# ID: svediakorp-gov412213
# author: Persson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-04-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,912
# sentences: 147
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Fru talman!
Ärade ledamöter av Europaparlamentet!
Jag skall ge min och ordförandeskapets bild av toppmötet i Stockholm.
Mötet byggde på två delar, dels en uppföljning av Lissabonprocessen, dels en diskussion om unionens utrikesrelationer, samt därutöver också en kortare diskussion om jordbrukspolitiken.
Jag vill börja med att kommentera Lissabonprocessen.
Toppmötet i Lissabon gav en kraftfull inriktning för unionen att skapa en konkurrenskraftig, världsledande, dynamisk ekonomi med social sammanhållning.
Vi har vid toppmötet i Stockholm lagt till fyra olika områden till Lissabonprocessen.
För det första vad gäller den demografiska utvecklingen i Europa, som kommer att ha en stark inverkan på den sociala dagordning som måste formuleras för Europa.
Den demografiska utmaningen skall så småningom rymma både ett statsfinansiellt bekymmer och en brist på arbetskraft.
Att möta denna utmaning är en gemensam angelägenhet för alla femton medlemsstater.
Det kommer att krävas stora insatser, inte minst på det sociala området.
Därav kan vi också knyta an till den sociala dagordning som det franska ordförandeskapet så framgångsrikt lanserade i Nice.
De demografiska frågorna läggs alltså till Lissabonprocessen.
För det andra: biotekniken.
I Lissabon lades koncentrationen på informationsteknologin.
Det skall vi inte släppa, det är fortsatt viktigt, men vi måste också lägga till biotekniken om vi skall vara ett område och en del av världen som leder utvecklingen ekonomiskt.
Då måste även denna fråga bli en prioriterad fråga för unionen.
Vi får inte väja för de svåra, moraliska och etiska frågor som finns kopplade till denna teknologi.
De måste också adresseras i vår diskussion.
Det tredje som vi lägger till är att vi vill ha en koppling mellan den sociala utvecklingen, den ekonomiska utvecklingen och den ekologiska utvecklingen dvs. ingen hållbar social sammanhållning och ingen uthållig ekonomisk tillväxt om detta inte också bygger på en ekologiskt balanserad samhällsutveckling.
Det fjärde som vi lägger till är att även kandidatländerna i fortsättningen deltar i Lissabonprocessen.
Dessa fyra element läggs alltså till, men Lissabonprocessen är självklart just en process, en utveckling.
Det är därför viktigt för oss att inse att vi inte får allt av social dagordning och ekonomisk liberalisering på en gång.
Det kommer att ske stegvis.
Riktningen är given och har återigen bekräftats av Europeiska rådet i Stockholm.
Den inriktning som gäller är full sysselsättning och aktiva välfärdsstater.
Vad gäller den ekonomiska liberaliseringen tog vi ytterligare ett steg framåt i Stockholm.
Det blev inte så långt som vi som ordförandeland hade önskat, men det blev bestämda steg i rätt riktning.
Vi har för det första skapandet av en inre europeisk marknad för finansiella tjänster.
Ett stort genombrott på området för finansiella tjänster och riskkapital innebar först Ekofin-rådets möte i Stockholm, vilket sedan bekräftades i samband med Europeiska rådets möte.
Vi kom också överens om att gå vidare med direktivet på området för posttjänster.
Vi kom vidare överens om att vi skall avveckla monopolen och öppna upp för konkurrens på gas- och elmarknaden.
Vi fick visserligen inte den tidtabell som vi hade hoppats på, men det skall ske, och vi understryker vår vilja att gå i den riktningen.
Det var en intensiv debatt i Europeiska rådet om följande: Om vissa medlemsstater öppnar upp sina marknader för konkurrens på marknaderna för gas och el, är det i längden en ohållbar situation att andra medlemsstater undviker att göra detta.
Då hamnar man nämligen så småningom i ett läge då vissa företag på monopolmarknader skapar sig vinster som sedan används i marknadsoffensiver i andra länder som har öppnat upp sina marknader.
Det kommer att bygga in spänningar i unionen som blir svåra att hantera.
Det är därför viktigt att vi går vidare med en avreglering av gas- och elmarknaderna på ett sådant sätt som vi har föreslagit principiellt, men det måste även ske enligt tidtabell.
I Göteborg i juni kommer frågan om det europeiska luftrummet att på nytt tas upp.
