# ID: svediakorp-gov412203
# author: Katiforis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-04-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 770
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kommissionär, mina damer och herrar!
Jag är inte säker på om Konstantin var bysantin.
Han verkade ju, när allt kommer omkring, i gränslandet mellan Bysans och det romerska riket.
Om det var frågan om Justinius skulle det självfallet vara en helt annan sak.
Hur som helst handlar frågan vi diskuterar här i kväll om i vilken mån ett medlemsland som skrivit på ett fördrag har rätt att ålägga medborgare från andra medlemsländer eller sina egna medborgare, antar jag, restriktioner för inomeuropeiska investeringar inom ramen för det landets ekonomi.
Den här frågan är särskilt relevant när det gäller investeringar i företag som privatiserats av någon av medlemsstaterna.
Den är också av yttersta betydelse för att den europeiska, gemensamma marknaden skall fungera och jag skulle vilja tacka mina kolleger för att de har tagit upp den här frågan igen med tanke på de senaste årens många fall, där kommissionen har hänvisat till EG-domstolen.
Fördraget som inrättar Europeiska gemenskaperna, artikel 43 som behandlar etableringsfriheten och artikel 56, vilket kommissionsledamot Bolkestein nämnde, om den fria rörligheten av kapital, utgör grunden för ett system där medborgare i vilken medlemsstat som helst har rätt att investera i andra medlemsstater.
Detta är en rättighet som en mycket stor grupp individer och företag har använt sig av allteftersom Europeiska unionen har utvecklats.
De inomeuropeiska investeringarna har ökat lavinartat under de senaste åren.
År 1998 uppgick dessa investeringar totalt till 132 miljarder euro; år 1999 hade de ökat med över 80 procent till 240 miljarder euro.
Vi kan utan överdrift vänta oss att denna siffra ökar än mer i framtiden och att ökningstakten blir än större när euron etablerat sig och på så sätt minskar transaktionerna inom gemenskapen, eliminerar växlingsrisker och -kostnader för företagen samtidigt som de investeringsmöjligheterna inom gemenskapen ökar.
Så stor framgång har det europeiska ekonomiska projektet och eurons etablering.
Men man kan alltid försöka att nå bättre resultat.
Det finns fortfarande ett stort antal uppgifter att ta sig an för att fullborda den inre marknaden och en av dessa uppgifter är naturligtvis att gradvis minska den statliga inblandningen i företag.
Arbetet med att minska denna inblandning har bara kunnat göras med uppbådande av stort mod och med stora politiska risker.
Ofta har detta mål bara kunnat uppnås med hjälp av de rättsliga försäkringar som regeringar givit angående fortsatt tillsyn och fortsatta särintressen i de strategiska planer som gjordes av de privatiserade företagen.
Dylika rättsliga försäkringar uppkom i många olika former, t.ex. guldaktien, vilket ger anledning, antar jag, att hävda att guldaktien inte alltid har varit ett hinder utan att den i många fall faktiskt i politiskt hänseende underlättat privatiseringsprocessen.
I ett meddelande 1997 satte kommissionen upp riktlinjer för de här rättsliga försäkringarnas existens.
Detta gjordes på ett förhållandevis slutet sätt med ett meddelande som varken diskuterades i parlamentet eller i rådet.
De rättsliga försäkringar som regeringarna hade skapat etablerades å andra sidan i allmänhetens fulla insyn och med en offentlig debatt, vilket ju är nödvändigt i privatiseringsprocessen.
Det är verkligen en obekväm situation att en sådan dikotomi har skapats mellan upprättandet av grundläggande gemenskapsbestämmelser och medlemsstaternas regleringar.
Kommissionen, som använder meddelandet som vägledning för sin verksamhet, har allt sedan dess vidtagit rättsliga åtgärder mot sex medlemsstater inför EG-domstolen, samt öppnat överträdelseförfaranden mot de övriga.
Ännu har inget av de här fallen avslutats.
Att kommissionen har skapat sitt eget regelverk och använt det för att vidta åtgärder mot medlemsstaterna, vilka har genomgått enorma svårigheter för att driva igenom nödvändiga privatiseringsprogram, är inte berättigat.
Jag håller med kommissionen när den hävdar att argumentet med nationella särintressen som används av medlemsstaterna för att rättfärdiga sådana rättsliga försäkringar, vilket inträffat flera gånger, inte kan accepteras som ett rättfärdigande av sådana åtgärder.
Argumentet med nationella särintressen är helt enkelt inte tillräckligt tydligt, eftersom det kan omfatta ett oerhört brett spektra av ekonomiska och / eller icke-ekonomiska kriterier.
Jag håller emellertid också med dem av våra kolleger som hävdar att även kommissionen har agerat på ett mycket otydligt sätt med hänsyn till att man brutit ned barriärerna kring de inomeuropeiska investeringarna.
Jag kräver med dem att kommissionen uppdaterar sin policy på det här området och ger ett förslag till ett direktiv, inte bara för att öka insynen i institutionernas verksamhet utan också för att ge medlemsstaterna vägledning så att utdragna rättegångsprocesser kan undvikas.
