# ID: svediakorp-gov411167
# author:  Ferreira (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 521
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Jag vill först och främst gratulera föredraganden till det arbete han har utfört.
Men jag vill också betona de stötestenar som satte gränser för uppgiften.
Bösch har nämligen tvingats konfronteras med vaga förhoppningar hos somliga ledamöter i budgetkontrollutskottet som ville få betänkandet att koncentreras på tidigare fall, som dessutom behandlas i övriga dokument.
I den frågan delar jag inte uppfattningen hos de ledamöter som har uttalat sig och förklarat att Fléchard-affären är den centrala frågan för frågan om ansvarsfrihet.
Det är den säkerligen, om man beaktar den tid och energi vi har tvingats lägga ned på affären, liksom även kommissionen, men med all säkerhet inte i förhållande till dess betydelse.
Jag skulle dock vilja rikta min uppmärksamhet mot problemet med bedrägerier och oegentligheter.
I samband med ett tidigare betänkande förklarade budgetkontrollutskottet att man inte längre bör tolerera minsta bedrägeri mot gemenskapsbudgeten.
Även om denna vädjan om nolltolerans är högst lovvärd, kan man inte förbigå det faktum att det krävs avsevärda mänskliga resurser för att genomföra den, vilket är svårt att få ihop med den mängd verksamheter vi nu bedriver och de olika situationer på de territorier där vi är närvarande.
I detta betänkande föreslår man att åtskillnaden mellan bedrägerier och oegentligheter skall suddas ut, med motivet att när agerandet i fråga upptäcks vet man inte om de kommer att ge upphov till straffrättsliga följder.
Jag vill delge er min oro inför en sådan ståndpunkt, och det av två skäl.
För det första måste vi se till att vår kamp mot bedrägerier inte föregriper slutsatserna av de undersökningar som olika organ bedriver.
För det andra riskerar vi att det riktas misstro mot politiska åtgärder som vidtas av och inom Europeiska unionen, genom att ange en bedrägerifrekvens som ligger långt högre än de fall som verkligen kan behandlas av en domstol.
Tvärtom tror jag att vi måste göra betydande insatser för att ge en så rättvisande bild som möjligt av dessa brottsliga handlingar, eftersom man inte kan sammanblanda problem som har att göra med små administrativa fel och bedrägerier som organiseras i stor skala.
Jag stöder Mulders förslag om att rangordna oegentligheter.
I samma anda bör vi fokusera vårt arbete på bedrägerifall där aktualitet och omfattning fordrar en konsekvent och omedelbar inblandning.
I det avseendet har flera personer påmint om affären med det förvanskade smöret.
Kommissionen bör kunna hjälpa oss att förverkliga det målet.
Jag tar mig ändå friheten att beklaga kommissionens attityd, som innebär att man ofta dröjer med att svara eller ge ett ofullständigt svar på Europaparlamentets förfrågningar.
I kampen mot bedrägerier bör Europeiska kommissionen och Europaparlamentet samarbeta i större utsträckning.
Men det betyder inte att Europaparlamentet skall frånsäga sig sin befogenhet att sanktionera kommissionen när den inte fullgör sina uppdrag, framför allt när det gäller skyddet av Europeiska unionens ekonomiska intressen.
Ett sådant samarbete är nödvändigt, eftersom det handlar om vår trovärdighet inför de europeiska medborgare som litar på oss.
