# ID: svediakorp-gov412292
# author: Klingvall (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-04-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,825
# sentences: 137
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman!
Ärade ledamöter av Europaparlamentet!
Mina damer och herrar!
Jag vill börja med att tacka för att även jag har fått möjlighet att deltaga i denna årliga debatt.
Jag är här för att rapportera om utvecklingen i frågor som rör asyl och migration och som ni är väl medvetna om är vi nu inne i en mycket intensiv fas där vi går mot en ökad harmonisering av medlemsstaternas asyl- och migrationspolitik.
Det råder ingen tvekan om att dessa frågor hör hemma på den europeiska nivån.
Arbetet med att utveckla en gemensam asyl- och migrationspolitik är viktigt av flera skäl.
Det skall bidra till att skapa ett område av frihet, säkerhet och rättvisa inom EU.
Vidare skall asylsökande och andra som vill bosätta sig i våra länder veta att de får ett likvärdigt mottagande och en likvärdig bedömning av sina skäl, oavsett vilken medlemsstat de söker sig till.
Vi kan då också få en jämnare ansvarsfördelning mellan medlemsstaterna.
Vi kan gemensamt bekräfta internationella åtaganden och värderingar som solidaritet, humanitet och rättssäkerhet.
I detta arbete fyller FN: s flyktingkommissariat en viktig rådgivande roll.
Det råder ingen tvekan om vart vi är på väg.
Målen och handlingsplanerna är fastlagda i Amsterdam, Wien och Tammerfors, liksom kommissionens resultattavla.
Kommissionen har arbetat intensivt, många förslag har presenterats under det senaste året och det är nu upp till oss i rådet att föra arbetet vidare.
I detta arbete är era synpunkter viktiga.
Rådet har under året fattat beslut i ett antal frågor som rör asyl och migration.
Den europeiska flyktingfonden antogs vid ministerrådsmötet den 28 september 2000.
Medlemsstaterna har ansökt om medel ur fonden för 2000 och 2001 till olika projekt med inriktning på mottagande, integration och återvandring.
Rådet har också fattat två beslut kopplade till Dublinkonventionen.
Den 11 december 2000 antogs den s.k.
Eurodacförordningen.
Vi hoppas att detta skall bidra till en mer effektiv tillämpning av Dublinkonventionen.
Vid det senaste rådsmötet den 15-16 mars kunde rådet också fatta beslut om att Norge och Island knyts till Dublinkonventionen och Eurodac.
Vi ser nu fram mot kommissionens förslag till ett gemenskapsrättsligt instrument som skall ersätta Dublinkonventionen.
Vid det förra rådsmötet kunde rådet anta viseringsförordningen, som innebär att vi nu får helt harmoniserade regler för vilka länders medborgare som är befriade från krav på visering och för vilka länder detta krav skall gälla även fortsättningsvis.
Förordningen innebär att Bulgarien, Hong Kong och Macao, och i ett senare skede även Rumänien, förs över på listan över viseringsfria länder.
Jag hoppas att vi - innan det svenska ordförandeskapet är över - till denna lista över beslut om gemensamma regler, skall kunna lägga direktiven om tillfälligt skydd vid massiv inströmning av fördrivna personer, samt om familjeåterförening.
När det gäller tillfälligt skydd visar erfarenheterna från Bosnien-Hercegovina och Kosovo att vi måste ta ett samlat och solidariskt ansvar nästa gång vi får en massiv inströmning av fördrivna person till unionen.
Frågan om familjeåterförening är också viktig.
Vi måste kunna ge alla som är bosatta i våra länder möjlighet att få leva med sina nära anhöriga.
Vi hoppas också kunna nå enighet vid rådsmötet i maj om ömsesidigt erkännande av beslut om avvisning och utvisning.
Rådet har under året även haft andra viktiga och givande diskussioner.
I frågan om gemensamma minimivillkor för mottagande av asylsökande förde rådet principiella diskussioner kring ett antal viktiga delfrågor, bl.a. tillgång till arbetsmarknaden, rätten till fri rörlighet på territoriet samt tillämpningsområdet.
Vi ser nu fram mot kommissionens förslag som väntas presenteras inom kort.
Rådet har också behandlat två förslag, ett direktiv och ett rambeslut, om gemensamma regler för att bekämpa människosmuggling och hjälp till olaglig vistelse i våra länder.
Diskussionerna rörde ett antal principiella frågor, nämligen en humanitär klausul, minsta maximistraff och den straffrättsliga omfattningen.
Vid rådsmötet den 30 november - 1 december 2000 diskuterades ett franskt initiativ för att harmonisera de ekonomiska sanktionerna som en del av transportörsansvaret.
