# ID: svediakorp-gov411374
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,162
# sentences: 134
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Fru talman, ärade ledamöter!
Låt mig först och främst gratulera ordförandeskapet till dess utmärkta förberedelsearbete inför toppmötet i Stockholm som kommer att avhållas nästa vecka.
Som meddelades nyss har ordförandeskapet även organiserat ett möte mellan Europeiska unionens myndigheter och president Putin, motsvarande det möte som har planerats med president Bush i Göteborg i juni.
Detta ger oss ett ypperligt tillfälle att granska de viktigaste aspekterna av vårt partnerskap med Ryssland och senare med Förenta staterna.
Jag hoppas speciellt att vi kommer att kunna stämma av hur det ryska ekonomiska reformprogrammet fortskrider, hur investeringsklimatet förbättras - vilket är nödvändigt för att vår dialog om energin skall ha framgång - och hur alla andra frågor utvecklas, bland annat de som gäller medborgerliga rättigheter, dessa mycket allvarliga saker som vi skall diskutera.
Den andra punkt jag skulle vilja uppehålla mig vid i dag är kommissionens vårrapport.
För exakt ett år sedan stod jag inför denna församling och beskrev kommissionens bidrag till toppmötet i Lissabon för er.
I Lissabon föreslog kommissionen en detaljerad strategi för att göra EU dynamiskt och konkurrenskraftigt samt verka för solidaritet och social sammanhållning: en strategi som syftar till att säkerställa att den ekonomiska och sociala utvecklingen går hand i hand i Europa.
Utgången av detta toppmöte var mycket positiv: medlemsstaterna antog nästan alla kommissionens förslag enhälligt.
Lissabonstrategin kännetecknas av två saker: för det första är det en integrerad strategi som verkligen inte strider mot programmen för sociala och ekonomiska insatser.
I stället kompletterar de varandra.
För det andra fördelar den specifika uppgifter med fasta tidsramar till de olika aktörerna.
Ansvarsfördelningen och målen är alltså klara och vi kan kvantifiera våra framsteg på ett tydligt sätt.
Lissabonstrategin gäller för en tioårsperiod, men framstegen skall utvärderas varje år i samband med Europeiska rådets vårmöte.
För att denna utvärdering skall kunna göras utarbetar kommissionen en årsrapport om gjorda framsteg - den kallas " sammanfattande rapport " med ett av de underliga namn vi alltid använder - som jag presenterar för denna församling vid denna tid varje år.
Den kommer att vara kommissionens viktigaste instrument för samordning av den ekonomiska och sociala politiken.
Om Europeiska rådet godkänner det vid sitt möte i Göteborg kommer vi att lägga till en miljödimension, och på så sätt ge Europa en övergripande strategi också för hållbar utveckling.
I den sammanfattande rapporten kommer vi att beskriva de framgångar som vi har haft efter Lissabon, men också de områden där vi måste ingripa snabbare och mer beslutsamt.
Bland de inledande framgångar som jag är särskilt stolt över i år märks antagandet av den socialpolitiska dagordningen i Nice, antagandet av en strategi mot social utslagning och framstegen i kampen mot diskriminering och för jämställdhet.
Dessa framsteg skall vi vara nöjda med och de nämns också i årsrapporten, om än i förbigående, för vi måste understryka de sektorer som inte utvecklas väl.
I år betonar vi tio områden där framstegen inte har varit tillfredsställande, där det krävs nya och kraftigare tag.
I en del av dessa fall är orsaken motståndet från vissa medlemsstater - det skall sägas - som inte är så övertygade om att det brådskar eller som saknar politisk vilja, eller bådadera.
I vår rapport ger vi därför mycket specifika rekommendationer som jag i Stockholm kommer att göra allt som står i min makt för att få medlemsstaterna att följa.
Det handlar för övrigt om åtaganden som dessa stater har gjort och som de ansvariga på EU-nivå därför måste respektera, till exempel de som gäller det europeiska patentet och Galileo-programmet.
