# ID: svediakorp-gov412438
# author: Camisón Asensio (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-04-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 789
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman, ärade kolleger, fru kommissionär!
Det är ett välkänt faktum att artikel 73 i fördragen fortfarande är i kraft trots de successiva reformer som har genomförts, vilket innebär att samordningen mellan de olika transportsätten fortfarande är gemenskapens skyldighet.
Det kan inte vara på något annat sätt, eftersom konsekvenserna i motsatt fall, med hänsyn till de nuvarande tendenserna som vi ställs inför varje dag, troligen skulle bli att vägarna fylls med lastbilar tills de går i bitar.
Denna samordning mellan de olika transportsätten har förvaltats genom en förordning som har varit i kraft i trettio år och som följaktligen nu är föråldrad.
Därför är det ett utmärkt tillfälle för kommissionen att i rätt tid ersätta den gamla förordningen.
Detta har varit kommissionens avsikt och vi välkomnar den.
Vi anser emellertid att kommissionen har visat prov på en viss återhållsamhet i sitt förslag.
Den har gått alltför försiktigt fram.
Allt pekar dessutom på att de flesta politiska grupperna i kammaren anser detsamma; det framgår av det stora antalet ändringsförslag -116 stycken - som har lagts fram och diskuterats i utskottet för regionalpolitik, transport och turism, vilka nästan alla har haft samma syfte: att utnyttja detta tillfälle för att stärka en nödvändig och läglig övergång av trafiken till miljövänligare transportsätt, ett önskvärt mål som, enligt min uppskattning, har uppnåtts i hög grad, enligt resultatet av den mycket omfattande omröstning som ägde rum i nämnda utskott.
Följaktligen vill jag som föredragande tacka de ledamöter som har lagt fram sådana ändringsförslag eftersom den vinst som har uppnåtts - och som i dag läggs fram inför detta plenum som en gemensam ansträngning - är resultatet av ett brett samförstånd.
Jag tar tillfället i akt för att fästa kommissionens uppmärksamhet på detta fenomen när det är dags att anta eller förkasta våra ändringsförslag.
Vi skulle gärna se en rimlig grad av samförstånd mellan parlamentet och kommissionen.
Följande inslag har funnits med i våra debatter: ett helhjärtat åtagande enligt Kyotoprotokollet innebär att vi måste minska våra utsläpp av giftiga gaser med 8 procent till år 2010, men om fördelningen mellan de olika transportsätten inte sker, beräknas ökningen av utsläpp under den perioden uppgå till 40 procent inom transportsektorn.
Man har också beräknat att godstransporter på järnväg behöver fyra gånger mindre energi än vägtransporter.
Detsamma gäller transporter till sjöss.
Inom järnvägstrafiken är det möjligt att använda mer förnybar energi.
Om vi inte agerar i tid, kommer vägtrafiken att fördubblas från och med nu till år 2010.
Innebär allt detta att vi lite i taget måste inrikta oss på att klara oss utan vägarna?
Absolut inte.
Det kan uppstå intressekonflikter mellan de olika transportsätten, det går inte att undvika, men under dessa förhållanden står det helt klart att det fortfarande är absolut nödvändigt att samordna de olika transportsätten.
Det är precis det som är målet med det förslag vi diskuterar i dag, och som gör det möjligt för oss att gå mot en mer rationell omfördelning av de respektive kvoterna för varje transportsätt.
Inför denna intermodala konflikt måste det erkännas att kommissionen har lagt fram ett förnuftigt förslag.
För vår del har vi gått framåt utan att förlora den önskvärda jämvikten ur sikte, och vi trycker bara på gaspedalen när det gäller de mest brådskande frågorna, det vill säga de mål som inte kan vänta längre.
Till exempel att godta att landtransporten i praktiken utgör en mycket viktig länk i praktiskt taget all omlastning mellan land- och sjötransporter och i närsjötrafiken och att de därför inte får förbigås i detta direktiv.
Andra mål är att betona verklig och hållbar utveckling och FoU-verksamhet, att förstärka de kombinerade transporterna, en de minimis-regel för att undvika onödig byråkrati och att tänka på frakttjänstkontrakten för att säkerställa övergången av trafiken till fördelaktigare och mer miljövänliga transportsätt.
Och avslutningsvis, vad kan sägas om de externa kostnaderna?
Det står klart att vissa mycket kompetenta konsulter har gått så långt som att säga att de externa kostnaderna inklusive trafikstockningar kommer att rusa i höjden, upp till 10 procent av den europeiska bruttonationalinkomsten.
Dessa siffror kan diskuteras, men de är hur som helst imponerande.
I det här läget anser vi att det är kommissionens uppgift att ta itu med problemet.
Vi uppmanar kommissionen att utarbeta ett förslag om utvärdering av sådana externa kostnader så att de kan internaliseras i fortsättningen, vilket innebär att vi tar ett stort steg framåt i den här frågan.
