# ID: svediakorp-gov412284
# author: García-Margallo y Marfil (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-04-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 361
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag håller fullständigt med om von Wogaus inlägg och jag kommer att göra några kompletterande anmärkningar.
Lamfalussy-rapporten utgår från ett sant faktum: det lagstiftningsförfarande vi har är alldeles för långsamt och det hindrar oss från att anpassa lagstiftningen till marknadens utvecklingstakt och behov.
Vad som inte tas upp i Lamfalussy-rapporten är att det i vanliga fall är rådet som sätter käppar i hjulet för besluten.
Jag anser därför att man har ryckt fel person i örat den här gången.
För det andra försöker man i Lamfalussy-rapporten lösa detta problem genom att delegera utarbetandet av genomförandeåtgärder till en värdepapperskommitté, vilket medför att rådet och kommissionen behåller all makt, medan parlamentets makt begränsas.
Enligt min åsikt kan denna lösning orsaka en brist på förtroende som på lång sikt kan leda till att processen blir ännu långsammare än den är nu.
Parlamentet begär att när en regel för genomförande överskrids när det gäller de generella principerna, skall detta inte vara en tvingande regel, utan en olaglig.
Vi begär inte att kommissionen skall ta hänsyn till vår åsikt; om regeln överskrids existerar inte regeln.
Detta är vad mandatteorin går ut på, vilken jag lärde mig när jag studerade romersk rätt, och detta är vad teorin om maktdelegering går ut på, vilken jag lärde mig i politisk rätt.
Men det allra viktigaste i denna slutsats från Lamfalussy-rapporten, som togs upp vid Europeiska rådet i Stockholm, är den mellanstatliga effekten som får skadliga effekter för gemenskapsmetoden för utarbetande av regleringsnormer.
En annan faktor - som är ännu viktigare - är att man vill påskynda avregleringstakten av den inre marknaden för finansiella tjänster utan att samtidigt justera normerna och tillsyns- och skyddsåtgärderna.
Under sådana förutsättningar skulle vi kunna ställas inför en stormarknad utan politisk kontroll, där medlemsstaterna tvingas underordna sig semipolitiska beslut som fattas av de ekonomiska parterna, vilka skulle kunna röra sig fullständigt fritt inom unionens territorium.
Vi står mer eller mindre inför samma diskussion som föregick Europeiska enhetsakten, där fru Thatchers teorier lyckligtvis inte vann gehör.
