# ID: svediakorp-gov412503
# author: Fischler (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-04-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,199
# sentences: 46
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade damer och herrar ledamöter, mina damer och herrar!
Jag skall inte gå in på Graefe zu Baringdorfs uttalanden, eftersom David Byrne kommer att ta ställning till detta i slutet av diskussionen.
Jag skall avge en förklaring till frågan om den så kallade proteinluckan.
Den 4 december förra året inbjöds kommissionen av Agrifin-rådet att analysera marknadsläget för proteinrika växter och att dra slutsatser av detta.
Under inbjudan konstaterade man vidare att eventuella kommissionsförslag till den budgetplan som beslutades i Berlin måste sättas i rörelse.
Några dagar senare preciserade Europeiska rådet i Nice kommissionens skyldigheter och krävde att en detaljerad analys av anbud och efterfrågan på olje- och proteinväxter skulle genomföras under strikt iakttagande av de ekonomiska riktlinjerna från Berlin.
Kommissionen antog med glädje denna inbjudan, genomförde en noggrann undersökning av de frågor som kommit upp och sammanfattade resultatet i ett arbetsdokument och i ett meddelande till rådet och parlamentet.
Vad handlar detta om?
År 2000 producerades i runda tal tre miljoner ton köttmjöl i Europeiska unionen.
Av detta exporterades cirka en halv miljon ton till tredje land, och cirka en halv miljon ton användes till framställning av foder till husdjur.
Resterande cirka två miljoner ton användes som foder till gris och fågel.
I och med rådets beslut av den 4 december förra året förbjöds användningen av sådant foder, av sådant animaliskt protein till alla djur inom jordbruket.
Dessförinnan var det som bekant förbjudet enbart till idisslare.
Huvudpunkten i denna fråga lyder nu: Innebär det problem att bortfallet av dessa mängder köttmjöl ersätts av växtproteiner, och hur skall detta ske på bästa sätt?
För att kunna göra en korrekt bedömning av den förändrade efterfrågan på foder måste vi dock börja med att kasta en blick på hur köttkonsumtionen och köttproduktionen har utvecklats.
Analysen i arbetsdokumentet utgår från antagandet att konsumtionen av nötkött per person enligt erfarenheterna av galna ko-krisen från 1996 kommer att ha återhämtat sig först om ungefär tre till fyra år.
Detta torde dock innebära en ökad konsumtion och produktion av fläskkött och fågelkött.
Det är alltså två faktorer som avgör efterfrågan på foder i produktionen av svin och fågel - å ena sidan det köttmjöl som saknas, å andra sidan den förväntade ökningen av produktionen.
För att nu ersätta köttmjöl i foder till gris och fågel är det främst sojabönor som blir aktuella, därefter kommer även rapsfrö och solroskärnor, foderärter, åkerbönor, söta lupiner men även spannmål i fråga, även om proteinhalten i säd är relativt låg.
I praktiken bestäms fodersammansättningen av priset på basämnena, deras tillgänglighet liksom av vad som är tekniskt möjligt.
Den sammantagna effekten av alla dessa variabler är svår att förutspå, och ännu svårare är det att isolera de förändringar som förbudet har orsakat från en normal marknadsanpassning eller följderna av andra politiska åtgärder.
Det nuvarande prisförhållandet mellan spannmål och soja kommer att leda till tre huvudsakliga reaktioner från foderindustrin och även från jordbrukarna.
För det första: eftersom priserna på oljefröväxter är relativt höga i jämförelse med spannmål kommer andelen proteinrika fodertillsatser att reduceras till det fysiologiskt nödvändiga.
Som en följd av detta kommer den totala mängden av råprotein i djurfoder sannolikt att minska något jämfört med de senaste åren, särskilt jämfört med åren 1998 och 1999 då priset på soja var extremt lågt.
För det andra: andelen spannmål i djurfoder kommer sannolikt att öka.
