# ID: svediakorp-gov411969
# author: Haug (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-04-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 617
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger!
Sedan rådets förordning 1996 om det europeiska national- och regionalräkenskapssystemet i gemenskapen har vi ett nytt reviderat ENS 95.
Tillämpandet av det nya beräkningssystemet för budgeten och de egna medlen bör visserligen först ge effekt i och med det nya beslutet om systemet för de egna medlen.
Den gången utgick man från att det nya beslutet om de egna medlen 1999 godkändes.
Numera vet vi att det inte skedde förrän i september 2000.
Det kommer att träda i kraft om medlemsstaterna snabbt ratificerar beslutet, och då förmodligen den 1 januari 2002.
Så långt beträffande det rättsliga läget.
Det är uppenbart att medlemsstaterna numera har anpassat sina räkenskapssystem och att uppgifterna från 1979 inte längre är tillgängliga.
Det innebär att vi med kommissionens förslag om en ändring av förordningen för fastställandet av medlemsstaternas betalningar till de momsbaserade egna medlen endast anpassar orden till den faktiska verkligheten.
Vi, hela budgetutskottet, utgår från att övergången från ENS 79 till ENS 95 inte kommer att påverka de egna medlens omfattning, varken fördelningen av dessa mellan medlemsstaterna eller den totala omfattningen.
Så långt är allt väl.
En ganska tråkig fråga, kanske ni kolleger tänker, men vi har utnyttjat tillfället med medbestämmandeförfarandet och man bör inte låta något enda tillfälle passera utan att påpeka vikten av de egna medlen vid utarbetandet av Europeiska unionens budget och budgetplan.
Då är det inte lika tråkigt längre, för det är ingen hemlighet att vi som parlament, som en del av budgetmyndigheten, vill ha fullständiga budgeträttigheter, alltså inte bara ett medbestämmande beträffande utgifterna utan även beträffande inkomsterna.
Därför försöker vi nu ta ett litet steg på vägen mot det målet.
Kommissionen är villig att ledsaga oss i den uppgiften.
Det tackar jag den allra hjärtligast för.
Kommissionen är beredd att i början av ett budgetförfarande lägga fram ett arbetsdokument om insamlingsläget för de egna medlen.
Detta dokument kommer även att innehålla information om bra och mindre bra metoder vid insamlingen i de olika medlemsstaterna.
På det viset får vi ett bra diskussionsunderlag så att vi kan föra en debatt med rådet om Europeiska unionens inkomster.
Det är emellertid ingen hemlighet att rådet i den här frågan är lika omständligt som den långa titeln på förordningen vars ändring vi nu talar om.
Rådet underlåter inte bara att överväga att vi i Nice föreslog att rådet tillsammans med parlamentet skulle besluta om våra egna medel, nej det vill inte ens diskutera frågan med oss, varken i ett formellt eller ett informellt trepartssamtal.
Märk väl att det inte handlar om några förhandlingar här utan bara om ett samtal!
Rådet vägrar att diskutera saken med parlamentet, men inte bara det, det vägrar parlamentet dess parlamentariska rättigheter.
Det gäller dock inte bara budgeten, det råder uppenbarligen högkonjunktur på den punkten nu.
Kollegerna måste kämpa för sina parlamentariska rättigheter i samband med ramlagstiftningen om finansiella tjänster.
Vi måste kämpa om direktivet om det europeiska aktiebolaget.
Vi måste strida om personalen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Min uppräkning gör inte anspråk på att vara fullständig, men en sak är klar: Bevarandet av de parlamentariska rättigheterna är inte heller någon självklarhet år 2001, utan alltid resultatet av parlamentarikernas egen kamp.
Därför är jag fullt och fast övertygad om att alla mina kolleger, även budgetutskottets ordförande, står på vår sida när vi insisterar på att i ett samtal med rådet åtminstone diskutera våra egna medel.
(Applåder)
