# ID: svediakorp-gov412896
# author: Doyle (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 850
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag inleder där min kollega avslutade.
Jag är inte på något sätt orolig för illrarna, måste jag erkänna, men på sätt och vis faller Whiteheads idé mig i smaken: Vi bör undersöka saken igen och kanske fråga några sakkunniga.
Det finns många av oss som inte är särskilt insatta när det gäller vad man kan eller inte kan göra med illrar i samband med immunitetsprovtagning.
Jag skulle inte vilja vara den som uppmanades att ta reda på det.
Jag måste erkänna att det från början finns en intressekonflikt för mig.
När jag kommer hem från Bryssel eller från någon annanstans, får jag det varmaste välkomnandet av mina hundar - åtminstone när det gäller det oväsende de orsakar och den tid detta pågår.
Familjen i övrigt är förtjust - ett snabbt " hej, mamma ", ett huvud dyker upp och du kanske får en kram, och sedan rusar de tillbaka till det som sysselsatte dem tidigare, TV: n eller någonting - men när 20 minuter har gått, springer hundarna fortfarande omkring vilda av glädje.
Jag kan alltså verkligen sympatisera med dem som känner ett starkt behov av att fritt få ta med sig sina sällskapsdjur när de reser i Europa, i enlighet med de villkor som fastställts i dag, och jag välkomnar detta betänkande.
Kommissionen föreslår genom sina åtgärder att tillåta en smidigare förflyttning av katter och hundar inom EU, och av ett urval av andra djur som också klassificeras som sällskapsdjur.
Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor hade emellertid anmärkningar mot tama illrar, och så kommer det att förbli om det inte kommer fram något nytt material i samband med undersökningar, som min kollega Whitehead har sagt.
Jag välkomnar i hög grad - som andra har nämnt - att vi kan fira framgångarna i samband med vaccinationskampanjen mot rabies, vilken gjort det möjligt för oss att komma till den punkt vi befinner oss vid i dag, och vilken gjort det möjligt för, först och främst, Förenade kungariket, Irland och Sverige att ändra sitt karantänsystem, och därigenom ge oss den mall som kommissionen nu föreslår att utöka till att omfatta hela EU.
Vi måste emellertid vara försiktiga i samband med införseln av sällskapsdjur från tredje land där rabies fortfarande förekommer.
Låt oss vara mycket försiktiga vid gränskontroller, så att vi inte återigen importerar denna fruktansvärda sjukdom, särskilt till länder som nu är fria från rabies.
Som en del av de åtgärder som föreslås av kommissionen, skall djur identifieras genom en elektronisk transponder eller en tatuering, och djurägaren skall uppvisa handlingar som styrker att de har vaccinerats och att deras immunitet har kontrollerats tidigare än sex månader före resans början.
Jag ser problem med en fortsatt användning av tatueringar, och utskottet för miljö är av samma åsikt.
Jag ser också problem med en fri användning av transpondrar, i stället för en standardisering av dessa, och denna åsikt stöds också av Federation of Veterinarians of Europe (Europeiska veterinärförbundet).
De förespråkar kraftfullt att bara standardmikrochips bör användas.
Kom ihåg att det är om åtta år.
Vi har gott om tid att lösa detta och få ordning på saker och ting.
Betänkandet på våra bord grundas på en rapport från Vetenskapliga veterinärmedicinska kommittén som skrevs i september 1977.
Detta var före den tidpunkt då de avtalade ISO-standarderna 11784 och 11785 trädde i kraft, och alltså innan det fanns en faktisk kompatibilitet mellan produkter från olika tillverkare.
Sedan införandet av standarder som kan specificeras i lagstiftning, vilket gjorts i den brittiska sällskapsdjursstadgan, kan alla ISO-standardläsare läsa samtliga ISO-standardmikrochips.
Först trodde vi också att mikrochipsnumren kunde ändras.
Man har aldrig visat att detta går att göra och tekniska råd från ingenjörer som deltar i utformning och tillverkning av mikrochips visar att det aldrig kommer att bli lätt, eller t.o.m. möjligt att göra.
Vi måste komma ihåg att modernare, avancerade mikrochips tillverkas med autentiseringsprogram som kommer att bli allt svårare att ändra i bedrägligt syfte.
Värdet av nyttan med att ändra ett identifieringsnummer hos ett mikrochips som finns i ett sällskapsdjur, kommer förmodligen aldrig att bli så stort att det är värt den ansträngning och kostnad det handlar om.
Tatueringar är emellertid mycket mindre tillfredsställande.
De är svåra att tyda på små arter som t.ex. katter, de är svåra att tyda på raser som har kuperade öron, de är svåra för tillsynstjänstemän att tyda hos aggressiva eller rädda djur och de är ganska lätta att ta bort och ändra i bedrägligt syfte.
Jag kommer därför mycket kraftfullt att stödja ändringsförslagen 6 och 7, även om behovet av att få reda på djurägarens namn och adress genom mikrochipset är litet tveksamt, men jag stöder en standardisering av chipsen, och endast av chipsen, inte tatueringarna.
