# ID: svediakorp-gov412930
# author: Solbes (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,423
# sentences: 52
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman!
Jag skulle först och främst vilja uttrycka min tillfredsställelse över detta betänkande om stabilitets- och konvergensprogrammen som har utarbetats av Katiforis på initiativ av parlamentet.
Ekofin-rådet avslutade sin utvärdering av vår tredje programuppdatering i mars månad.
Den ökade övervakningen av medlemsstaternas budgetpolitik till följd av att stabilitetspakten igångsattes och den ökade tillväxten, utvecklas mycket positivt och fungerar bra.
Jag vet inte om man kan säga att den är ett instrument för att uppnå politisk stabilitet som Karas uttryckte det, eller om den helt enkelt är ett hjälpmedel för att bibehålla ett tydligt åtagande när det gäller de offentliga underskotten.
Medlemsstaterna har en tydligt samordnad inställning och lyckats bättre med att befästa sina budgetar.
Enligt aktuella siffrorna från de nuvarande medlemsstaterna förutspår tio stycken av dessa ett överskott eller en jämviktssituation i sina statsfinanser.
Och alla medlemsstater, förutom Förenade kungariket, kommer att ha jämvikt år 2004.
Medlemsstaternas statsskulder minskar tydligt och vi hoppas att de kommer att ligga på en nivå på under 60 procent i år i elva av unionens femton medlemsstater.
Jag anser därför att man har gått framåt på ett mycket klart sätt och att vi i budgethänseende, vilket Katiforis också sade, har lyckats uppnå en situation av ekonomisk stabilitet i Europa.
Det är sant att problemet med saneringar av statsfinanserna, vilket är anledningen till att vi har kunnat nå avsevärda framsteg, även väcker andra problem när det gäller hållbar tillväxt och sunda statsfinanser på lång sikt; i båda dessa fall betonar kommissionen att det är nödvändigt att gå framåt.
Man måste gå framåt för att minska de nuvarande skulderna och uppnå jämvikt i statsbudgetarna så fort som möjligt.
Vi dras i vissa fall fortfarande med alltför höga skulder och dessa måste korrigeras, framför allt för att vi skall kunna ta itu med de budgetproblem som vi kommer att möta i framtiden.
I det här sammanhanget vill jag även ta upp några faktorer som flera talare har betonat i dag; jag tänker till exempel på Randzio-Plath, men även andra talare, när hon nämnde behovet av att förbättra kvaliteten på statsfinanserna.
När vi talar om sunda statsfinanser tänker vi inte enbart på de problem som kan uppstå på kort sikt, utan även på de problem som kan uppkomma på medellång och lång sikt.
De kortsiktiga problemen handlar naturligtvis om skattereformer som möjliggör en bättre skatteförvaltning; problemen på medellång sikt rör alla faktorer som har med förbättringar av de offentliga utgifterna att göra - och jag kommer att ta upp de offentliga investeringarna senare, såsom Katiforis lägger upp dessa i sitt betänkande - och problemet på lång sikt är naturligtvis den åldrande befolkningen, ett problem som vi utan tvivel måste se som ett av de största orosmomenten för närvarande.
De strategier på medellång sikt som medlemsstaterna har fastslagit i sina program gör det möjligt för oss att få mycket tydlig information om vilka medlemstaternas prioriteringar är.
I det här sammanhanget är det nödvändigt att jämka samman medlemsstaternas olika inställningar för att på så sätt uppnå en bättre samordning av budgetpolitiken i de olika medlemsstaterna.
Jag vill emellertid gå närmare in på några av de problem som Katiforis tar upp i sitt betänkande.
För det första vill jag säga något konkret om den mycket viktiga frågan om offentliga investeringar som Katiforis har ägnat en avsevärd del åt i sitt betänkande.
Jag håller fullständigt med honom om att de offentliga investeringarna har minskats i många av medlemsstaterna, och vi skulle kunna säga att de till och med har minskats på ett olämpligt sätt när de befäste sina budgetar under 90-talet.
För det andra är det riktigt att den förbättrade situationen även leder till att vi får möjlighet att prioritera de offentliga utgifterna för investeringar, vilket skulle medföra att vi agerar tankemässigt sammanhängande med slutsatserna från Lissabon och den grundläggande tanken i detta är att vi skall förbättra vår tillväxtpotential.
