# ID: svediakorp-gov411569
# author: Trentin (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 224
# sentences: 5
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär!
I kommissionens betänkande om den ekonomiska situationen i unionen år 2000 och delvis också i von Wogaus betänkande understryker man att eurons instabilitet, också enligt de finansiella marknaderna, åtminstone till en del har berott på att regeringarna i euroområdet inte tillräckligt har samordnat sina åtgärder för att främja en politik för ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning.
Å andra sidan kan man inte lägga hela ansvaret på Europeiska centralbanken för att den inte vid sidan av inflationsbegränsning har prioriterat tillväxtstimulans och full sysselsättning när den fastställer räntesatserna.
I detta läge blir det uppenbart att vi snabbt måste införa ett riktigt förstärkt samarbete mellan de tolv länderna i euroområdet, för att ta ett kvalitativt språng i samordningen av finanspolitiken och den ekonomiska och sociala politiken och - som toppmötet i Lissabon ville - komma ifrån den strikta sektorsuppdelningen som begränsar socialpolitikens funktioner till enbart insatser som innebär en sista utväg.
På detta sätt skulle vi också kunna göra en samordnad definition av Ekonomiska och monetära unionens deltagande i beslutsfattande institutioner som Internationella valutafonden och Världsbanken och dessutom av euroområdets förbindelser med tredje land, särskilt med länder som tillverkar råmaterial och energi: exempelvis skulle en långsiktig överenskommelse med oljeproducenterna, med maximipriser i euro, inte bara vara möjlig utan också önskvärd.
