# ID: svediakorp-gov412246
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-04-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 904
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman!
En mycket kort replik eftersom jag i huvudsak är överens med vad statsminister Persson sade.
Nästan alla inlägg har kännetecknats av en ganska optimistisk syn på detta toppmöte, men också av en medvetenhet om att det inte är helt lätta mål som har satts upp.
Alla inlägg har också präglats av behovet av framtida framsteg och det ännu större behovet av att beakta fakta, fattade beslut.
Jag instämmer i de invändningar och synpunkter som har framförts av många ledamöter i fråga om beslutsprocesserna och behovet att förändra dessa beslutsprocesser.
Av inläggen från Brok, Poettering och Segni om olika frågor framgår det klart att beslutsprocesserna, både de som gäller summits och de som gäller all vår verksamhet måste reformeras på ett mycket genomtänkt sätt, som en del i denna långa översynsprocess som vi har inlett och som kommer att fullbordas vid årsskiftet 2003 / 2004.
Detta är ett precist åtagande från parlamentet och från oss alla.
Många talare har också tagit upp en annan övergripande fråga: å ena sidan övertygelsen om att globaliseringen är någonting absolut oundgängligt, inte bara en nödvändighet utan någonting mycket positivt för Europa, men å andra sidan den berättigade, allvarliga rädslan för vissa av globaliseringens konsekvenser.
Jag kan inte underlåta att här berätta för parlamentet att jag är djupt oroad över att de utmärkta ekonomiska framstegen och ökningen av sysselsättningen i Europa under de senaste åren tyvärr åtföljs av ökad ojämlikhet i inkomstfördelningen, i något man egentligen skulle kunna kalla ett index över social orättvisa och som inte nödvändigtvis måste hänga samman med globalisering.
Tvärtom kan vi rätta till situationen och förena globalisering med social rättvisa.
Detta är en fråga vi verkligen måste fundera över, eftersom vi alltför ofta blandar ihop dessa båda företeelser: det vill säga att vi tror att globaliseringen, det faktum att vi öppnar våra ekonomier, med nödvändighet leder till en mer orättvis och mer differentierad inkomstfördelning.
Detta är absolut inte en nödvändig konsekvens.
Dessutom märktes en annan allmän inställning - och den ansluter till det kommande toppmötet i Göteborg - det vill säga en enhällig ståndpunkt avseende Kyotoprotokollet.
Detta är absolut inte någon polemik mot Förenta staterna, utan helt enkelt ett medvetande om att vi måste handla ansvarsfullt.
Och vi som européer måste ha en övergripande känsla av ansvar gentemot alla världens medborgare.
Jag skall avsluta med en sista synpunkt, som kan tyckas mer teknisk, men som jag tycker är ytterst viktig.
Det är det som gäller en av de största frågorna som avgjordes vid toppmötet i Stockholm, det vill säga konsekvenserna av utvidgningen av mellanhavandena på finansmarknaden och de därav följande relationerna mellan parlamentet, kommissionen och rådet.
Randzio-Plath gjorde rätt i att ta upp denna fråga och jag skulle vilja svara kort inför parlamentet eftersom detta är ytterst viktigt.
Jag skulle vilja klargöra att överenskommelsen från Stockholm gäller ett beslut om kommittéförfarande, som är en exakt uppföljning av beslutet från 1999 - på EU-jargong det så kallade Aerosol-fallet - och innefattar de uttalanden som gjordes då och uttalandet av kommissionen.
I detta fall uttalade inte kommissionen i Stockholm att hela värdepapperssektorn skulle betraktas som en känslig sektor, vilket somliga stater ville.
I stället förband sig kommissionen att undvika att gå emot de förhärskande åsikterna från dessa medlemsstater i fall av - och bara i dessa fall - särskilt känsliga verkställande åtgärder.
Detta innebär att kommissionen kommer att göra en bedömning från fall till fall och således ser jag ingen anledning att förändra den nuvarande balansen mellan institutionerna när det gäller delegerade befogenheter.
Parlamentet kan ju uttrycka sina synpunkter på åtskillnaden mellan de väsentliga elementen, de tekniska bitarna av de åtgärder som kommissionen föreslår.
Självfallet skall denna åtskillnad göras på grundval av det normala medbeslutandeförfarandet mellan parlamentet och rådet.
Dessutom bör och kommer parlamentet få regelbunden information av kommissionen om Värdepapperskommitténs verksamhet och om parlamentet anser att kommissionens förslag till åtgärder innebär att den överskrider sina befogenheter skall kommissionen utan dröjsmål se över åtgärdsplanerna med största hänsyn till parlamentets inställning.
Besluten skall alltså fattas inom ramen för medbeslutandeförfarandet, på grundval av konkreta lagförslag.
Jag ville påminna om detta eftersom jag inte vill att detta så viktiga kapitel, som beslöts i Stockholm - det viktigaste beslutet från Stockholm - sedan skall bromsas upp av våra handläggningsproblem eller av våra svårigheter att anta en gemensam ståndpunkt.
Detta får inte ske: vi måste gå framåt på ett tydligt sätt, just därför att de europeiska medborgarna väntar sig att de beslut som har fattats av den högsta instansen, rådet, skall genomföras snabbt, annars minskar trovärdigheten ytterligare.
Och detta kommer att vara enormt viktigt vid rådsmötet i Göteborg.
Jag hoppas att detta kommer att förberedas med samma omsorg och samma öppenhet som toppmötet i Stockholm, för Göteborg är egentligen andra akten av rådsmötet i Stockholm: det sluter cirkeln med de reformer som beslutades i Lissabon, reformer som skall utvärderas på lång sikt, vilket vi inte längre är vana vid att göra.
Men om vi inte lär oss att göra även detta måste alla våra beslut ses över i morgon.
(Applåder)
