# ID: svediakorp-gov411272
# author: Oomen-Ruijten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 659
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(NL) Herr talman!
Jag tackar er så mycket för att ni givit mig ordet.
Jag är glad att så många kolleger är närvarande för debatten om det här så viktiga ämnet.
Jag har förstått att flera brittiska kolleger sammanträffade i baren för att hindra mig från att få ordet.
Det lyckades inte.
Jag vill dock härifrån även tacka mina spanska kolleger så hjärtligt: de har uppfört sig helt korrekt när det gäller förfarandet och det tycker jag är lovvärt för även om de innehållsmässigt inte håller med mig så är de dock närvarande här.
Mina hyllningar till spanjorerna!
Mina brittiska kolleger kan jag dock inte uppbringa någon som helst mer respekt för, de har nämligen gått bakom ryggen på mig i min egen partigrupp för att försöka stryka alla debatter i kväll.
Herr talman!
Sedan hösten 1998 har vi nu hållit på med det här direktivet för att anpassa bestämmelserna för utsläpp av förorenande ämnen från stora förbränningsanläggningar.
Trots allt motstånd från ett antal medlemsstater och trots alla varningar och protester från vissa berörda parter inom elektricitetssektorn så kan vi, tycker jag, anpassa den ursprungliga förordningen utan problem.
De tekniska möjligheterna finns tillgängliga och i ett stort antal medlemsstater i Europeiska unionen har de anpassade bestämmelserna redan införts och ingår alltså i den normala politiken.
De miljökrav som i flera länder ställs på stora förbränningsanläggningar är oftast strängare, eftersom försurningen av vår miljö inte upphört ännu.
Om man dessutom tänker på ozonproblemen - ni vet att många medborgare har andningsproblem som bland annat förorsakas av kväveoxid som härrör från trafiken och från den sektor som vi pratar om i dag - så borde det väl ändå för var och en i den här kammaren vara en hederssak att göra något åt de här problemen när det är möjligt och att göra det på ett enkelt och effektivt sätt.
Kommissionens ursprungliga förslag till ändring av direktivet 1998 var ingen stor framgång: de normer som ställdes var svaga och befintliga anläggningar omfattades inte av direktivet.
Parlamentet har i sin första behandling visat sig från sin bästa sida och gjort vad som kan förväntas av folkvalda företrädare, nämligen ge innehåll åt omsorgen om människan, naturen och miljön i allmänhet.
Rådets gemensamma ståndpunkt åstadkoms med mycken möda.
Man lyssnade till Europaparlamentets önskan att även låta befintliga anläggningar omfattas av direktivet och bestämmelserna skärptes något.
Den hund som låg begraven - och det beklagar mina spanska kolleger - var att varje land förhandlade fram egna undantag och om det berodde på ministerrådet så skulle man alltså kunna fortsätta tills det blev sju torsdagar i en vecka med att använda gamla, förorenande anläggningar som inte anpassats till den moderna tekniken.
Den gemensamma ståndpunkten saknade all vision, det var en hopsamling av något för alla smaker.
Förutom miljöhygieniska argument har jag i min motivering även givit annan bevisning för nödvändigheten av att skärpa den gemensamma ståndpunkten: förutom nödvändigheten av att skydda folkhälsan (ozonsmog), har jag också tagit upp ett par ekonomiska alternativ.
Ekonomiska alternativ för vi vill väl bygga upp en miljöindustri i Europa.
Om vi jämför rådets miljökrav med de regler som redan gäller i Förenta staterna eller i Japan så framstår vi inte i någon särskilt vacker dager.
Då ljuder rop om att det inte behöver ställas några krav för förbränningsanläggningar eftersom vi tack vara Myllers betänkande ändå får utsläppstak.
Om vi uppfyller förväntningarna från förespråkarna för en avreglering av energimarknaden, om vi med andra ord inte ställer några krav eller tillåter undantag för att alstra energi med gamla, förorenande anläggningar så störs marknadssystemet och man belönar dem som struntar i miljön med ett försprång tack vare deras billiga energipriser.
Det kan inte vara meningen med en europeisk miljölagstiftning.