Låt mig säga några ord om dessa två punkter, som jag tycker är särskilt viktiga.
Det europeiska patentet: det finns ett trängande behov av ett enhetligt patent som gäller juridiskt i hela unionen, med en enda domsaga, för att sänka företagens kostnader, främja uppfinningar och skapa en precis ram för lösning av tvister.
Industrin och vetenskapssamhället vill ha det, eftersom det kan ge ett avgörande bidrag till konkurrenskraft och sysselsättning framför allt inom de nya sektorer vi mest behöver.
Europeiska rådet begärde i sina rekommendationer från Lissabon och Feira att det europeiska patentet skall finnas tillgängligt före utgången av 2001.
Jag upprepar: Europeiska rådet i Lissabon och Feira begärde detta.
Kommissionen lade fram sitt förslag i höstas, men att rådet inte har lyckats komma överens - liksom rådet (inre marknaden) inte kom överens nu i veckan - är klart oroande.
Framför allt kan vi inte fortsätta med rådsmöten där man söker enhällighet och skjuter upp beslut även i de fall då majoritetsbeslut kan fattas.
För att föra denna process i hamn måste medlemsstaterna ge prov på konsekvens och ansvarskänsla.
För det andra: Galileo-programmet.
Kriget i Kosovo visade nästan alltför tydligt hur totalt beroende EU är av det amerikanska satellitnavigationssystemet GPS.
Om detta system av militära skäl inte är inkopplats tvingas de europeiska företagen att avbryta mycket av sin verksamhet.
Jag skulle kunna ta upp många andra exempel.
Nu erbjuder Galileo-projektet ett alternativ som skulle göra EU självständigt i fråga om signaler för satellitnavigation för alla civila, militära och vetenskapliga syften.
I detta fall handlar det inte om en möjlighet, utan om en nödvändighet.
Det skulle räcka med ett blygsamt tillskott av offentliga medel för att dra till sig en massiv tillströmning av privata investeringar, även om jag erkänner att vi inte har fördjupat detta deltagande från den privata sektorns sida i den utsträckning som en del regeringar begärde och begär, och som vi för övrigt har förbundit oss att göra.
Detta projekt, som jag ser nästan har blivit någonting som inte skall genomföras i många länder, kan generera över 100 000 arbetstillfällen på hög vetenskaplig nivå.
Jag uppmanar därför denna församling och rådet att snarast komma fram till en överenskommelse om nästa utvecklingsfas i detta mycket viktiga projekt, och kommissionen kommer å sin sida att ge prov på den flexibilitet som fordras för att få tillskott av privat kapital.
Mina damer och herrar, jag skall nu uppehålla mig vid en av de tio prioriterade sektorer vi har skiljt ut.
Jag vill inte göra något smörgåsbord, så att säga, utan låt oss titta på en enda av dessa punkter, den sista: en effektiv social trygghet för en åldrande befolkning.
Jag väljer detta ämne eftersom det ligger mig särskilt varmt om hjärtat och eftersom det har en enorm omfattning.
Det har långtgående återverkningar på all vår politik och för oss från Stockholm till Göteborg, som står för hållbar utveckling.
Slutligen handlar det om en fråga som kommer att följa oss under väldigt många år.
Programmet från Lissabon ingår i en stor utmaning: vår åldrande befolkning.
Européerna lever lyckligtvis längre, men de föder också färre barn och arbetar mindre.
För närvarande går det fyra personer i arbetsför ålder på varje människa över 65 år i Europeiska unionen.
Om tjugo år kommer det att vara tre och om fyrtio år två.
Detta är data som existerar, för de ofödda kan inte födas nu: detta är data om den demografiska utveckling som redan pågår.
Detta gäller också i nästan alla kandidatländerna, inte bara i medlemsländerna.
Med andra ord måste en arbetsstyrka som är dömd att reduceras bära upp ett snabbt ökande antal icke-arbetande också i den utökade unionen.
Detta är kalla statistiska fakta som vi måste ta hänsyn till.