Vi kunde inte vid det tillfället uppnå politisk enighet kring förslaget.
Det svenska ordförandeskapet sonderar för närvarande förutsättningarna för att nå en politisk överenskommelse.
Jag är väl medveten om parlamentets ställningstagande i bl.a. dessa frågor och vi beaktar givetvis detta i vårt fortsatta arbete.
Andra viktiga frågor är säkrare och mer jämförbar statistik samt kommissionens förslag kring varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares rättigheter.
Mer övergripande diskussioner har också förts vid flera informella ministerrådsmöten.
I Lissabon diskuterade vi bl.a. hur vi utifrån kommissionens resultattavla skulle följa upp toppmötet i Tammerfors.
I Marseille stod frågan om migration till Europa på lång sikt i fokus.
Och i Stockholm diskuterade vi dels hur vi kan effektivisera arbetet med att implementera Tammerforsslutsatserna, dels hur vi - utifrån kommissionens meddelande om asyl - kan stärka arbetet med att utveckla ett gemensamt asylsystem i Europa.
Frågor som rör asyl och invandring ligger nära våra medborgare och väcker ofta starka känslor.
Under det gångna året har vi vid flera tillfällen fått se bilder från tragedier i samband med att människor har försökt att ta sig in i våra länder.
Det ställer stora krav på oss att så snabbt som möjligt utforma en gemensam politik som gör att vi kan hantera det migrationstryck som finns mot EU: s medlemsstater.
Vi skall ta ansvar för flyktingar och andra som är i behov av skydd i våra länder.
Vi skall också ha regler som underlättar besöksutbyte och som medger viss annan invandrning.
Det är viktigt att vi har en modern migrationspolitik där vi både arbetar för att undanröja de grundläggande orsakerna till ofrivillig migration, förebygger olaglig invandring, garanterar skydd till de som är i behov av det och kan erbjuda en rättvis behandling av de invandrare som har permanenta uppehållstillstånd i våra länder.
Det är just detta Tammerforsslutsatserna handlar om.
Det är därför viktigt att vi ser på arbetet med att harmonisera medlemsstaternas asyl- och migrationspolitik utifrån ett helhetsperspektiv.
Under det svenska ordförandeskapet kommer samtliga förslag från kommissionen på asylområdet att ligga på rådets bord och detsamma gäller också en majoritet av förslagen på migrations- och viseringsagendorna.
Vi får därför en möjlighet att tydligare se den helhet som är nödvändig för att uppnå en väl balanserad och avvägd gemensam politik.
Därmed inte sagt att vi inte skall försöka komma överens om de förslag som ligger på rådets bord så snart som möjligt.
Det skall dock ske inom ramen för de visioner och den strategi som anges i Amsterdamfördraget och Tammerforsslutsatserna.
Förutsättningarna för invandring till våra länder ändras med tiden och jag ser därför fram mot det kommande belgiska ordförandeskapets fokus på bl.a. frågan om arbetskraftsinvandring till unionen.
Det är en fråga som jag tror kommer att bli allt viktigare de närmaste åren.
Vad beträffar de skriftliga frågor jag har att besvara skall jag börja med den som rör vilka resultat som fram till dags dato kan redovisas från anslutningsförhandlingarna med kandidatländerna med avseende på området frihet, rättvisa och säkerhet, och under vilka former rådet önskar fortsätta förhandlingarna, särskilt behandlingen av kapitel 24.
Detta kapitel öppnades för Luxemburggruppen i slutet av det portugisiska ordförandeskapet.
Länder ur Helsingforsgruppen har ännu inte öppnat kapitlet.
Utkast till gemensam förhandlingsposition för fem av Helsingforsländerna förutses till början av maj.
Reviderade sådana förutses till mitten av juni för Luxemburgländerna.
Allt enligt kommissionens tidsplan.
Någon stängning av kapitlet är inte aktuell för något land under det svenska ordförandeskap.
Kommissionen har genomfört tekniska konsultationer med alla berörda kandidatländer under februari och mars för att gå igenom regelverket och räta ut eventuella frågetecken.
Enligt kommissionens tidtabell skall det föreligga en uppdaterad förhandlingsposition för Luxemburgländerna i juni.
För Helsingforsländerna skall ett första utkast vara färdigt under maj månad.
Det kan knappast ha undgått någon att utvidgningen är en av den svenska regeringens tre viktigaste prioriteringar.
Det är en historisk utmaning och ett historiskt tillfälle.
Ytterst handlar det om att bygga grunden för fred, frihet och demokrati i hela Europa.
Vi har lovat att göra vad vi kan för att under de närmaste månaderna bidra till att bana vägen för ett politiskt genombrott i utvidgningsförhandlingarna.