Vi har kommit framåt i denna diskussion, och även på detta område hyser jag gott hopp om att vi skall ha nått en överenskommelse om the single European sky, innan det svenska ordförandeskapet avslutas.
Vi kommer på det ekonomiska området också att få en implementering av direktiven om inre marknaden i nationell lagstiftning som är av sådant slag att 98,5 procent av direktiven skall vara antagna före år 2002.
Vi vill också starta en ny WTO-runda.
Vi har lyft fram vikten av att göra hela den verksamhet som är kopplad till eEurope säkrare.
Vi har också sagt i Stockholm att vi vill gå vidare med Galileo-projektet.
Det är viktigt.
Det finns fortfarande vissa saker som behöver klaras ut, t.ex. när det gäller finansieringen, men vi anser att detta är ett samhällsnyttigt projekt som skall genomföras och det så snabbt som möjligt.
Redan i morgon kommer våra transportministrar att diskutera saken ytterligare.
Vi beslutade också att de snedvridande statliga stöden som finns på den inre marknaden skall minskas senast år 2003.
För detta skall en resultattavla, scoreboard, sättas upp och göras tillgänglig för alla.
Detta är i huvudsak vad som antogs under diskussionerna om ekonomiska frågor som fördes i Stockholm.
Som sagt, det är steg i rätt riktning, men inte ända fram dit vi vill nå.
Det är en process, och i vilken riktning processen går är otvetydigt.
Det är den sidan av Lissabonprocessen som rör ekonomin.
Den andra sidan av processen är den sociala dagordningen.
Det Europa som växer fram är inte ett Europa som bara kan byggas på en avreglering av marknader, utan det måste också finnas uttryck för en politisk vilja att fördela det växande välstånd som finns i Europa på ett rättvist sätt, så att våra medborgare kan leva ett rikt liv.
Att åstadkomma en balans i slutsatserna från mötet i Stockholm vad gäller den ekonomiska liberaliseringen och det sociala ansvarstagandet har varit en strävan från det svenska ordförandeskapet.
När det gäller den sociala sidan har ett nytt mål för sysselsättningen etablerats: Det är framför allt viktigt att vi koncentrerar oss på dem som är 55 år och äldre i den europeiska arbetskraften.
År 2010 skall 50 procent av denna grupp vara sysselsatt jämfört med dagens 38 procent.
Vi har ett nytt delmål för den allmänna sysselsättningsgraden 2005, nämligen 67 procent för alla och 57 procent för kvinnor.
År 2052 skall vi ha mått på barnomsorg i Europa för att bidra till en social dagordning som möjliggör för unga män och kvinnor att kombinera ansvar för en professionell karriär med ansvaret för familj och barn.
På jämställdhetsområdet strävar vi efter att skapa inte bara ett socialt Europa utan också ett modernt Europa.
Diskriminerande löneskillnader skall motverkas.
Indikatorer på detta lyfts därför fram så att dessa skillnader görs synliga.
Likabehandlingsdirektivet skall antas och skärpas redan under detta år, vilket också är ett resultat av Stockholmstoppmötet.
För att skapa kvalitet i arbetet, dvs. att människor skall kunna stanna kvar längre på sina arbetsplatser utan att tvingas in i förtida pensionering, krävs att arbetsplatserna utvecklas, så att människor som inte är fullt friska eller fullt kapabla också finner sin plats i arbetslivet.
För att gå från en situation av massarbetslöshet i Europa till en utveckling som innebär brist på arbetskraft, och om det skall vara möjligt att ha en fortsatt ekonomisk tillväxt, krävs att alla de erfarenheter som mogna, äldre människor har kan tas tillvara.
Då måste också arbetsplatsernas kvalitet utvecklas.
Följande är då viktigt att tänka på: livslångt lärande, jämställdhet mellan män och kvinnor, hur vi behandlar alla dem som har kommit till Europa under senare år, kanske som flyktingar, dvs. kampen mot segregering och diskriminering också på arbetsplatserna.
Vi kommer i Göteborg även att komma tillbaka till en första utvärdering av de europeiska pensionssystemen.
Är det något som tynger vanliga löntagare, tjänstemän och arbetare, är det just frågan om man har en trygg försörjning när man pensioneras.
Hur hanterar vi pensionssystemen i Europa i ett läge då vi ser allt färre i aktiv ålder och alltfler som pensionärer?
Också detta bör inom ramen för den öppna samordningen vara något som vi tillsammans diskuterar.
Vi återkommer till detta i Göteborg.