Spannmål innehåller visserligen huvudsakligen energi och mindre protein, men med en genomsnittlig proteinhalt på 10 till 12 procent kommer de fem miljoner ton mer spannmål som jämfört med förra året skall användas i foder i år, att ge cirka en halv miljon ton råprotein.
För det tredje: de luckor som återstår kommer till väsentliga delar att täckas genom ytterligare import av sojaskrå.
Med tanke på den svaga minskningen av den totala mängd som används och den mängd tillsatser som följer med spannmålen, kommer det antagligen att uppstå ett behov av soja i storleksordningen 1 till 1,5 miljoner ton.
Vilka möjligheter har vi granskat för att täcka den lucka som vi väntar oss?
Först undersökte vi möjligheten att höja bidraget för oljefröväxter till 74 euro per ton i stället för att - enligt beslutet i Agenda 2000 - hålla det på samma nivå som för spannmål, nämligen 63 euro per ton.
Nackdelen med detta är att det odlingsspecifika bidraget för oljefröväxter därmed skulle återinföras och att produktionen sedan återigen skulle underkastas den övre gräns som fastslagits i Blair-House-avtalet.
Dessutom skulle ytterligare cirka 1,270 euro per ton sojaersättning måsta läggas ut i form av extra stöd, dvs. sex gånger så mycket extra stödmedel som sojan kostade förut.
Budgetkostnaderna för denna variant skulle uppgå till ungefär 475 miljoner euro om året.
I andra hand granskade vi möjligheten att höja bidraget för ärter, bönor och söta lupiner med 6 euro.
6 euro valde vi därför att en sådan höjning skulle täckas av Världshandelsorganisationens fredsklausul.
Funderingarna visar att höjningen endast skulle leda till en mycket begränsad ökning av odlingsytorna med nuvarande prisförhållande mellan proteinväxter och spannmål, och även därigenom uppstår givetvis högre merkostnader än vad som motsvarar priset för extraimporten av soja, eftersom den totala odlingen ju måste betalas med dessa högre stöd.
För det fjärde: Vi har gjort en bedömning av vilka följder odlingen av proteinrika växter skulle få för arealuttagen.
Om produkter som kommer att konkurrera med spannmål och oljefröväxter odlas på arealuttagen skulle följden bli att Bluebox-tillhörigheten för ytbidragen inom spannmålsodlingen ifrågasätts, frånsett att dylika åtgärder skulle mötas av en skarp internationell kritik.
Slutligen, har vi sett över möjligheten av att höja den garanterade maximala mängden för grönmjöl och torrfoder i anslutning till en sänkning av det bidrag som ges per ton.
Men vi vet alla att torrfoder främst används till idisslare och inte till svin och fågel, och vårt problem rör huvudsakligen arbetet med gris och fågel.
Dessutom kan man ifrågasätta om en 10-procentig höjning av den garanterade högsta mängden verkligen skulle leda till en ökning av den producerade mängden när vi för budgetåret 2000 / 2001 redan har kunnat konstatera ett överskott av torrfoder på uppskattningsvis 12 procent.
Sannolikt skulle höjningen av den garanterade högsta nivån i första hand utnyttjas till att täcka de överskott som redan finns.
Mot bakgrund av detta finns det därför ur ekonomisk synvinkel inga övertygande skäl att införa nya stödåtgärder för produktionen av protein eller att öka omfattningen av de stödåtgärder som vi redan har.
Tillgången på soja på världsmarknaden innebär inga problem, tvärtom, det ytterligare behovet kommer endast att öka nuvarande import med cirka 3 till 5 procent.
Genom att sojaproduktionen ökar i Sydamerika och USA kommer vi att få se väsentligt mycket mer soja på marknaden än vad Europeiska unionen någonsin kan behöva.
Dessutom ger den nuvarande budgetplanen inte heller något utrymme för att förverkliga de möjligheter vi har prövat.
