# ID: svediakorp-gov412195
# author: Byrne (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-04-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,453
# sentences: 97
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Jag hyser stor tacksamhet till föredraganden, professor Trakatellis, och till ledamöterna i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, samt till andra utskott som är involverade i frågan för allt det arbete som de har lagt ner på utformandet av det här viktiga och ambitiösa programmet som är en direkt avgörande del i hela unionens övergripande strategi för hälsofrågor.
Det här programmet utgör ett fundamentalt steg mot utvecklandet av en effektiv europeisk folkhälsopolitik.
Det är ett viktigt program, eftersom skyddandet och förbättrandet av folkhälsan är en fråga som verkligen berör våra medborgare och väcker såväl farhågor som förhoppningar.
Som alla vet är folkhälsofrågan och dess mest relevanta aspekter i medborgarnas ögon på väg att bli det avgörande testet för Europeiska unionens trovärdighet.
I detta program kommer alla de här aspekterna att åtgärdas genom att man använder de medel, det stöd och de åtgärder som krävs för varje område där unionen kan åstadkomma märkbara förbättringar, precis som man förutsåg i artikel 152 enligt ändringsförslaget från Amsterdamfördraget.
Det program som är under utveckling svarar naturligtvis mot de gemensamma problemområden som kommissionen, parlamentet och ministerrådet kommit fram till under de senaste åren i ljuset av de misslyckanden och svårigheter som uppstod som en följd av det förra programmets utformning.
Följaktligen överger vi en fragmenterad, sjukdomsinriktad åtgärdspolitik som kännetecknats av stora projekt och bristfällig resurstilldelning, vilket har lett till att de väntade effekterna på folkhälsan uteblivit och att kraven på ekonomisk styrning mångdubblats.
I stället för en sådan politik vill vi nu rikta större uppmärksamhet mot själva folkhälsofrågan och utformandet av en mer effektiv programstyrning, vilket kommer att minska byråkratin, förbättra samordnandet, öka insynen samt maximera effekterna.
Programmet kommer att utformas så att vi får en viss grad av flexibilitet, vilket innebär att vi kommer att kunna hantera oförutsedda hälsorelaterade frågor om och när de uppkommer.
Det förser oss alltså med ett horisontellt ramverk som i framtiden kommer att möjliggöra skapandet av ett politiskt förfaringssätt baserat på en vidare syn på folkhälsofrågan.
Med andra ord kommer programmet att förse oss med ett ovärderligt stöd i skapandet av en folkhälsopolitik i gemenskapen.
I det här programmet utmärker sig tre åtgärdsområden som tillsammans kommer att hjälpa oss identifiera och hantera de viktigaste hälsoproblemen vi har framför oss.
För det första måste vi förbättra vår kunskap om människors hälsa, hälsointerventioner och om hur hälsosystem fungerar.
För det andra gäller det att förutse och snabbt reagera på omfattande hot mot folkhälsan.
För det tredje måste vi konfrontera nyckelorsakerna till dålig hälsa, inte bara sådana som har att göra med personlig livsstil, utan också andra grundläggande och avgörande faktorer, t.ex. sociala, ekonomiska och miljömässiga.
Jag är glad över att se att många av de ändringar ni diskuterar ligger i linje med den här breda synen på folkhälsan och det sätt på vilket vi kommer att hantera denna fråga på en gemensam, europeisk nivå.
Av den anledningen kan vi till fullo acceptera 61 ändringsförslag.
Förutom dessa finns det ytterligare 24 ändringsförslag med många användbara idéer som vi i grova drag kan skriva under på, men vars utformning inte helt och hållet kan accepteras.
Detta beror antingen på att de innehåller specifika, substantiella punkter som står i konflikt med programförfarandet eller på att de behandlar mycket svåra frågor.
När man har att göra med så många ändringsförslag finns det inte utrymme att kommentera vart och ett av dem.
