# ID: svediakorp-gov412496
# author: Rau (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-04-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,856
# sentences: 158
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, mina damer och herrar ledamöter!
Jag tackar er, fru talman, så hjärtligt för er inbjudan att i dag lägga fram mina tankar om Europas utformning i framtiden för denna kammare.
Europa blir allt mer konkret för sina medborgare, alltmer gripbart, eftersom det berör dem alltmer direkt.
Om 271 dagar kommer medborgarna i tolv europeiska länder att ha en gemensam valuta i sina portmonnäer.
Vi reser fritt i Europa, från Nordkap till Gibraltar.
Men känner vi oss också som européer?
Jag känner det så som en stor europeisk journalist, italienaren Luigi Barzini, en gång formulerade det: " ... att vi trots den obestridligt stora mångfalden och olikheten i grund och botten alla är människor av samma sort ... ".
Vi har ett rikt förråd av gemensamma traditioner, det påpekade också Winston Churchill i sitt berömda tal i Zürich i september 1946.
För honom bestod det gemensamma europeiska arvet av den kristna tron och den kristna etiken, av kulturen, konsterna, filosofin och vetenskapen, från forntid till nutid.
Vi känner alla också till aktuella exempel på att det finns gemensamma europeiska intressen.
Tvingar inte minst globaliseringen oss européer att bli medvetna om att mångfalden i vår kulturella rikedom inte får bli en lekboll eller ett offer för den världsomfattande uniformeringen på grund av globala mediemarknader, och att utmaningen av våra värderingar som görs av fundamentalister och genom etniska rensningar i Europa kräver ett gemensamt svar från oss, samt att marknaden inte får vara utan skyldigheter, utan bör tämjas socialt och ekologiskt?
Vi märker i dag hur stor Europeiska unionens attraktionsförmåga är på många länder.
Det har säkert helt praktiska orsaker, och det stämmer ju att Europeiska unionen ökar vinsten för alla sina medlemmar.
Men den är ju mer än enbart en pragmatisk gemenskap.
Europa, det är en bestämd idé om mänsklig existens, om samlevnad mellan människor.
Därför bemödar vi oss hela tiden om att få balans mellan den enskildes frihet och hans ansvar för samhället och gemenskapen.
Inte heller de största visionärerna på 1950-talet skulle ha kunnat drömma om vilken konkret gestalt det europeiska enandet skulle anta, och hur många områden det skulle omfatta.
Framgångarna som det gemensamma handlandet har medfört bör stärka oss och få oss att sikta mot nya mål.
Men självkritiskt måste vi slå fast att det vid sidan om ett brett samtycke hos många medborgare också finns skepsis, ja misstroende eller rent av ett avvisande av det europeiska enandeprojektet.
Jag anser att det är viktigt att tvivel och kritik inte i så hög utsträckning riktar sig mot enskilda åtgärder och deras effekter.
De allra flesta är medvetna om hur mycket det betyder att efter århundraden i antagonism leva gemensamt i fred, hur väl vi lyckats att gemensamt öka vårt välstånd, hur många fördelar den inre marknaden erbjuder våra företag, hur mycket bättre vi kan forska i ett europeiskt samarbete, att det är ett framsteg att man utan större svårigheter kan slå sig ned i andra europeiska länder eller att allt fler examina erkänns över hela Europa.
Människornas oro i Europa har emellertid att göra med svaret på frågan hur den svåröverskådliga enandeprocessen organiseras och vilket ringa inflytande de tycks ha på den.
Många medborgare frågar med all rätt: Vem sitter egentligen i lokomotivet i tåget för att ena Europa?
Vilka hastighetsbestämmelser gäller för detta tåg?
Vilka trafikregler?
Hur och var ställs växlarna?
Vilka vagnar kopplas av eller på?
Och vart går resan?
Det är inte några akademiska frågor.
Det är frågor som den högsta makten, folket, ställer i alla Europas länder.
Det får inte råda något tvivel om att ingen annan får besluta i alla dessa frågor än den högsta makten i var och en av våra europeiska demokratier, nämligen folket.
Nu får jag ibland höra att ett demokratiskt förfarande i traditionell mening är omöjligt i Europa redan av den anledningen att det inte finns någon enhetlig europeisk nationalitet.
