# ID: svediakorp-gov412204
# author: Della Vedova (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-04-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,042
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär!
Att döma av de inlägg som jag hittills har hört, framför allt inlägget från Galeote, finns det risk för att det uppstår ett missförstånd.
Missförståndet skulle vara att parlamentet på något sätt skulle kräva att kommissionen förstärker det som brukar kallas " gyllene aktier ", dvs. att kommissionen skulle förstärka staternas särskilda befogenheter så att de på något sätt kan skydda de marknader som avregleras från de marknader där det finns monopolstrukturer med stora likvida resurser som kan lägga beslag på de avreglerade marknaderna.
Och detta tror jag skulle vara ett missförstånd.
Jag tycker i stället att parlamentet borde kraftigt ta till orda mot " gyllene aktier " och mot alla de instrument som förhindrar att det skapas en äkta och dynamisk inre marknad inom de sektorer som traditionellt, under de senaste decennierna i Europa, har ockuperats av staten.
Jag talar som företrädare för de italienska radikala.
År 1997 drev vi i Italien igenom en folkomröstning mot den lag från 1994 som i Italien inrättade särskilda befogenheter, " gyllene aktier ".
I den folkomröstningen svarade 80 procent av de röstande - nästan tio miljoner italienare - ja, de begärde, som vi ville, att man skulle avskaffa de regler som förhindrade och som fortfarande förhindrar att det uppkommer en äkta konkurrensutsatt marknad när det gäller kapitalmarknaden för privatiserade företag.
Dessvärre kastades de rösterna bort, vilket ofta sker, de förstördes av en verklighet, den italienska, där ofta konstitutionen och medborgarnas uttalade vilja förvandlas till makulatur.
År 1998 drabbades den regering som leddes av Romano Prodi, numera kommissionens ordförande, av ett överträdelseförfarande som inleddes av den dåvarande kommissionären med ansvar för den inre marknaden, professor Mario Monti, mot användningen av " gyllene aktier ".
År 1999 utfärdades ett dekret som ändrade den italienska " gyllene aktien " utan att egentligen ändra dess substans.
Jag anser att fördragets artiklar borde vara tillräckliga för att utesluta att ett statligt företag som verkar i en monopolsituation skulle förvärva ett företag på den avreglerade marknaden.
Detta är missbruk av dominerande ställning, det handlar om statligt stöd.
Man behöver inte föreskriva att företagen skall ha " gyllene aktier " för att förhindra att de köps upp av ett statligt bolag i en annan medlemsstat.
I annat fall - vilket sker regelbundet - bekräftar man tack vare detta alibi i realiteten de nationella regeringarnas och majoritetspartiernas vetorätt när det gäller att fritt avreglera de statliga bolagen; man förhindrar de finansiella marknaderna att avgöra vad som är den bästa allokeringen, den effektivaste, mest optimala när det gäller kontrollen och därmed driften av företag i branscher som är mycket viktiga, av avgörande och strategisk betydelse för Europa: vi talar om telekommunikationer och framför allt om energisektorn.
I och med dessa " gyllene aktier " tillför de företag som säljs ut mindre pengar till de offentliga budgeterna eftersom man köper ett bolag där någon, utan att ens ha investerat så mycket som ett öre, kan fatta strategiska beslut: man förlorar pengar genom att privatisera de " gyllene aktierna ".
Med " gyllene aktier " riskerar man dessutom att förstatliga det privata sparandet: medborgarna, investerarna köper företag som fortfarande domineras av staten, av regeringarna och därmed av de politiska partierna.
Den " gyllene aktien " leder till en våldsam intressekonflikt mellan den stat som fortfarande är den som driver och i viss mån äger de företag som säljs ut och den stat som i stället borde vara enbart lagstiftare och garant för den fria konkurrensen till skydd för medborgarnas intresse.
Detta är ett av de sätt på vilka de europeiska staterna i vissa länder - jag tänker på Italien - förblir aktörer inom viktiga delar av landets ekonomi och förhindrar att man inom dessa sektorer - telekommunikationer, energi - skapar företag och marknader som är konkurrenskraftiga och effektiva, företag som kan klara av den internationella konkurrensen.
Det faktum att Enel i Italien eller Deutsche Post i Tyskland eller France Télécom utnyttjar sina monopolställningar för att fylla ut det avreglerade utrymme som skapats på marknaderna inom andra länder skall bekämpas som exempel på dominerande ställning, som statligt stöd, men det får inte utgöra ett alibi för att tillåta de länder som öppnar marknaden att behålla makten i de företag som man i stället tänker privatisera.
Systemet med " gyllene aktier " har varit och är faktiskt fortfarande ett hinder för att skapa äkta europeiska företag inom offentliga tjänster.
De " gyllene aktierna " skyddar med andra ord företagen från marknadskrafterna och regeringarna fortsätter att lägga sig i, fortsätter att tro att de vet bäst vem som skall köpa ett företag och driver därmed en linje som inte är den effektiva marknadens linje och som därför i slutändan drabbar medborgarna.
Vi får väl inte tro att regeringarna skyddar sig bakom " gyllene aktier " för att förhindra att företagen köps upp på marknaden, bland annat i syfte att styra förvärven av de privatiserade bolagen mot sina vänner, för sådana saker leder, som vi har sett, på lång sikt till marknader med bristande konkurrenskraft.
Det är därför som jag hyser vissa tvivel när det gäller den resolution som vi skall rösta om på torsdag.
Jag tycker att detta parlament borde höja rösten kraftigt, för att eventuellt undvika att hamna i en kompromiss, i en konflikt mellan dem som vill förstatliga och dem som vill avreglera; höja rösten för att tala om att de artiklar i fördraget som avser fri rörlighet av kapital och fri etableringsrätt skall tillämpas fullt ut i ljuset av de marknadsekonomiska villkor som gäller i dag och inte de villkor som gällde för fyrtio år sedan.
Det finns en risk för att de statliga monopolföretag som fortfarande finns kvar gör sig till herrar på de avreglerade europeiska marknaderna, en risk som kan leda till missbruk av dominerande ställning och av statligt stöd: det är detta vi måste rikta in oss på.
