# ID: svediakorp-gov411464
# author: Kinnock (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 339
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det som oroar mig mest är att EU: s insatser inriktas på krishantering, som alltför ofta - jag skulle kunna säga undantagslöst - är av en militär natur, i stället för på det mer långsiktiga konfliktförebyggande som mina kolleger har talat om.
Det gläder mig att rådets ordförande och kommissionär Patten inser behovet av att vidta åtgärder för att föregripa våldskonflikter och för att främja vad jag skulle kalla en förebyggande kultur.
Att placera ut trupper är, som vi vet, dyrt och misslyckas ofta.
Naturligtvis måste vi kunna reagera snabbt, men EU måste förbättra sin förmåga att använda alla de ekonomiska och politiska påtryckningsmedel som står till dess förfogande och använda dem effektivare för att angripa de grundläggande orsakerna till spänningar, som kommissionären nämnde tidigare.
Tjugofyra av världens fyrtio fattigaste länder är antingen inbegripna i något slags väpnad konflikt eller har nyligen avslutat en sådan.
I Afrika lever 20 procent av befolkningen i länder som är drabbade av väpnade konflikter.
Jag måste därför fråga kommissionären hur det kommer sig att 11 av de 20 personer som arbetar inom kommissionens enheter för politisk planering och tidig förvarning, som föreskrivs i Amsterdamfördraget, ägnar sig åt arbete på Balkan medan bara en person har avsatts för världens mest konfliktbenägna region, Afrika.
Jag skulle bli mycket glad om kommissionären kunde undersöka det.
Finns det några planer på ett mer balanserat synsätt i denna enhet?
För det andra, skulle inte rådet och kommissionen hålla med om att vi snabbt måste utveckla gemensamma strategier för västra Afrika, Afrikas horn, regionen kring De stora sjöarna och för södra Afrika?
Till sist, håller kommissionen med om att de strategidokument för enskilda länder som utarbetats inom ramen för Cotonouavtalet omgående måste inbegripa en undersökning av konliktpolitikens inverkan, så att vi kan vara förvissade om att vi vet vad som kan hända i de 77 länderna som deltar i Cotonouavtalet.
