# ID: svediakorp-gov411340
# author: Ribeiro e Castro (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-03-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 397
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger!
Den situation vi nu upplever är något märklig: Nicefördraget är ännu inte ratificerat och ännu mindre i kraft, och trots det håller vi nu på och debatterar om " efter Nice ".
Vi vet hur vi har kommit hit, men det är ingen bra situation att i politiken godkänna ett fördrag och samtidigt tänka på det som kommer efteråt: att göra det är aldrig bra och kan bara vara ett tecken på en mängd misstag, en rad hinder, om inte till och med en skog av mer eller mindre väl dolda lögner.
Men eftersom vi nu befinner oss här och debatten har börjat, så måste vi, även i Europaparlamentet, ta lärdom av misslyckandet i Nice och agera på ett annat sätt i framtiden, inför 2004.
I annat fall löper vi risken att få en upprepning av samma fel, frustrationer och misstag.
Jag skulle vilja säga två saker som jag anser är väsentliga: för det första måste vi lyssna mer än tala.
Ledamöternas uppgift är inte bara att tala.
I dessa viktiga frågor måste vi också ofta lyssna, lyssna och förstå känslorna hos våra befolkningar och inte så mycket den korporativa känslan i institutionerna.
För det andra måste vi ge plats för de nationella debatterna och inte vara rädda för dem.
De frågor som fick Nicemötet att stranda var samma frågor som skapade problem i Amsterdam, och många av dem släpar med sedan Maastricht.
Det är frågor som i mycket handlar om våra befolkningar, om framtiden för våra medlemsstater, och jag skulle därför vilja säga att det vi behöver nu är inte så mycket en europeisk debatt, vi behöver 15 djupa och äkta nationella debatter, eller om vi tänker på utvidgningen, 27 djupa och äkta nationella debatter, portugiser som debatterar med portugiser, britter med britter, tyskar med tyskar, tjecker med tjecker, polacker med polacker, om vad vi vill med den framtida Europeiska unionen.
Bara på så sätt kan vi år 2004 komma till den avgörande tidpunkt när vi är definitivt förmögna att fatta framtidsbeslut, i annat fall kommer vi att stöta på samma hinder och problem som i Nice.