Det gäller i högsta grad också det rättsliga och inrikes området som ju är en av hörnstenarna i hela förhandlingsprocessen.
En stat som bygger på rättsstatsprinciper är en förutsättning för medlemskap i unionen.
Ingen kan idag säga hur förhandlingarna i praktiken kommer att gestalta sig för rättsliga och inrikes frågor.
Det är faktiskt första gången någonsin som reella förhandlingar förs på detta område inför en utvidgning av unionen.
En sak står dock klar redan nu; utöver de krav som det formella regelverket ställer, finns det högt ställda förväntningar av mer praktisk karaktär.
Vi fäster stor vikt vid att kandidatländerna vidtar konkreta åtgärder för att säkerställa både den administrativa kapaciteten och implementeringen av antagen lagstiftning.
Kandidatländerna har ett ansvar att upprätthålla takten i anpassningsarbetet så att det blir möjligt att nå acceptabla förhandlingslösningar.
Vi medlemsstater har ett ansvar att bistå kandidatländerna i detta arbete.
Det svenska ordförandeskapet anser att det är viktigt att involvera kandidatländerna i EU: s samarbete på ett tidigt stadium.
Den s.k. föranslutningspakten mot organiserad brottslighet samt de horisontella PHARE-programmen för asyl, migration, visering och gränskontroll är bra exempel på att kandidatländerna och medlemsstaterna redan nu arbetar tillsammans.
En förtroendefull relation oss emellan och en förståelse för varandras villkor och situation är en fundamental förutsättning för ett gott framtida samarbete.
Därför har vi också bjudit in representanter från kandidatländerna till en rad olika möten och seminarier under vår ordförandeskapsperiod.
Senast träffades vi justitie- och inrikesministrar från medlemsstaterna och kandidatländerna vid ett informellt möte den 16 mars.
Då kretsade diskussionerna kring hur vi kan stärka det ömsesidiga praktiska samarbetet redan före anslutningen.
På punkt efter punkt kunde vi konstatera att samarbete redan har inletts och att vägen nu stakats ut för hur vi kan fördjupa det ytterligare.
Den andra frågan jag skall besvara handlar om vilka åtgärder rådet planerar för att skapa en gemensam invandringspolitik och vilka tidsfrister som fastställs.
EU: s invandringspolitik inbegriper dels den invandring som har sin grund i människors skyddsbehov, dels den invandring som äger rum t.ex. för att splittrade familjer önskar återförenas eller för att människor vill skaffa sig bättre ekonomiska förutsättningar eller en god utbildning.
Invandringspolitik i en snävare mening utesluter emellertid den invandring som är att hänföra till människors skyddsbehov; den behandlas inom ramen för asylpolitiken.
Det finns redan ett antal icke bindande rättsakter som antogs innan politikområdet överfördes till gemenskapsrätten.
De första stegen mot en tillnärmning av de nationella regelverken togs nämligen redan under avdelning VI.
Arbetet har sedan fortsatt och de gamla rättsakterna kommer successivt att ersättas av gemenskapsrättsliga instrument.
För närvarande behandlas t.ex. rätten till familjeåterförening.
Ordförandeskapet planerar att nå en politisk överenskommelse kring det förslaget under innevarande halvår.
Vidare har kommissionen under mars 2001 antagit ett förslag till direktiv om status för tredjelandsmedborgare som varit bosatta i en medlemsstat under lång tid.
En viktig beståndsdel i detta förslag är rätten att etablera sig i en annan medlemsstat.
En första behandling av förslaget kommer att kunna påbörjas under det svenska ordförandeskapet.
Direktiv om villkor för inresa och bosättning i samband med anställning och egen ekonomisk verksamhet kommer att presenteras under första halvåret 2001 och det är ett direktiv som kommer att bli särskilt intressant mot bakgrund av den debatt som inom unionen har börjat föras med anledning av medlemsstaternas ökande behov av arbetskraft.
Den kommer att föras vidare under hösten 2001 då Belgien som ordförandeland kommer att anordna ett seminarium i ämnet.
Dessutom kommer kommissionen under våren 2001 att lägga fram ett förslag om villkor för inresa och vistelse för studier eller yrkesutbildning och ett förslag som gäller obetald verksamhet.
Det pågående arbetet visar tydligt att vi inom EU bedriver en aktiv migrationspolitik.
Grundprincipen i denna politik måste vara att de personer som beviljas rätt till inresa och vistelse och som vistats lagligen i en medlemsstat bör ha i stort sett samma rättigheter och skyldigheter som EU-medborgarna.
Det framgår även tydligt av slutsatserna från Tammerforsmötet.