Förvisso finns det i dag inte någon europeisk nationalitet, och inte någon europeisk allmänhet i den mening som det finns i de enskilda medlemsstaterna i Europeiska unionen.
Men det bör inte hindra oss från att stärka de demokratiska principerna på europeisk nivå.
(Applåder)
Demokrati, rätt uttydd, betyder ju inte heller någonting annat än att människor, som vill agera gemensamt i ett bestämt syfte, skapar gemensamma regler och förfaranden för detta.
Det motsägs absolut inte av att dessa människor för övrigt har helt olika intressen och att de också vill att dessa skillnader skall bevaras.
Det är just det som det handlar om i Europa.
Bestämda mål och intressen vill vi arbeta för gemensamt och samtidigt bibehålla den mångfald i de europeiska länderna och nationerna, som utgör grundvalen och den berikande specialiteten i Europeiska unionen.
Det skall inte heller någonting ändras på i framtiden.
Vi måste alltså besvara frågorna: Hur skall vi kunna organisera Europeiska unionen så att medborgarna finner sig bättre till rätta i den?
Vad måste vi göra för att Europeiska unionens beslut även på europeisk nivå skall få en bredare legitimitet?
Hur skall slutligen den organisatoriska ramen se ut?
Svaret på detta kan enligt min fasta övertygelse bara lyda: Vi behöver en europeisk författning.
(Applåder)
Den europeiska författningen är inte den sista stenen i det europeiska byggnadsverket, utan den måste bli dess fundament.
Den europeiska författningen bör fastslå att Europa inte blir någon centralistisk superstat, utan att vi bygger upp en " federation av nationalstater ".
Jag är medveten om att begreppen " författning " och " federation " förefaller suspekt för en och annan i Europa.
Men är det inte ofta bara en tvist om begrepp?
Jag är full av tillförsikt om att vi kommer att ha lättare för att komma överens om det innehåll som avses än om dessa begrepp.
Men då måste vi diskutera innehållet, i stället för att tvista om begrepp.
(Applåder)
Den europeiska författningen måste utgöra resultatet av en bred diskussion i alla länder.
I debatten finns det skeptiska och kritiska röster.
Det finns många tungt vägande invändningar, som jag tar på allvar, även då jag själv är av en annan uppfattning.
Några av dem vill jag reda ut i dag, och jag vill förklara för er hur jag föreställer mig en europeisk författning och vägen dit.
Varje vidare steg i enandeförfarandet, så lyder ett argument som ofta uttalas mot en författning, är ett fortsatt steg mot en europeisk " superstat " och mot att avskaffa nationalstaterna.
Men den som liksom jag förordar en federation av nationalstater, han vill ha just motsatsen!
Om vi vill ha Europeiska unionen som en federation av nationalstater, då förbättrar vi den demokratiska legitimeringen av gemenskapens handlande och säkrar samtidigt den behörighet för nationalstaterna, som de vill och skall behålla.
Nya ansvarsområden kan bara överföras till Europa om alla medlemmar i federationen röstar för detta i ett öppet och demokratiskt kontrollerat förfarande.
Att bevara det som uppnåtts, förhindra det som icke önskas och förbli öppen för nya saker - det är grundvalen till en författning för en federation av nationalstater.
Det vill jag gärna tala om.
Ingen vill undanröja nationalstaterna och deras suveränitet - tvärtom: Vi kommer att behöva dem länge än med alla deras olikheter som garanter för mångfalden i Europa.
En federation av nationalstater: här lyder ett ibland dolt och ibland öppet uttalat argument: Kommer Europa då i verkligheten inte att stavas " à la Förbundsrepubliken Tyskland "?
Den som ser efter noga kan dock konstatera att idén med en federation kan accepteras av helt andra skäl.
Den statliga ordningen i våra europeiska länder har vuxit fram historiskt, eller, uttryckt på ett annat sätt: De utgör olika, men jämställda demokratiska svar på en viss historisk utveckling.
Och just därför att den europeiska utvecklingen inte går i riktning mot och inte skall gå mot en enhetsstat, måste vi finna en ordningsprincip som motsvarar denna vilja, som värnar om våra olika traditioner och samtidigt är i takt med tiden.
Denna ordningsprincip utgörs av federationen.