Så är den sociala dagordningen uppbyggd, och på detta sätt skapar dessa två delar en helhet: å ena sidan ekonomisk liberalisering och modernisering, å andra sidan socialt ansvarstagande och solidaritet.
Så går det ihop i en politik som skall göra Europa till den mest konkurrenskraftiga, dynamiska och socialt sammanhållna regionen i världen.
Det är vår vision.
Detta var vad som togs upp angående Lissabonprocessen på toppmötet.
Vid sidan om Lissabonprocessen diskuterade vi utrikesrelationer.
Det gällde i huvudsak fyra saker.
För det första våra relationer till Ryssland.
President Putin inbjöds att medverka.
Han mötte gruppen med de femton stats- och regeringscheferna i en direkt diskussion.
Samtidigt som president Putin mötte oss, mötte utrikesminister Ivanov utrikesministrarna.
Naturligtvis upprepade vi vår oro över utvecklingen i Tjetjenien och andra företeelser i det ryska samhället som vi inte accepterar.
Vår huvudsakliga diskussion rörde dock den ekonomiska utvecklingen i Ryssland och möjligheter till ekonomiskt samarbete mellan Ryssland och Europeiska unionen.
Några konkreta resultat nåddes: För det första öppnar vi upp för EIB-utlåning till Ryssland, visserligen begränsat, men det är ett genombrott för miljöinsatser.
För det andra skall vi ge Ryssland allt tänkbart stöd i deras förberedelser för WTO-medlemskap.
WTO öppnar den ryska marknaden för en rättvis konkurrens och öppnar också upp möjligheter att lösa gamla handelskonflikter som vi har mellan Europeiska unionens medlemsländer och Ryssland.
Vi vill ge allt stöd till Ryssland i denna process.
Vi har för det tredje sagt att vi aktivt vill delta i det kommande jubileet i St. Petersburg år 2003.
Det är en strålande vacker europeisk stad som återigen håller på att återta sin gamla skönhet och säkert också sin gamla ställning i ett europeiskt samarbete.
Det är en tydlig signal från Europeiska unionen att detta också är vår angelägenhet.
Detta togs upp under diskussionen med president Putin.
Jag understryker att den i huvudsak var ekonomisk, men vi upprepade självklart vår oro över utvecklingen i Tjetjenien.
Vi hade även besök av president Trajkovski från FYROM, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien.
Han bjöds mer in som en gest av solidaritet.
När vi stats- och regeringschefer samlades var det naturligt för oss, med tanke på den krissituation som just då växte fram i Makedonien, att träffa honom och uttala vår solidaritet, men också att understryka vikten av att de olika befolkningsgrupperna i FYROM behandlas på ett sätt att de alla upplever att de har en plats i samhället och en rätt att delta och närvara.
Vi underströk också vikten av att undvika våld, samtidigt som utrikesministrarna kunde presentera konkreta förslag på biståndsområdet.
Detta är en del av en Balkanstrategi.
Vi har ju nu i april stabiliseringsavtalet för FYROM klart för underskrift.
Det kommer att följas av ett liknande avtal med Kroatien.
Detta visar att unionen spelar en roll på Balkan, och att det är en framtid som nu börjar avteckna sig också för människor som bor på Balkan.
President Trajkovskis besök var ett uttryck för vårt engagemang för Balkan.
Jag fick också mina kollegers uppdrag att resa till den koreanska halvön.
Det sker mot bakgrund av att vi vill uttrycka stöd för den process om försoning och avspänning som nu pågår på den koreanska halvön.
Där har vi ju den sista stora, kvardröjande konflikten från det kalla kriget och andra världskrigets efterbörd, med oerhörda plågor för människor som är inblandande och med väldiga risker också från ett militärt perspektiv.
Kan vi göra något för att snabba på processen och stödja den, är det naturligtvis vår gemensamma angelägenhet.
Också på detta område kunde unionen samlas omkring gemensamma principer och gemensamt engagemang och ge mig uppdraget att på unionens vägnar tillsammans med Javier Solana och Chris Patten åka dit någon gång under detta halvår och där överlägga direkt med såväl den norra som den södra sidans politiska ledarskap: om processen, om mänskliga rättigheter, om avspänning och nedrustning.
Den fjärde utrikespolitiska frågan som diskuterades var situationen i Mellanöstern, som ju alltid i alla politiskt engagerade européers vardag finns närvarande.
Mellanöstern är vår grannregion.
Vi har ett enormt ansvar för att se till att fredsprocessen återigen kommer igång.
