# ID: svediakorp-gov411557
# author: Bolkestein (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,561
# sentences: 87
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Till att börja med skulle jag vilja besvara några av de saker som togs upp i eftermiddags.
Först av allt sade von Wogau att han välkomnar användningen av förordningar och även det brådskande förfarandet.
Jag instämmer i hans uppfattning.
Förordningar och ett brådskande förfarande skulle utan tvekan bidra till att påskynda lagstiftningen.
Von Wogau sade att man i ett pilotprojekt kanske skulle kunna använda en pensionsfond, för att visa hur snabbt dessa förfaranden skulle kunna användas.
Kommissionen skulle verkligen vilja se pensionsfondsdirektivet bli verklighet så snart som möjligt.
I vissa artiklar om den inre marknaden i fördraget står det emellertid direktiv och inte förordningar.
Vi måste naturligtvis hålla oss inom fördragets gränser, så där fördraget säger " direktiv " kan vi inte använda förordningar.
Men jag håller med parlamentet om att förordningar vanligtvis - dock inte alltid - är snabbare än direktiv.
Goebbels frågade om de nya förfarandena skulle påskynda lagstiftningen.
Som jag har förklarat, skulle de det.
Även kommittéförfarandet föreskriver korta tidsfrister och skulle följaktligen också påskynda hela processen.
Goebbels frågade sedan om värdepapperskommittén skulle bestå av utrikesministrar.
Jag är rädd för att jag inte kan besvara den frågan.
Värdepapperskommittén är sammansatt av ombud som kommer från flera olika medlemsstater, och det är upp till medlemsstaterna att avgöra vem som företräder dem i den kommittén.
Jag kan följaktligen inte kommentera detta.
Som jag sade, kommer medlemsstaterna att utnämna sina egna företrädare.
Vad som är viktigt är att dessa företrädare bör visa en sann europeisk anda, att de är beredda att arbeta nära tillsammans och att de är tekniskt kompetenta.
Jag kommer nu till frågan om öppenhet, som har tagits upp av ett antal parlamentsledamöter.
Jag instämmer med alla dem som har betonat vikten av öppenhet genom hela lagstiftningsprocessen, och i rapporten av Lamfalussy och hans kolleger görs flera hänvisningar till behovet av öppenhet.
Kommissionen stöder det helhjärtat.
Herzog sade att detta är ett klumpigt mellanstatligt förfarande och inte ett enda europeiskt tillsynsorgan.
De förfaranden som föreskrivs i rapporten är inte mellanstatliga.
Till exempel kommer värdepapperskommittén - som är en viktig kommitté i detta avseende - inte att vara en arbetsgrupp inom ramen för rådet.
Den kommer att vara en föreskrivande kommitté i linje med beslutet om kommittéförfarande från 1999, och den kommer att ledas av kommissionen.
Det rör sig således inte om en mellanstatlig kommitté.
Lamfalussykommitténs beslut att inte föreslå ett enda europeiskt tillsynsorgan i detta skede är följden av en fullständig och grundlig samrådsprocess.
Som man förklarar i rapporten, kan det vara nödvändigt att se på möjligheten med ett enda tillsynsorgan när hela förfarandet ses över år 2004, om den process som nu föreslås inte är tillfredsställande, men inte innan dess.
Låt mig nu svara på några saker som har tagits upp i kväll.
Jag tackar Villiers och Medina Ortega för deras vänliga ord, fastän det för mig bara är naturligt att jag bör närvara här när ett område som hör till min portfölj diskuteras.
Medina Ortega sade att Europeiska unionens lagstiftning är invecklad, vilket är sant.
Normalt finns det en regering och ett parlament.
Vi har ett förhållande med tre parter: kommissionen, parlamentet och rådet.
Det gör saken svårare.
Det faktum att det finns 15 medlemsstater krånglar till förfarandet ytterligare.
Han sade att hela systemet för att behandla verkställandeåtgärder enligt kommittéförfarandet är som hästen som formgetts av en kommitté som visar sig vara en kamel.
Det fanns verkligen en kommitté, Lamfalussykommittén.
Men hela idén med ett kommittéförfarande är att få igenom genomförandeåtgärderna snabbare.
Det är ett syfte som jag stöder.
Jag måste emellertid säga att frågan om sekundärlagstiftning är mycket viktig.
I många medlemsstater - i till exempel Tyskland och Nederländerna - finns det ett bestämt förfarande för att behandla sekundärlagstiftning, vilket Europeiska unionen saknar.
Det finns ingen föreskrift i fördraget för att behandla sekundärlagstiftning på detta sätt.
Parlamentet, rådet och kommissionen skulle göra klokt i att fundera över behovet av ett särskilt system för att behandla sekundärlagstiftning.
Låt oss hoppas att vi, när hela denna process ses över år 2004, på samma gång kan se närmare på frågan om sekundärlagstiftning.