En federation karakteriseras av att varje medlemsstat suveränt beslutar om sin författningsmodell och uppbyggnaden av sin stat.
Lika lite som jag vill att det i Europa bestäms om Förbundsrepubliken Tysklands inre ordning, lika lite vill jag föreskriva för andra hur de skall organisera sitt eget land.
Vad vore mig mer fjärran än att till exempel för Konungariket Danmark, för Hellenska republiken, för Konungariket Spanien eller en dag för Republiken Ungern propagera för en federal lösning, som de inte vill ha!
En författning behöver vi alltså just därför att vi inte vill ha någon enhetsstat.
Vilken funktion har en författning för ett politiskt samhälle?
En " frihetens grammatik ", och just hos oss i Europa också en " solidaritetens grammatik ".
Genom den fastslår den högsta makten, dvs. folket, vilka värden den binder sig vid, på vilka områden och till vem den delegerar makten, och hur den vill organisera och begränsa denna makt.
Slutligen reglerar en författning frågan om vem som är ansvarig för vad.
Detta är beståndsdelarna i en författning för en europeisk federation av nationalstater.
Den skulle bestå av tre delar.
Den första delen skulle utgöra den stadga om de grundläggande rättigheterna som proklamerades vid det europeiska toppmötet i Nice.
(Applåder)
Den skall binda de europeiska institutionernas agerande, den skall binda medlemsstaterna när de genomför europeisk rätt.
Medlemsstaternas lista över grundläggande rättigheter och Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna berörs inte av den.
Den andra delen av en europeisk författning måste avgränsa behörigheten mellan medlemsstaterna å ena sidan och Europeiska unionen å andra sidan, med den tydlighet som krävs.
Den bestämmer därmed i väsentlig utsträckning förhållandet mellan medlemsstaterna och federationen.
Vi bör därvid sträva efter att ge en bredare förankring åt subsidiaritetsprincipen.
På europeisk nivå bör man enbart besluta om det som inte medlemsstaterna själva klarar av bättre.
Detta måste vara rättesnöret!
Allt som inte uttryckligen tagits upp som europeiskt ansvar i författningen, förblir alltså nationellt ansvar.
För att bemöta oron för en smygande centralisering i Europa, anser jag att man kan överväga ytterligare ett steg: Ett uttryckligt fastläggande av ansvarsområden, som är förbehållna medlemsstaterna.
Jag vill bara nämna två exempel på detta.
Det måste vara möjligt för medlemsstaterna att även inom ramen för en europeisk socialpolitik gå egna vägar när det gäller trygghet på ålderdomen eller när man inom ramen för miljöpolitiken främjar förnybara energikällor.
(Applåder)
Jag vet naturligtvis att inte ens den mest perfekta behörighetsavgränsning kommer att bespara oss konflikter i framtiden.
Jag är ense med premiärminister Jean-Claude Juncker och många andra européer om att vi inte bör fastslå vad EU aldrig skall få göra.
Författningen måste förutse möjligheten att ansvarsområden, genom ett enhälligt beslut från federationens medlemmar, kan ordnas på annat sätt.
Vid sidan av stadgan om de grundläggande rättigheterna och regleringen av ansvarsområden bör författningen i en tredje del slå fast Europas kommande institutionella struktur.
Jag talade i början om obehaget hos många medborgare, som gjort erfarenheten eller har känslan av att de har för lite inflytande på hur snabbt, i vilken riktning och i vilket syfte det europeiska enandetåget åker.
De föreställer sig att demokratiska rättigheter kränks.
Därför måste vi ställa frågan om Europas demokratiska legitimering i centrum för denna diskussion.
(Applåder)
Parlamentet och ministerrådet - tror jag - bör byggas ut till ett äkta tvåkammarparlament.
(Livliga applåder)
Ministerrådet bör bli en statskammare, där varje stat röstar, företrädd av sin regering.
Denna kammare tillvaratar nationalstaternas suveränitet.
Europaparlamentet - ni mina damer och herrar ledamöter - bör bli till en medborgarkammare.
Båda kamrarna bör besluta på alla områden, där lag stiftas, jämställt och med lika rätt.
(Livliga applåder)
Mycket av kritiken mot Europa rör kommissionen, ibland med all rätt.
