# ID: svediakorp-gov412309
# author: Paciotti (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-04-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 302
# sentences: 9
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Europeiska unionens beteende är motsägelsefullt: man inser att medborgarna måste komma närmare Europa och att unionen därför måste visa att den kan garantera deras rättigheter, frihet och säkerhet, men när dessa föresatser skall förverkligas kommer medlemsstaternas regeringar med tusen försiktighetsmått och tveksamheter och bryr sig mer om sin makt än om allas rättigheter.
Och så antar man en stadga med de grundläggande rättigheterna, som man sedan inte skriver in i fördragen, i fördragen skriver man att unionen skall utvecklas till ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, men sedan blir de goda föresatserna till ej ratificerade konventioner, ogenomförda beslut och förvirring till följd av att kunskap, initiativ och förfaranden skingras.
Regeringarna tänder förhoppningarna igen i Tammerfors och sviker dem sedan, eftersom de inte vill låta dem som har till yrke att ägna sig åt unionen, och inte inrikesfrågor i de enskilda staterna, genomföra dem.
Man ingriper sent och ineffektivt eftersom gemenskapsinitiativen måste göra halt inför straffrättsligt samarbete, som fortfarande är en mellanstatlig angelägenhet.
Det behövs mer mod i värnandet av medborgarnas rättigheter.
Enligt min uppfattning finns det bara en verklig lösning, och jag hoppas att den kommer att antas i nästa fördrag: att hela konstruktionen med området med frihet, säkerhet och rättvisa blir en fråga för gemenskapen, liksom redan fallet är med det civilrättsliga samarbetet.
Det finns ingenting att frukta med denna lösning: befogenhetsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna skulle inte förändras, men i och med att förfarandena blir enhetliga skulle man säkerställa att politiken blir konsekvent och inte heller den förväntade utvidgningen av unionen skulle utgöra något hinder för att medborgarnas rättigheter skyddas, vilket den annars riskerar att bli.
(Applåder)
