# ID: svediakorp-gov412538
# author: Jové Peres (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-04-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 624
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


, föredragande.
(ES) Herr talman!
Förslaget till rådets beslut innebär en fortsättning på en politik för ekonomiska bidrag till medlemsstaterna för finansiering av den infrastruktur i dessa länder som är avsedd för denna grundläggande del av den gemensamma fiskeripolitiken.
I förslaget prioriteras frågor som att införa ny teknik, använda datanät, eventuellt utvidga tillämpningen av satellitövervakningssystemen, utbilda personal ansvarig för kontroll och inrätta interventionssystem för att man skall uppfylla unionens skyldigheter gentemot regionala fiskeorganisationer.
Även om kommissionens förslag rent allmänt är godtagbart är det två aspekter som kolliderar med den linje fiskeriutskottet och Europaparlamentet antagit i andra ärenden med nära samband till det som vi nu talar om.
Parlamentet anser, vilket det framhävt i de betänkanden som nyligen lagts fram om internationella fiskeorganisationer, att kontroll- och övervakningsbefogenheterna inom ramen för internationella fiskeorganisationer bör omfattas av gemenskapens exklusiva befogenheter.
Det är därför unionens institutioners och framför allt kommissionens uppgift att vidta de åtgärder som krävs för att uppfylla dessa skyldigheter, och följaktligen skall denna verksamhet finansieras med medel ur gemenskapsbudgeten.
Eftersom de regionala fiskeorganisationerna skall öka sin betydelse i framtiden i den gemensamma fiskeripolitiken är det lämpligt att följa den linje som slagits fast i tidigare betänkanden och som antagits av detta parlament.
Enligt kommissionens förslag kan man sluta sig till att bidraget till de regionala fiskeriorganisationerna också, åtminstone delvis, skulle anförtros medlemsstaterna, samt även övervaknings- och kontrollverksamheten.
Så länge det existerar en gemensam fiskeripolitik och kommissionen vill ha befogenheter inom fiskeområdet bör den agera därefter och förse sig med de personliga och materiella resurser som behövs för att klara sina åtaganden, i enlighet med kraven i principen om tillräckliga medel i den gemensamma fiskeripolitiken.
Tillämpningen av denna princip får ekonomiska följder och fordrar en rättslig utveckling och kanske överlåtande av suveränitet, men om man accepterar en viss politisk konstruktionsmodell är det nödvändigt att göra allt för att denna modell skall kunna omsättas i praktiken.
Dagens situation motsvarar inte exakt denna modell, eftersom det är medlemsstaterna som innehar lejonparten av kontrollbefogenheterna.
Man behöver därför en skälig tidsperiod för att anpassa strukturerna till den ovan föreslagna modellen.
Medlemsstaterna bör sålunda under en övergångsperiod, eventuellt under de tre år som programmet i beslutet föreslås pågå, fortsätta att utöva dessa befogenheter som företrädare för unionen.
Detta utgör emellertid inget hinder för att redan nu ersätta medlemsstaterna för samtliga utgifter som dessa skyldigheter av gemenskapskaraktär ger upphov till.
I stället för en delfinansiering borde 100 procent av utgifterna täckas.
Det är innebörden i ändringsförslag 1 i förslaget till betänkande.
Det är förvånande att man i motiveringsdelen till beslutet förutser en minskning från 41 till 35 miljoner euro per år av utgifterna för kontrollverksamheten, eftersom det är mer än troligt att den infrastruktur som behövs för kontroll- och övervakningsprogrammen i framtiden snarare kommer att kräva en ökning än en minskning av det ekonomiska bidraget.
Ändringsförslag 2 höjer gemenskapens finansieringsandel för insatser att införskaffa och modernisera övervaknings- och kontrollutrustning från 30 till 35 procent.
De flesta investeringarna har gjorts och den större delen av framtida insatser handlar om moderniseringen.
I vilket fall som helst är det lämpligt att höja gemenskapsfinansieringens andel något, eftersom investeringar är kostsamma och vi talar om en kontroll av gemenskapspolitiken, vilket man inte får glömma.
Avslutningsvis, erkänner jag att jag känt mig frestad att inleda en djupare diskussion om kontrollsystemens framtid efter reformen.
Men erfarenheter i betänkanden som nyligen lagts fram och som har förlorat en del av sin effekt eftersom de varit prospektartade, har lett mig till en måttfullare och mer omedelbar framställning.