Men ofta görs kommissionen också bara till syndabock, och jakten på syndabockar är det mest uppskattade jaktsätt som överhuvud taget finns!
(Skratt, applåder)
Jag känner till benägenheten hos nästan alla nationella regeringar, att brännmärka beslut, som de själva har fattat på europeisk nivå, som en produkt av europeiskt regelvansinne ...
(Livliga applåder) ... när det blåser motvind i det egna landet, och detta känner ni säkert också till.
Men det ändrar ingenting i den berättigade kritiken; kommissionen saknar, med tanke på sin betydelse, demokratisk legitimitet för sitt arbete.
Det måste vi ändra.
Ni vet att det finns två modeller för detta: Att kommissionens ordförande skulle väljas direkt av folket, eller att kommissionens ordförande skulle väljas av parlamentets båda kammare.
(Livliga applåder)
Jag föredrar den parlamentariska modellen, där kommissionen stöder sig på en parlamentarisk majoritet.
(Livliga applåder)
Men oavsett vilken väg man slår in på i en författning: Ett på så vis stärkt parlament med två kammare och en kommission, som är bättre demokratiskt legitimerad, kan ge den europeiska idén nya och avgörande impulser.
Europas medborgare kommer att intressera sig mer för det som sker i Bryssel, i Strasbourg och i Luxemburg, och de kommer att starkare identifiera sig med det även när de inte varit införstådda med enstaka beslut.
Ett stärkt parlament skulle, det är jag övertygad om, också bidra till att partierna inte bara är europeiska till namnet, utan att de också uppträder europeiskt.
(Applåder)
Reformen av de europeiska institutionerna skulle också bidra till att det växer fram en bredare europeisk offentlighet.
Det behöver vi!
Men det finns redan nu ämnen som berör människorna överallt i Europa.
Tänk på euron, på dess inre stabilitet och dess växelkurs.
Tänk på freden i vårt grannskap, på önskan om hälsosamma livsmedel eller på reglerna om övergång för fotbollsspelare inom Europa.
I diskussionen om författningen måste vi se till att kommissionen även i fortsättningen förespråkar gemenskapens intresse.
(Applåder)
Detta ankare för det europeiska enandeförfarandet, kommissionens initiativrätt, måste bibehållas!
(Applåder)
Debatterna under de senaste månaderna har dock visat att den mellanstatliga metoden har kommit till gränsen för sin förmåga.
(Livliga applåder)
Och fortfarande befinner vi oss i de femtons Europa!
Vi vet alla att i politiken beror det inte bara på de riktiga målen, utan också på hur man når dem på bästa sätt.
Hur skall alltså vägen till en europeisk författning se ut, " processen för Europas framtid ", som den så träffande kallas?
Debatten om Europas framtid skulle föras på bredare basis än i en regeringskonferens av klassiskt snitt.
(Applåder)
1999, när konventet för att förbereda den europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna tillsattes, fanns det många skeptiker.
Ni kommer säkert att hålla med mig: Sällan har under de gångna åren en europeisk instans arbetat så bra som detta konvent.
(Applåder)
Jag anser att det är föredömligt.
Vi bör därför rådgöra om Europas framtid i en brett sammansatt instans där, vid sidan av regeringsföreträdare, ledamöter från de nationella parlamenten och naturligtvis också från Europaparlamentet spelar en viktig roll.
(Applåder)
Där skall de nödvändiga besluten förberedas i så stor utsträckning som möjligt.
Vi bör med största noggrannhet och möda se till att debatten om Europas framtid inte bara förs i expertkretsar.
Vi måste få med alla intresserade medborgare.
Jag är ense med min italienska kollega, president Ciampi, och många andra om detta: Vi måste i denna debatt också få med medborgarna i kandidatländerna.
(Applåder)
Den kommande europeiska författningen kommer också att bli deras framtida ordning.
Mina damer och herrar, använd era rättigheter som fritt valda ledamöter.
Använd era möjligheter för att föra Europa framåt.
Ni har mer inflytande än många tror.
Bidra till att medborgarna i våra länder känner att de lever i Europa.
Ni har redan upplevt mycket.
Gå vidare på denna väg.
Då har ni mig vid er sida!
(Ledamöterna reste sig från sina platser och under livliga, ihållande applåder.)