Jag kommer därför att koncentrera mig på fyra nyckelområden som berör flera ändringsförslag som vi inte kan acceptera och där jag tror att ett klargörande av kommissionens ståndpunkt kommer att vara till särskilt stor hjälp.
För det första har vi programmets omfång och struktur.
Trots att de flesta ändringsförslagen respekterar och verkligen förstärker programmets horisontella eller policyinriktade tillvägagångssätt, går flera förslag, som nr.
12, 65, 66, 85, 91, 100, 111, 112 och 113, stick i stäv med detta tillvägagångssätt.
I dem introduceras referenser till antingen specifika sjukdomar och tillstånd eller till mycket specifika åtgärdsförslag i beslutet.
Att göra en detaljerad beskrivning av de viktigaste hälsoproblemen och -aktiviteterna kan vara till stor hjälp, men det är verkligen av yttersta vikt att se till att programmet inte blir så överhopat av prioriteringar och åtgärder att det inte bara mister sin generella inriktning, utan också den flexibilitet som är nödvändig för att effektivt reagera på nya potentiella utvecklingsmönster och hotbilder.
Ett flertal händelser som inträffat under de senaste åren har tydligt visat att en sådan flexibilitet är nödvändig.
Följaktligen är det viktigt att vi inriktar oss på nyckelprioriteringar som ger större reellt värde.
Aktiviteter som helt eller delvis redan genomförs inom ramen för andra europeiska program bör undvikas, vilket även kommer att leda till ett mer ekonomiskt resursanvändande.
Av denna anledning kan vi inte godkänna ändringsförslagen 86, 88, 89, 92, 94 och 110.
Samtliga handlar om ämnen som östeuropeiska projekt, bekämpning av våld mot kvinnor, mobiltelefonins risker, komplementära terapiformer och forskning, vilka redan täcks av andra av Europeiska unionens program.
Parlamentet har gjort ansträngningar för att inte bryta mot subsidiaritetsprincipen, vilket närmare bestämt innebär att varje enskild medlemsstat har ett eget ansvar på folkhälsoområdet.
Programmet har en tydlig roll när det gäller att informera om hur hälsosystem fungerar.
Detta bör emellertid inte tolkas som om unionen spelar en aktiv roll i de specifika hälsotjänstverksamheterna.
Detta är medlemsstaternas egna angelägenheter.
Detta är orsaken till att ändringsförslagen 79, 99 och 102 vad gäller skyddandet av patienters rättigheter och skapandet av centra med inriktning på miljögifter, genterapi och kloning inte kan godtas, fastän jag håller med om att patienters rätt till en enkel, tydlig och vetenskaplig information om sin sjukdom i sig är en värdefull målsättning, inskränks tyvärr unionens befogenheter av artikel 152 i EG-fördraget.
Låt oss nu gå in på en annan fråga med anknytning till programmets grundläggande struktur och omfång.
I ändringsförslag 106, som är på dagordningen, presenteras några åtgärder vars syfte är att knyta samman detta program med andra politiska områden.
Vi har inget emot de idéer som här framförs, t.ex. om utvärdering av hälsoeffekter, men som jag ser det bör man inte avskilja arbetet på detta område från de andra åtgärderna i programmet.
Faktum är att hälsofrågan i en rad andra politiska frågor utgör en grundläggande del av den övergripande hälsostrategin som sådan.
Aktiviteter som har att göra med utvärdering av hälsoeffekter skall sålunda förankras inom ramen för den föreslagna programstrukturen och inte bara läggas till som en enskild handlingsplan.
I konsekvensens namn bör integreringen av jämställdhetsaspekter med anknytning till hälsofrågan på andra politiska områden utgöra en del av jämställdhetsintegreringen på våra tre åtgärdsområden.
Därför kan vi bara delvis godkänna det här ändringsförslaget.
För det andra, vad gäller genomförandet, är en god genomförandeförmåga en förutsättning för att alla de här målsättningarna skall uppnås.