Vi vill att Europa skall förbli ett rättvist och solidariskt samhälle - det är vårt mål - och vi vill att våra barn och barnbarn skall få del av samma sociala trygghet som vi numera tar för given.
Då måste vi modernisera vårt välfärdssystem och våra pensionssystem och göra dem hållbara, det vill säga möjliga att sträcka ut över tiden.
Vi behöver en strategi för att befästa Europas konkurrenskraft på lång sikt, utan att avstå från den sociala gemenskap som kännetecknar våra samhällen.
Jag vill att Europa inte bara skall bli världens mest konkurrenskraftiga region, utan också den region som har det bästa sociala skyddsnätet.
Under efterkrigstiden har alla de europeiska staterna uppnått ett aldrig tidigare skådat välstånd.
I dag är våra länder i genomsnitt rikare än någonsin tidigare.
Samtidigt har de väl utvecklade socialförsäkrings- och pensionssystemen fördelat våra rikedomar på ett sådant sätt att åtminstone ett minimum av social rättvisa garanteras: inte den nivå vi ville ha, men ett minimum av social rättvisa.
Dessa system har dock konstruerats så att det förutsätter växande, eller åtminstone stabila befolkningsunderlag.
När nu den aktiva befolkningen reduceras, riskerar vi en strukturell kris i välståndsfördelningen; en kris som under loppet av några tiotals år skulle kunna skada Europeiska unionens konkurrenskraft och Ekonomiska och monetära unionens funktionssätt samt vår sociala modell allvarligt, för vårt mål är att bevara en seriös modell för social trygghet.
Därför måste vi agera omedelbart, utarbeta en blandning av långsiktig politik och sätta igång ett mycket djuplodande resonemang, där vi frågar oss vilken slags social rättvisa och jämställdhet mellan generationerna vi vill ha och vilka våra politiska kriterier för att uppnå det är.
De sociala trygghetssystemen tillhör självfallet den nationella befogenheten.
Jag upprepar: det åligger framför allt medlemsstaterna, inte de europeiska institutionerna, att utarbeta erforderliga reformer.
Dock finns det kärnområden där vi måste ta fram lämpliga strategier: jämställdheten mellan generationerna, arbetsfördelningen, socialpolitiken, familjepolitiken, invandringen.
Dessa frågor måste vi här fundera över, utan att inkräkta på de nationella regeringarnas självständighet, för att kunna verkställa politiken.
För det första: jämställdheten mellan generationerna: Våra åldrande samhällen lägger en tung ekonomisk börda på vissa generationer.
Utan korrigerande mekanismer tvingas de som är unga i dag att betala inte bara sina föräldrars och mor- och farföräldrars pensioner, utan också sina egna, för när de går i pension kommer systemet att vara obrukbart.
Om vi inte inför några korrigerande åtgärder för att ta full hänsyn till den demografiska faktorn kommer en del av den nu vuxna generationen att kastas in i fattigdom.
För det andra: arbetsfördelningen: Det är inte alla människor i arbetsför ålder som verkligen arbetar.
Bortsett från de svårigheter som hindrar ungdomarna att ta sig in på arbetsmarknaden tillräckligt tidigt finns det en tendens till förtida pensioneringar som förkortar människors yrkesverksamma liv med tio år eller mer.
Allt detta förvärrar bara det långsiktiga trycket på pensionssystemen.
Dessutom kommer vår arbetsstyrka från och med 2007 ungefär kanske inte att räcka till för att tillfredsställa våra ekonomiska behov.
Unionen måste lösa ett problem med brist på arbetskraft.
I framtiden kommer alltså alla generationer tvingas arbeta längre: vi måste hålla de äldre yrkesaktiva, om inte annat på deltid, och vi måste se till att de har den kunskap som fordras för arbetsuppgifter som kan vara nya för dem.
Låt oss därför uppmana medlemsstaterna - det är vår uppgift att göra det - att investera mycket mer i utbildning och fortbildning för alla, unga som gamla.