Freden och säkerheten är i den meningen odelbar.
Krig, konflikt och förstörelse i Mellanöstern är något som också drabbar oss.
Vi har alla i unionen, oavsett vilket land vi bor i, djupa, personliga engagemang i denna del av världen.
Unionens medlemsländer har utomordentliga bilaterala relationer med regionen och ofta med båda sidor av konflikten.
Däremot har unionen hittills inte spelat någon stor roll som initiativtagare till lösningar av konflikten eller till olika typer av åtgärder för att hantera den smärta som människor upplever i vardagen i Mellanöstern.
I Stockholm bad vi Javier Solana att komma tillbaka senast till toppmötet i Göteborg, helst tidigare, vad gäller hur unionen kan höja sin närvaro och förbättra sin verksamhet i området, hur unionen kan bidra till att fredsprocessen återigen startar - självklart gärna tillsammans med USA, men alltid med utgångspunkten att det är parterna i konflikten som måste rikta en vädjan, en begäran om ett deltagande.
Det är inte otroligt att en sådan framställning kommer.
Då skall också unionen vara beredd att ta sitt ansvar.
Detta var alltså de fyra frågor som fanns på den internationella dagordningen - ett sätt att praktiskt men utan stora åthävor kunna ge uttryck för en gemensam utrikespolitik i unionen.
Fru talman!
Vi diskuterade naturligtvis också situationen för det europeiska jordbruket.
Vi uttryckte solidaritet med dem som drabbats, vi uttryckte förtroende för de veterinära myndigheterna och för våra jordbruksministrars förmåga att hantera situationen, vi underströk vikten av säkra livsmedel, och vi sade att den europeiska budgeten i detta sammanhang redan är fixerad eller låst.
Vi trodde oss inte i Stockholm i kretsen av stats- och regeringschefer vara i det läget att vi kunde ta en debatt i sak om jordbrukspolitiken.
Det tror vi att våra jordbruksministrar redan har gjort.
Det pågår också en förberedelse inför 2003 om en översyn av den europeiska jordbrukspolitiken.
Det fanns mot den bakgrunden ingen anledning för oss att väcka en stor debatt, men vi ville uttrycka solidaritet med de drabbade och naturligtvis också visa att vi är medvetna om att vi har jordbruksministrar, veterinärmyndigheter och en kommission som gör ett utomordentligt arbete i detta sammanhang.
Slutligen berörde vi också situationen i klimatförhandlingarna.
Det är oacceptabelt att någon part drar sig ur Kyoto-förhandlingarna.
(Applåder) Kyoto-förhandlingarna är det instrument som vi har för att hantera den förändring av de grundläggande livsbetingelserna som just klimatet representerar.
När vi ser att man framför allt i USA skickar denna signal, är det för vår del inte möjligt att acceptera det.
Jag har tillsammans med kommissionens ordförande skrivit till den amerikanske presidenten och uttryckt vår oro.
Just nu är den svenske miljöministern i USA tillsammans med kommissionären med ansvar för miljöfrågor och skall sedan fortsätta till Iran, Japan och Kina för att även där föra samtal.
Vi har också all anledning att understryka det uttalande som Europeiska rådet antog i Stockholm som ett tillägg till slutsatserna, så att Kyoto-protokollet gäller.
Det är således denna process som vi skall hålla oss till.
Detta är i korthet vad som behandlades under Stockholmstoppmötet, ett möte som på något sätt återigen blev vardag för unionen.
Vi återvände till frågor som berör människor i deras vardag.
Vi har haft en intensiv period med mycket internt ansvarstagande.
Det franska ordförandeskapet kom framgångsrikt att lösa frågor om unionens framtida beslutsfattande och ansvarstagande.
Nu lyfter vi ut perspektivet igen och siktar på sådant som rör människor direkt i deras vardag.
Det blev inte framgångar på alla områden, men det är ingen tvekan om i vilken riktning unionen rör sig.
Så är det när politik är som bäst: man kompromissar, man tar sig successivt framåt, och man når resultat.
Det är också den ambition som vi har haft med det svenska ordförandeskapet.
Vidare är jag mycket trygg i min förvissning om att det ordförandeland som skall hantera uppföljningen nästa vår, Spanien, kommer att ta ytterligare några kliv framåt.
På så sätt skapar vi den union som vi har drömt om, en union som är dynamisk, framgångsrik och som vi håller ihop socialt.
Vi inser att vi inte överlever utan hänsyn till de ekologiska förutsättningarna.
(Applåder)