Låt mig redan från början säga att jag helt och hållet accepterar det faktum att kommissionen för närvarande inte besitter den tekniska kapacitet som krävs för att klara av utmaningen att genomföra.
Det råder ingen tvekan om att vi måste göra betydande ansträngningar för att se till att den kapacitet som krävs för att klara av den tekniska utmaning som det här programmet innebär samordnas, styrs och genomförs.
Denna fråga är tveklöst något som prioriteras av de tre institutionerna i den här processen.
Om programmet kommer att bli framgångsrikt eller inte beror till stor del på vår förmåga att samla ihop nödvändiga resurser och expertis på gemenskapsnivå, inom medlemsstaterna och i internationella organisationer.
Kommissionen kommer att göra allt den kan för att programmet skall fungera så smidigt som möjligt genom att effektivt samordna och styra tillgänglig kapacitet, vilket är en nödvändig förutsättning för att göra programmet framgångsrikt.
Jag undersöker för närvarande olika möjligheter för att se till att nödvändig kapacitet kommer att finnas att tillgå, t.ex. genom att hitta vägar att stärka den interna kapaciteten eller söka nya möjligheter att använda extern kunskap och etablera en eller flera specialiserade grupperingar som ansvarar för olika genomförandeuppgifter.
Men ändringsförslagen innehåller ett betydande antal referenser till skapandet av ett centrum för samordning och övervakning av hälsofrågor i programbeslutet.
Jag vill vara mycket tydlig när jag uttrycker vår ståndpunkt i den här frågan.
Som jag redan har sagt stöder jag helhjärtat åsikten att vi behöver en lätt identifierbar kontrollmekanism för att säkra en effektiv samordning övervakning så att programmet blir framgångsrikt.
Jag är också övertygad om att den måste vara underordnad kommissionen.
Men parlamentets förslag att skapa ett centrum inom kommissionen, vilket nämns i flera ändringsförslag till programbeslutet, ger upphov till en rad allvarliga rättsliga och institutionella svårigheter.
I synnerhet inskränker den kommissionens rätt att bestämma hur dess egen organisation skall se ut.
Därför kan jag inte godkänna ändringsförslagen 11 och 49, och inte heller kan jag godta de delar av andra ändringsförslag som innehåller en hänvisning till ett " centrum för samordning och övervakning av hälsofrågor ".
För att sammanfatta vår ståndpunkt vill jag säga att vi på det stora taget är överens om vad som måste göras, men att vi noggrant måste tänka över hur vi skall nå fram till detta mål och samtidigt hålla oss inom de rättsliga, institutionella och ekonomiska ramarna.
Med anknytning till den överenskomna målsättningen vill jag ge uttryck för mitt fulla engagemang att aktivt arbeta med parlamentet och rådet under de kommande veckorna för att hitta lösningar som tillfredsställer alla parter så att adekvata strukturer, expertis och resurser kommer att finnas tillgängliga, vilka är nödvändiga för programmets genomförande.
Detta leder mig till den tredje punkten: budgeten.
Kommissionen föreslår en total budget på 300 miljoner euro under en period på sex år.
I dag ligger två ändringsförslag på bordet, vilka föreslår en höjning av budgeten till 500 miljoner euro - ändringsförslag 72 - respektive 380 miljoner euro - ändringsförslag 109.
Härvid är det rådet och Europaparlamentet vilka i egenskap av budgetmyndigheter fattar beslutet.
I det här skedet kan jag bara säga att kommissionen står fast vid sitt ursprungliga förslag.
Detta upprättades på grundval av en kostnadsberäkning för de åtgärder som programmet innehåller och överensstämmer med budgetplanen.
Naturligtvis kommer eventuella tilläggsförslag till de på förhand bestämda åtgärderna att få budgetmässiga konsekvenser.
Därför kan jag inte godkänna ändringsförslagen 37, 72 och 109 rörande programmets totala budget.
Dessutom utgör ändringsförslagen 72, 103 och 109 försök att sätta upp gränser för hur programmets budget skall användas.