Om vi då lyckas utarbeta en tydlig plan, kan den tas upp på den regeringskonferens som förhoppningsvis kommer att starta år 2004.
Kommissionen är tacksam för det stöd som Kauppi har gett Lamfalussykommitténs rapport.
Vi håller med henne.
Hon vill ha snabbare lagstiftning.
Hon har rätt.
Kommissionen vill ha det, Randzio-Plath vill ha det, alla vill ha det.
Hon tog exemplet med fondföretag, som det tog lång tid att enas om.
Som tur är har man nu nått en överenskommelse, men jag håller med Kauppi om att det har tagit mycket lång tid.
Centralt för hela denna diskussion är möjligheten att kunna dra tillbaka en fråga (" callback " mekanism), vilket parlamentet har krävt.
Jag behöver inte förklara vad det innebär; alla vet det redan.
Kommissionen anser bestämt att vi bör finna en lösning inom ramen för fördraget - vilket betyder artiklarna 202 och 211 - och att vi bör hålla oss inom gränserna för beslutet om kommittéförfarande från 1999.
Vi menar därför att vi inte kan bevilja parlamentet en möjlighet att kräva förnyad behandling av en fråga.
Med det sagt vill jag be parlamentet att komma ihåg vad som ligger på bordet.
För det första kommer kommissionen att till fullo beakta en resolution som godkänts av parlamentet.
För det andra är det, som Cox sade i eftermiddags, parlamentet - och rådet - som avgör nivåernas räckvidd när det gäller genomförandeåtgärder.
Om direktivet innehåller breda principer och verkställandeåtgärder och parlamentet inte håller med om en viss verkställandeåtgärd bör kallas det och delegeras till nivå 2, bör parlamentet säga det och ändra direktivet så att det säger att den särskilda genomförandeåtgärden bör upphöjas och ges status som allmän princip och därför behandlas på nivå 1.
Det ligger följaktligen i parlamentets egna händer att avgöra skillnaden mellan allmänna principer och verkställandeåtgärder.
Det är den andra punkten.
För det tredje, om parlamentet ansåg att kommissionen missbrukade systemet, vad tror ni då skulle hända nästa gång kommissionen lade fram ett förslag om ett visst direktiv?
Parlamentet skulle då säkerligen kunna säga " Hör här!
Ni lurade oss senast, den här gången kommer vi att vara mycket hårda mot er ".
Parlamentet kan alltså vara säkert på att det kan dra åt skruvarna nästa gång det behandlar ett direktiv inom ramen för denna plan.
Kommissionen vet det.
Så varför skulle kommissionen omintetgöra parlamentets önskningar genom att göra någonting som inte är fullt riktigt?
Det är punkt nummer tre.
För det fjärde kommer hela processen att ses över år 2004, och den översynen - och det här är min femte punkt - kommer att ledas av övervakningskommittén, som är en interinstitutionell kommitté i vilken parlamentet kommer att delta med företrädare.
Övervakningskommittén kommer inte att tiga om den anser att förfarandena missbrukas och att kommissionen ger sig själv för stor handlingsfrihet.
Min sjätte punkt är att parlamentet kan anta en resolution i vilken man säger att kommissionen är ultra vires, att den går längre än vad lagen tillåter.
Återigen, kommissionen skulle till fullo beakta den åsikten och ompröva hela förslaget.
Dessa sex punkter bör dämpa oron - som jag förstår men som är obefogad - över att kommissionen inte skulle bry sig om parlamentets åsikt.
Kommissionen kan inte och kommer inte att göra det.
Jag anser därför inte att det finns några skäl för att vilja ha en möjlighet att kräva förnyad behandling av en fråga.
Jag kan inte hitta något som stöder en sådan möjlighet i fördraget eller i beslutet om kommittéförfarande från 1999.
Slutligen har två parlamentsledamöter nämnt en sak som de anser har ägt rum i rådet, nämligen att rådet vill ha en starkare ställning för sig själv än vad som är förenligt med ett balanserat förhållande mellan de tre institutionerna.
Jag kan inte tala för rådet.
Rådets arbete är inte öppet och därför mycket svårt att uttala sig om.
Men om det skulle förekomma något försök att sänka beslutskravet från kvalificerad majoritet till enkel majoritet, skulle det möta de starkaste invändningar från kommissionen.
När allt kommer omkring nämns enkel majoritet så gott som aldrig i fördraget.
Vi vet vad enhällighet är, och vi vet vad kvalificerad majoritet är.
Enkel majoritet används kanske för procedurfrågor, men inte för några viktigare frågor.
Kommissionen kommer följaktligen bestämt att motsätta sig varje rörelse i riktning mot sänkta krav i systemet för beslutsfattande från kvalificerad majoritet till enkel majoritet.
Som jag sade, kan jag inte tala för rådet, och det är bara med stor motvilja som jag uttalar mig om en sak som kan vara sann men också osann.
