# ID: svediakorp-gov412793
# author: Hautala (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-05-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FI
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 692
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


, föredragande av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden.
(FI) Herr talman!
I öppenhetsdiskussionen är det bra att genast i början konstatera att vi inte utgår från ett vakuum, eftersom Europeiska unionens organ redan sedan 1993 har haft gällande regler om offentlighet.
Därför är det enda riktiga jämförelseobjektet följande: förbättrar vi verkligen den nuvarande situationen med dessa nya regler.
Man måste även beakta att ombudsmannen och domstolen under årens lopp avsevärt preciserat och förbättrat gällande regler för handlingars offentlighet.
För det vill jag tacka aktiva medborgarorganisationer och de individer som har vägrat tro att organen kan vägra utlämna vissa dokument till dem, och som har gett sig in på att åstadkomma ändring i dessa negativa beslut.
När man ännu tillägger att Amsterdamfördraget garanterar en omfattande rätt till information ur unionens organs handlingar, kan man konstatera att utgångspunkten är tämligen krävande.
Jag anser i detta hänseende att godkännandet av denna kompromiss väcker en del frågor.
Europaparlamentet borde ännu ha försvarat möjligheten att lappa på dess brister.
Herr talman, jag beskylls säkert för att vara en fanatisk öppenhetsaktivist, men jag går inte med på att ta denna börda och denna stämpel på mina axlar, utan jag vill nu beskriva för er i vilket avseende jag anser att parlamentet ännu borde ha gett sig till tåls och fortsatt diskussionerna.
För det första är det bra att notera att dessa diskussioner under Sveriges ordförandeskap har förts bakom stängda dörrar.
Det är skäl för Europaparlamentet att vara mycket noggrann med när det går med på en sådant påskyndat medbeslutandeförfarande, eftersom man där i betydande grad avstår från öppenheten.
Parlamentet har ofta genom de olika skedena i medbeslutandeförfarandet lyckats övertala ministerrådet att förbättra sina förslag så att de överensstämmer med parlamentets egna målsättningar.
På tal om tidsbegränsningarna är det ett faktum att organen - inklusive parlamentet - slösade ganska mycket tid som framgångsrikt hade kunnat användas för medbeslutandeförfarandet i de på varandra följande skedena, där parlamentet ofta vinner rätt mycket mot slutet.
Här har jag också konstaterat att det under Sveriges ordförandeskap kanske uppstått något slags Stockholmssyndrom, och att parlamentets förhandlare kanske för bokstavligt tog påståendet, enligt vilket endast Sverige skulle kunna driva igenom denna fråga med heder.
Själv har jag ingen orsak att befara att inte till exempel Belgien kunde ligga på god mellannivå när det gäller öppenhetsgrad och att landet säkert hela tiden lär sig att allt mera uppskatta öppenhet, varför jag tror att vi hade kunnat fortsätta på ett bra sätt.
Jag skulle vilja åskådliggöra vissa problem med denna förordning genom att visa er ett litet föremål.
Detta är en rysk trädocka.
Den här har kanske ett något fult ansikte, och i det här fallet vore det kanhända på sin plats att den hade vackrare ansikte, när det en gång är fråga om öppenhet.
Låt oss föreställa oss att dockan är ifrågavarande öppenhetsförordning.
När vi öppnar dockan hittar vi nya dockor inuti den.
Just på det här viset fungerar också dessa regler: Inuti öppenhetsförordningen finns en skuggförordning som rådet har lyckats smuggla in genom att konstatera att det finns ett stort antal dokument som kallas " sensitiva " det vill säga känsliga dokument, vilka omfattas av alldeles andra regler än dem vi skrivit in i artiklarna i öppenhetsförordningen.
När man här säger att denna öppenhetsförordning kullkastar det s.k.
Solana-beslutet, kan jag konstatera att så alls inte sker, utan att man de facto hittar ytterligare nya regler här, med vars hjälp Solana-beslutet i ny form införlivas med den här förordningen.
Och i slutet hittar vi till och med Solana själv!
Det är alltså fråga om att dessa känsliga dokument erbjuder särskilt ministerrådet en möjlighet att hemlighålla ett mycket stort antal dokument.
Jag tycker det är synd att Europaparlamentet inte med lite större eftertryck kämpade med ministerrådet om denna fråga.
För det hade vi behövt litet mera tid, litet större öppenhet och offentlig diskussion.
