# ID: svediakorp-gov411114
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 373
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Trots dess kvaliteter röstade jag till sist emot betänkandet av Schwaiger, eftersom gårdagens debatt och särskilt kommissionär Lamys svar på mina tre frågor gjorde mig högst missnöjd.
På den första frågan (Är det inte riskfyllt att förhandla om den inbyggda dagordningen separat?), svarade kommissionär Lamy att förhandlingarna i Genève om jordbruk och tjänster inte är riktiga förhandlingar, utan endast förberedelser inför förhandlingarna.
Denna distinktion kanske fungerar ur en abstrakt synvinkel, men den verkar inte kunna hålla i praktiken.
På den andra frågan (Bör man inte omdefiniera förhandlingsmandatet mot bakgrund av händelseutvecklingen och den allmänna opinionen?), var kommissionens svar negativt: vi håller fast vid det mandat som definierades i samband med Agenda 2000.
Europaparlamentet har för övrigt just förstärkt den ståndpunkten genom att uttryckligen förkasta två ändringsförslag som innehåller krav på en omförhandling av Blair House-avtalen.
På den tredje frågan (Bör man inte ge en bättre definition på kontrollen av förhandlarna innan de nya förhandlingarna inleds?), pekade kommissionär Lamy framför allt på ramavtalet mellan Europaparlamentet och kommissionen.
Det är en inte försumbar punkt, men min fråga avsåg väsentligen den kontroll som rådet bör utöva, eftersom rådet ger kommissionen förhandlingsmål, samt de nationella parlamentens kontroll, eftersom de enligt min mening är de slutliga beslutsfattarna.
Men i fråga om dessa aspekter fortsätter luddigheten att råda.
Jag beklagar framför allt att det protokoll som i november fortfarande fanns med i det preliminära Nice-förslaget inte fick något stöd, åtminstone när det gäller kontrollen av hur förhandlingarna förs vid WTO.
Där kunde man läsa att ordförandeskapet och medlemsstaterna skall få följa med kommissionen till WTO: s sammanträden; att kommissionen utan dröjsmål skall översända alla handlingar som den har till sitt förfogande; att kommissionen måste uppfylla en medlemsstats önskemål om att genomföra ett samråd; att den gemensamma ståndpunkt som försvaras av kommissionen skall upprättas av rådet och att rådet när som helst kan ge förhandlingsdirektiv till kommissionen.
En respekt för dessa normer förefaller absolut nödvändig, på ett eller annat sätt, för en fungerade kontroll av förhandlingarna inom WTO.