Den tredje punkten jag vill peka på är att offentliga investeringar inte alls är omöjliga att kombinera med privata investeringar, det är möjligt att uppnå synergier och inbördes förhållanden mellan dessa och det finns även plats för nyskapande finansieringsmetoder.
Den offentliga sektorn har ofta ingen anledning till att nödvändigtvis lägga upp sitt agerande såsom den alltid har gjort, på ett isolerat sätt.
Jag instämmer helt och hållet i att detta är den största prioriteringen för de offentliga investeringarna.
Detta får dock inte leda till att vi glömmer bort den andra sidan av myntet: en större offentlig investering medför inte nödvändigtvis ett större underskott.
Vi insisterar på att problemet måste lösas genom en omorientering av vissa utgifter och genom att hålla det offentliga underskottet under kontroll.
Budgetkontroll av det offentliga underskottet är något som vi anser vara grundläggande.
Det är i högsta grad nödvändigt att nå en sådan jämvikt på medellång sikt och det är sant att åtgärder som den gyllene regeln som har lagts fram i Förenade kungariket är användbara i den mån de ligger i fas med att de offentliga investeringarna kan finansieras av underkott eller skulder, men det är också riktigt att detta underskott eller dessa skulder inte bör överstiga de tak som vi har enats om och därför bör en viss bestämd typ av utgifter prioriteras framför andra.
När vi talar om att främja de offentliga investeringarna talar vi därför varken om en okontrollerad skuldsättning eller en klar ökning av de offentliga utgifterna.
Kommissionen kommer absolut inte att ge sitt stöd till åtgärder som leder till en ökning av investeringarna, vilket i sin tur skulle kunna ge upphov till att nivån på underskotten eller de förutsedda utgiftsnivåerna överskrids.
Punkt 10 i förslaget till resolution handlar om en mer samstämd tidsplan för medlemsstaternas presentation av programmen.
Vi håller med om de åsikter som framförs i denna punkt och vi har alltid tagit hänsyn till behovet av att uppdatera programmen innan budgetförfarandena inleds.
Vi har alltid betonat den här frågan och det kommer vi att fortsätta att göra.
I framtiden hoppas vi att det åtminstone blir så att programmen uppdateras samtidigt som budgetförfarandena inleds.
Katiforis pekar även på behovet av att ha tillgång till kommissionens handlingar.
Detta är en gammal debatt.
Kommissionen ståndpunkt är att det är viktigt att parlamentet har tillgång till så mycket information som möjligt; men vi är också medvetna om att allmänheten inte bryr sig om de många små nyansskillnader som finns mellan kommissionens förslag och rådets slutgiltiga beslut och den är inte heller intresserad av de mindre meningsskiljaktigheter som kan uppstå.
Enligt vår åsikt bör tyngdpunkten i debatten framför allt ligga på rådets slutgiltiga beslut.
Att offentliggöra föregående handlingar i ärendet skulle enligt vår mening snarare komplicera processen än underlätta den.
Till sist vill jag ta upp punkt 9, som handlar om de makroekonomiska prognoser som kommissionen utarbetar.
Dessa utarbetas separat från utvärderingarna av programmen, och som ni vet, ärade kolleger, utarbetas de två gånger per år och offentliggörs när de är färdigställda.
Vi har just offentliggjort de senaste prognoserna för våren och de översändes till parlamentet den 25 april.
Dessa prognoser väcker några intressanta frågor, vilka har tagits upp även i dag.
När det gäller det irländska problemet är vår ståndpunkt känd: det enda Irland har gjort är att tillämpa de normer som för närvarande är i kraft.
En annan intressant fråga är situationen i Förenta staterna som kan få konsekvenser i form av minskad tillväxt.
En del av er har sagt att en ändring av budgetpolitiken kan bidra positivt till att förbättra tillväxten.
Med en förutsedd tillväxt på 2,8 procent enligt kommissionens prognoser finns det enligt vår åsikt fortfarande en klar marginal för att gå framåt med stabilitetsprogrammen precis som planerat; och därför vidhåller kommissionen att det är nödvändigt att avancera i arbetet med att genomföra dessa stabilitetsprogram, vilket emellertid inte innebär att vi inte godtar att de automatiska stabilisatorerna skulle kunna fungera i en situation av minskad ekonomisk tillväxt.
Dessa är de frågor som jag ville understryka i mitt inlägg.
För mig återstår det bara att tacka Katiforis för hans ansträngning och tacka er alla för era kommentarer, er kritik och era förslag.
Tack så mycket.