Där sägs även att en viktig del i unionens politik inom detta område är en effektiv hantering av migrationen i alla dess skeden och att samarbetet med ursprungsländerna skall utgöra en viktig del i det arbetet.
Den sista frågan handlar om huruvida rådet anser det vara tänkbart att inom ramen för en gemensam asylpolitik införa en personantalsbaserad kostnadsfördelning mellan medlemsstaterna för mottagande av asylsökande.
Frågan om huruvida ansvarsfördelningen skall vara en del av den gemensamma europeiska asylpolitiken kan besvaras från två olika utgångspunkter.
Dels utifrån ett perspektiv med inriktning på specifika förslag till direktiv, dels ett mer generellt perspektiv avseende ansvarsfördelning som ett resultat av asylpolitiken.
I Amsterdamfördraget finns grunden för skapandet av ett gemensamt asylsystem och frågan om ansvarsfördelning mellan EU: s medlemsstater står bland annat att läsa i artikel 63.2 b).
Denna artikel fastslår att rådet skall: " besluta om främjande av en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot flyktingar och fördrivna personer och bära följderna av detta ".
Denna tanke bekräftades också av stats- och regeringscheferna i Tammerfors.
Låt mig också nämna att rådet den 28 september förra året antog den Europeiska flyktingfonden vars syfte är att främja ansvarsfördelningen inom EU, både strukturellt och i akuta situationer.
Vi har även direktivförslaget om tillfälligt skydd i massflyktssituationer där det finns ett kapitel som handlar om solidaritet, det vill säga åtgärder som skall underlätta ansvarsfördelningen mellan medlemsstaterna.
Någonting som medlemsstaterna också lägger stor vikt vid.
Målet för det lagstiftningsarbete som för närvarande pågår med stor intensitet är att skapa ett gemensamt europeiskt asylsystem som kan leda till större förutsägbarhet och rättsäkerhet för individen och den asylsökande, vilken kommer att få en likvärdig behandling i alla medlemsstater.
Jag tror att ett sådant gemensamt system på ett naturligt sätt kommer att leda till en mer balanserad ansvarsfördelning mellan EU: s medlemsstater.
Slutligen vill jag på er begäran ta upp ett aktuellt exempel på hänsynslös människosmuggling, som återigen visar att vi måste agera snabbt.
Det handlar om förlisningen av fartyget East Sea utanför den franska staden St Raphael i februari med omkring 1000 asylsökande.
Händelsen utreds nu av franska myndigheter och eventuella påföljder för de ansvariga kommer att utmätas enligt fransk lag.
Parlamentet har lagt fram önskemål om att rådet gör ett uttalande om denna händelse.
Rådet som institution kan dock knappast göra ett sådant uttalande i ett fall som framförallt rör en nationell regering.
Det är samtidigt viktigt att vi inom unionen visar enighet i våra ansträngningar att beivra den här typen av organiserad brottslighet.
Det är därvid betydelsefullt att detta avspeglas i vår bedömning av straffvärdet för dessa handlingar.
Rådet arbetar hårt för att få fram gemensamma bestämmelser när det gäller den straffrättsliga ramen för bekämpande av hjälp till olaglig inresa och vistelse.
Rådet söker en godtagbar text som gör en tydlig åtskillnad mellan å ena sidan människosmugglare som utnyttjar utsatta människor, och å andra sidan kyrkor, kända frivilligorganisationer och andra som agerar med humanitära eller ideella motiv.
Jag vill understryka att det råder en stor uppslutning bland medlemsstaterna om att vi inte skall kriminalisera humanitärt motiverade handlingar.
I det sammanhanget vill jag också nämna att rådet redan utvecklat ett system för tidig varning, som gör det möjligt för medlemsstaterna att bl.a. informera varandra om potentiella flyktingströmmar.
Till detta system bidrar även kandidatländerna med information.
Andra åtgärder som rådet arbetar med för att bekämpa den olagliga invandringen är direktivet om transportörsansvar, som inte skall ses som ett isolerat instrument, utan som en del i en större och mer övergripande politik.
Rådet undersöker också möjligheten att etablera ett nätverk av sambandsmän.
Enligt min mening är det mest effektiva sättet att förebygga olaglig invandring att samarbeta med de länder som idag fungerar som transitländer.
Genom att stärka deras asylsystem bidrar vi dels till att stärka möjligheterna för skydd till flyktingar, dels till att dessa länder blir mindre intressanta för människosmugglare.
Att komma tillrätta med de bakomliggande orsakerna till ofrivillig migration är på sikt det enda sättet att komma bort från de tragedier som människosmugglingen innebär.
Då är det väldigt viktigt att vi anlägger det helhetsperspektiv som hela harmoniseringsprocessen utgår från.