Ändringsförslagen 72 och 109 föreskriver att varje åtgärdsområde skall få minst 25 procent var av budgeten.
I ändringsförslag 103 föreslås en begränsning i fråga om anbudsinfordran och dessutom en höjning av taket för den procentandel av ett projekts kostnad som får täckas av subventioner.
Sådana begräsningar underminerar programmets grundläggande princip, nämligen att det måste vara flexibelt och kunna möta nya utmaningar, eventuella risker och allmänhetens oro under de sex kommande åren.
Därför kan jag varken godta ett minimibelopp för varje åtgärdsområdes utgifter eller en begränsning av användandet av anbudsinfordran.
Jag är emellertid beredd att höja gränsen för andelen tillåtna subventioner till 70 procent i enlighet med kommissionens etablerade finansiella regler, men jag kan inte sträcka mig längre än så.
Slutligen kommer vi in på kommittéförfarandet.
I ett flertal ändringsförslag behandlas frågan om vilken typ av kommitté som skall upprättas.
Ursprungligen hade vi föreslagit en rådgivande kommitté, eftersom det skulle minska byråkratin och de olika förfaranden som annars krävs.
I ändringsförslagen 42 och 73 föreslås en blandad kommitté med både rådgivande och förvaltningsfunktioner.
Vi har erfarenhet av att arbeta med en blandad kommitté från de redan befintliga folkhälsoprogrammen.
Dessutom är detta i linje med rådets beslut 1999 / 468.
Därför kan kommissionen godkänna de här ändringsförslagen.
Men i ändringsförslag 74 specificeras ett stort antal uppgifter som kommittén skall utföra på ett förvaltningssätt.
Bara att döma av antalet uppgifter skulle detta motverka sina syften i fråga om flexibilitet, genomförande av programmet och själva kommitténs funktion.
Av denna anledning kan jag inte godkänna några av punkterna i ändringsförslaget, t.ex. den om årlig budget och arrangemang och förfaringssätt vad gäller urval och finansiering av projekt, eftersom kommissionen enligt artikel 234 i EG-fördraget ansvarar för budgetgenomförandet.
Därför kan jag bara delvis godta det.
Vidare kan kommissionen inte godkänna ändringsförslag 105 angående föreläggandet av årliga arbetsprogram till parlamentet för bedömning.
Jag kan emellertid godta att man förelägger dem för information, såsom presenteras i ändringsförslag 46.
Sammanfattningsvis kan vi inte, av de skäl som jag här har redogjort för, godkänna 28 ändringsförslag.
De är följande: ändringsförslagen 33, 36, 37, 41, 62, 65, 66, 71, 72, 83, 85, 86, 88, 89, 91, 92, 94, 97, 99, 100, 102, 104, 105, 109, 110, 111, 112 och 113.
Jag godtar bara delvis ändringsförslagen 6, 11, 12, 14, 27, 29, 32, 44, 48, 49, 50, 51, 54, 57, 63, 70, 74, 76, 77, 79, 80, 93, 103 och 106.
Å andra sidan kan jag, vilket redan framgått, till fullo godkänna de 61 resterande ändringsförslagen.
Jag vill än en gång ge uttryck för min uppskattning för allt det konstruktiva arbete som föredraganden och utskottet har lagt ner.
Många av ändringarna kommer att förbättra det här förslaget.
Vad beträffar de punkter där svårigheter fortfarande kvarstår är kommissionen redo att bistå med hjälp att snabbt finna lösningar.
Jag är övertygad om att vi kan arbeta tillsammans med att lösa de frågor som återstår under medbeslutandeprocessens gång.
När allt kommer omkring visar det faktum att kommissionen helt eller delvis godkänner 85 av de 113 ändringsförslagen att vi är villiga att godkänna parlamentets viktigaste politiska bidrag och att vi är övertygade om att tillsammans kunna påbörja arbetet med detta viktiga program så snabbt som möjligt.