Livslångt lärande fordras för att uppdatera befolkningens kunskaper och göra det möjligt att anpassa sig till förändringar.
Denna politik borde bidra till att minska bristen på arbetskraft, förbättra jämställdheten mellan generationerna och ge medborgarna en mer tillfredsställande ålderdom.
För det tredje: familje- och socialpolitiken: Det är helt klart för få kvinnor som arbetar; kvinnornas sysselsättningsgrad ligger bara på strax över 70 procent av männens.
Kommissionen uppmanar i sin rapport till toppmötet i Stockholm medlemsstaterna att öka kvinnornas möjligheter att komma in på och komma tillbaka in på arbetsmarknaden.
Självklart måste kvinnor ha samma möjligheter, villkor och pensionsprogram som männen.
Dessutom måste vi göra det lättare för båda könen att förena familje- och arbetsliv, framför allt om vi vill uppmuntra familjerna att föda barn.
Kort sagt måste vi ta hand om våra allt knappare mänskliga resurser allt bättre.
För det fjärde, slutligen: invandringen: Ett annat sätt att öka vår arbetsstyrkas omfattning är att ta in unga människor med lämpliga kunskaper i Europeiska unionen; på samma sätt som vi har en arbetsmarknad utan gränser på europeisk nivå måste vi snarast skaffa oss en europeisk invandringspolitik.
Grunden för denna politik måste vara en gemensam bedömning av den ekonomiska och demografiska utvecklingen i unionen, det önskade sig redan Europeiska rådet i Tammerfors.
I november i fjol offentliggjorde kommissionen ett meddelande om detta och jag hoppas att denna församling och rådet kommer att behandla det snabbt.
Fru talman, fru minister, ledamöter!
Jag sade nyss att pensionerna och det sociala trygghetssystemet i huvudsak är nationella och att det åligger medlemsstaterna att utarbeta reformerna.
Detta till trots har Europeiska unionen ett ansvar på detta område, och kommissionen har ett speciellt ansvar.
Låt mig därför avsluta mitt anförande med att beskriva kommissionens handlingslinjer för att ge passande svar på de frågor som sammanhänger med åldrandet.
En av de stora framgångarna i Lissabon var att medlemsstaterna för första gången kom överens om att samordna sina insatser när det gäller välfärdsreformer genom att informera varandra om sina respektive erfarenheter och bästa praxis.
Denna process bör utökas.
De har också gett " socialförsäkringsgruppen " i uppgift att granska hur hållbar den sociala tryggheten, och speciellt pensionssystemen, är.
Reformeringen av vårt välfärdssystem ryms alltså inom agendan från Lissabon och kommissionen utför den uppgift vi har fått.
Vi kommer därför att utreda det demografiska problemets verkliga omfattning för att göra det begripligt för den europeiska allmänna opinionen.
För det första utvisar våra offentliga räkenskapssystem för närvarande inte hur det verkligen ligger till.
Vi måste utarbeta indikatorer som visar återverkningarna på lång sikt av våra beslut om skatter och sociala utgifter, särskilt vad gäller pensionerna.
För det andra måste vi se till att den inre marknaden utövar full effekt på pensionerna.
Som läget är nu omfattas pensionsfonderna inte av någon rättslig ram på EU-nivå, till skillnad mot försäkringarna.
Kommissionen är dock fullt upptagen med att se till att den inre marknaden utövar sin fulla effekt.
Vi har redan lagt fram ett förslag till direktiv, som jag hoppas att rådet kommer att behandla snabbt.
Detta direktiv ingår i våra handlingsplaner för finansiella tjänster, som Europeiska rådet har instämt i och som skall vara genomförda inom fem år.
Jag uppmanar därför denna församling och rådet att skynda på arbetet med dessa planer.
En alleuropeisk, vederbörligen reglerad marknad för pensionsfonder kommer att öka de yrkesarbetandes och pensionärernas rörlighet och ge dem en gynnsammare behandling.
