# ID: svediakorp-gov411159
# author: Stauner (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 552
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Ett och ett halvt år efter att Prodis kommissionen har tillträtt sitt ämbete ringer de storslagna orden - ingen tolerans av bedrägerier och korruption - fortfarande i våra öron, som kompletterades av löften från den gamla och nya kommissionär Kinnock om att göra kommissionen till den bästa förvaltningen i världen.
Tyvärr är avståndet efter ett och ett halvt års Prodikommission skrämmande stort mellan dessa ambitioner och verkligheten.
Med tanke på den dåliga hanteringen av gamla fall och nya bedrägerier som inte har förhindrats måste man fråga kommissionen: Varför utnyttjar ni inte chansen till en helt ny start?
Tyvärr känner vi inga friska vindar, om vi bortser från den vind som orsakas av kommissionär Kinnocks reformdokument i kilovis, reformer som riskerar att misslyckas på grund av de interna medarbetarnas motstånd.
Man tar sig inte an de verkliga problemen i kampen mot bedrägerier och korruption, som till exempel reformen av disciplinförfarandet som borde ha skett för länge sedan.
Alla påstötningar från parlamentet har kommissionen överlägset ignorerat.
Samma sak gäller parlamentets krav på inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet och garantier om en oberoende ställning för byrån för bedrägeribekämpning OLAF.
Att hemlighålla, dölja och lura bör inte vara kommissionens strategi i kampen mot bedrägerier.
Ett exempel på hur man inte bör göra är Fléchard-fallet som dateras till början av 90-talet.
Det godtyckliga och rättsvidriga beslut som fattades av Delors kabinett i januari 1994 skapade förutsättningarna för att detta företag skulle spela en avgörande roll i en ny bedrägeriskandal med förfalskat smör åren 1995-2000.
Omfattningen och konsekvenserna av den skandalen för stora delar av befolkningen, såväl i ekonomiskt avseende som med tanke på hälsoriskerna, är varken uppklarade eller överskådliga.
Behandlingen av det fallet är enligt min uppfattning den största prövning som kommissionen har att övervinna på vägen mot en förbättring.
För det handlar inte längre bara om de avsevärda ekonomiska förluster som gemenskapen har gjort på grund av bedrägerier, utan även om hälsorisker för medborgarna i Europa och i tredje land.
Behovet av ett snabbt och konsekvent agerande är därför större än någonsin.
Kommissionen får inte, så som den så många gånger har gjort, gömma sig bakom företagarnas ekonomiska intressen utan måste göra en avvägning mellan dessa intressen och skyddet av befolkningens hälsa.
I Europaparlamentet, precis som i alla demokratiska europeiska stater, hör budgetkontrollen till ledamöternas främsta rättigheter och skyldigheter.
Kommissionen bör därför inte genom olika knep förhindra den kontrollen.
Den som inte har något att dölja behöver inte heller vara rädd för en kontroll.
När kommissionen i sin egen maktfullkomlighet undanhåller handlingar som stämplats som konfidentiella eller lämnar ut dem till vissa ledamöter men inte till andra, så är det ett skandalöst brott mot sådana grundläggande rättsstatsprinciper som principen om likabehandling och förbudet mot diskriminering.
Det hastigt hopsnickrade ramavtalet av den 5 juli 2000 som tycks göra ett sådant agerande rättsligt legitimt, måste bedömas utifrån dessa demokratiska grundläggande principer som slutligen blir deras fall.
Jag vill rikta ett varmt tack till kollegan Bösch för hans betänkande och jag hoppas på ett fortsatt givande samarbete över partigränserna på detta så viktiga område.
(Applåder)
