# ID: svediakorp-gov411887
# author: Sacconi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-04-02
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 825
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman!
Den grönbok om miljöfrågor kring PVC som vi diskuterar i dag, lades fram av kommissionen i juli år 2000, i överensstämmelse med det som sägs i direktivet om fordon som tagits ur bruk, och i vilket man inför en ny metod som innebär att tillverkarna får ansvaret för hela produktens livscykel, från projekt till skrotning.
Denna strategi, som avser att ge tillverkarna en impuls att tillverka produkter och material som är säkrare och framför allt enklare att återanvända, utgör också grundtanken i grönboken om PVC.
Även om grönboken inte direkt tar upp vare sig frågan om tillverkning eller användning av PVC, så ställer den helt klart ett antal frågor som avser omhändertagande av avfall och som i slutändan direkt lägger ansvaret på själva produkten.
Jag vill vara mycket tydlig på denna punkt.
Även om PVC har stått i centrum för en intensiv debatt under de senaste åren och även om vissa karakteristiska egenskaper hos denna produkt, som dess höga klorhalt, gör det särskilt svårt att hantera den när den väl har förvandlats till avfall, så har mitt betänkande inte för avsikt att peka ut just PVC jämfört med andra plastmaterial.
I mitt betänkande begär jag i stället uttryckligen av kommissionen att den skall ta upp de speciella problemen med detta material inom ramen för en mer allmän strategi för plastmaterial och att den snarast skall ta upp problemet med avfallssortering i ett kontinentalt perspektiv.
Även när det gäller märkning har jag begärt att detta direktiv skall utsträckas till att omfatta alla plaster, just för att undvika fenomen av typen ecomarketing.
När det sedan gäller de frivilliga åtaganden som gjorts av branschen som tillverkar PVC, så tycker jag verkligen att det är något mycket viktigt.
Men det räcker inte: för det första eftersom parlamentet i sin resolution från i juli 1997 har slagit fast att man inte längre tänker godta några frivilliga avtal som går utanför gemenskapens rättsliga ramar; för det andra eftersom de mål som bestäms i detta avtal uppriktigt sagt är otillräckliga, svåra att mäta och därmed svåra att kontrollera.
Men överenskommelsen har en extremt viktig komponent: den har samlat den alldeles överväldigande majoriteten av de aktörer som är engagerade i tillverkning, förädling och återvinning, samt de fackliga företrädarna, runt samma bord för att försöka hitta gemensamma strategier och utarbeta förslag för att ändra den nuvarande situationen.
Denna vilja från branschens sida är något positivt och vi bör inte slarva bort den i vår iver att lagstifta om allting.
Därför har jag uppmanat kommissionen att snarats möjligt lägga fram ett förslag till rättslig ram som kan fungera som referens för alla framtida frivilliga avtal.
Därför har jag också föreslagit en ny form av lagstiftning som omfattar antagandet av regler vilkas ikraftträdande villkoras av att företagen inte lyckas uppnå vissa förutbestämda mål.
Jag är övertygad om att genomförandet av en äkta hållbar utveckling inte är möjligt utan en dialog och ett samarbete med företagen.
Det finns många punkter i mitt betänkande som jag skulle vilja nämna, men jag begränsar mig till två: avlägsnandet av farliga ämnen, kadmium, bly och ftalater för det första, och en mångsidig strategi för omhändertagande av PVC.
När det gäller det förstnämnda vill jag bara understryka hur viktigt det är att dessa ämnen avskaffas, omedelbart, för de europeiska medborgarnas hälsa, men kanske ännu mer för skyddet av den naturliga miljön.
Om jag så slutligen får komma till avfallshanteringen, så vill jag säga att en av de karakteristiska egenskaper som är PVC: s styrka, dvs. dess stora hållbarhet, också gör frågan om dess eliminering så komplicerad.
Jag föreslår att man försöker lösa problemet på flera olika fronter: för det första genom att höja återanvändningskvoterna och därvid börja med vissa bestämda tillämpningar som fönsterkarmar, stora rör och beklädnadsmaterial och att skapa slutna kretsloppssystem för återvinningen; för det andra att begränsa förbränningen av PVC till enbart den nya generationens anläggningar som klarar av gemenskapens nya krav och att tillämpa principen om att " förorenaren betalar "; för det tredje att deponera det som återstår i deponier och att även i detta fall ta hänsyn till de nya regler som träder i kraft från och med år 2002.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag tacka alla mina kolleger som genom de ändringsförslag som lagts fram i utskottet för miljö har bidragit till att förbättra mitt betänkande.
Jag anser att den text som godkändes i utskottet verkligen är väl balanserad: en balans som de ändringar som beskrivs i de flesta av de ändringsförslag som tillbakavisats i utskottet och som på nytt lagts fram för omröstning i kammaren, skulle kunna rubba allvarligt.