I dag är pensioneringsmekanismerna onödigt kostsamma och detta är ett slöseri som vi inte kan tillåta oss.
Pensionsrätten bör alltså göras helt överföringsbar inom Europeiska unionen.
I Stockholm skall medlemsstaterna riva de skattemurar som hindrar gränsöverskridande utbetalningar av pensionspengar och förvaltning av pensionsfonder.
Det handlar inte om någon skatterevolution utan om en anpassning i det sunda förnuftets tecken, som medborgarna har en klar rätt till.
En samordning mellan de nationella skattesystemen på dessa punkter är grundläggande och kommissionen kommer att lägga fram förslag i denna riktning.
För det tredje är det viktigt att ta itu med åldrandets konsekvenser för de offentliga finanserna.
Åldrandets påverkan på våra sociala system måste stärka vårt engagemang för att reducera statsskulderna.
De besparingar som på så sätt görs till följd av lägre räntekostnader måste användas till pensioner och hälso- och sjukvård.
Det är en fråga om social rättvisa, och kommissionen kommer i sin sammanfattande rapport uppmana medlemsstaterna att fortsätta med de reformer med denna inriktning som har påbörjats.
Medborgarna behöver tid för att planera för sin ålderdom: vi måste ingripa nu för att förhindra att man i den allmänna opinionen upphör att tro på de sociala trygghetssystemen.
För det fjärde, slutligen, måste vi ta upp frågan om den offentliga ekonomins i Ekonomiska och monetära unionen hållbarhet på lång sikt.
Den regel om att de offentliga finanserna skall vara nära balans, som ingår i stabilitets- och tillväxtpakten för Ekonomiska och monetära unionen, har i betydande grad bidragit till att säkra pensionerna.
Detta måste vi erkänna och vara stolta över, men att de offentliga finanserna skall vara hållbara på lång sikt är inget krav som ingår i stabilitets- och tillväxtpakten.
Låt oss till exempel anta att en viss medlemsstat för närvarande har balans i sina statsfinanser, men att dess utgiftsprogram medför växande underskott och skuldsättning under den närmaste tioårsperioden.
I en sådan situation kan inte Europeiska unionen göra någonting för att få detta land att byta inriktning, eftersom Europeiska unionen inte har de instrument som krävs för detta och inte heller har några instrument för att påverka kvaliteten på den anpassning som görs.
Och ändå beror detta lands möjligheter att lyckas på lång sikt i avgörande utsträckning på förmågan att i dag göra den anpassning som krävs.
Denna fråga var mindre viktig under införandet av Ekonomiska och monetära unionen, då insatserna var kort- och medellångsiktiga, men den europeiska befolkningens åldrande gör det nödvändigt att göra långsiktiga ingrepp i de offentliga finanserna.
Det vi behöver är alltså förnyade åtaganden att hålla våra offentliga finanser i balans så att den sociala tryggheten blir hållbar på lång sikt.
Goda statsfinanser är faktiskt en integrerad del av strategin för hållbar utveckling i Europa.
Kommissionen kommer att föreslå ett projekt av just detta slag, vilket kommer att vara huvudtemat för toppmötet i Göteborg i juni.
Fru talman, ärade ledamöter!
Det ämne jag har tagit upp här i denna församling är ett svårt och tekniskt ämne, men det är en avgörande fråga för kommande generationers välstånd i Europa.
Den finns inte, och det kommer inte att finnas, en enda modell för social sammanhållning i Europa: varje medlemsstat kommer att göra sina val, och dessa val avspeglar landets traditioner, kultur och dess befolknings önskemål.
Vi måste dock sätta samman ett generellt ramverk, och detta kan man endast göra på EU-nivå.
Denna församling är naturligtvis den europeiska institution där de demokratiska debatterna om de grundläggande frågorna för våra landsmäns framtid skall föras.
Min kommission är därför beredd att spela sin roll tillsammans med er, ärade ledamöter, fullt ut.
(Applåder)
