# ID: svediakorp-gov411054
# author: Angelilli (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 584
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman, ärade ledamöter!
Alla undersökningar och all statistik om de stora samhällsproblemen visar att rätten till trygghet hör till det som de europeiska medborgarna främst kräver.
Medborgarna betraktar med rätta brottsligheten, i de olika former den uppträder, inte enbart som en fara för fysisk skada utan också som ett reellt, outhärdligt hot som alltid ligger på lur mot friheten att röra sig, arbeta och leva i vardagen.
Denna psykologiska oro har skapat en stigande brist på tilltro till institutionerna och en allt större misstro mot andra människor.
Denna otrygghet är någonting som alla upplever: företagen, familjerna, de enskilda - särskilt kvinnorna - de äldre och barnen.
I detta sammanhang är det ofta mycket svårt att dra en klar skiljelinje mellan den stora organiserade brottsligheten, den stora kriminaliteten, och den så kallade småskaliga brottsligheten.
Den senare uppträder framför allt i städerna och jag tänker då till exempel på spridning och langning av narkotika.
Herr talman, en gång i världen begärde folk först och främst att vi skulle göra insatser i rättan tid för att bekämpa brottsligheten och visshet om att brottslingarna skulle få sina straff.
Numera är situationen en annan: man begär först och främst trygghet av oss och alltså i första hand förebyggande åtgärder, kanske på grund av att de allra vidrigaste brotten ökar på ett oroväckande sätt.
Jag påminner om att all brottslighet som har med pedofili och sexuellt utnyttjande av kvinnor och minderåriga att göra ökar.
De förebyggande åtgärderna skall därför ses - och ses också - som en trygghet för den personliga friheten och medborgarna begär just att vi skapar alla upptänkliga instrument för att förhindra brottslighetens utbredning.
Parlamentet har många gånger betonat betydelsen av brottsförebyggande åtgärder och många handlingar med denna inriktning har producerats.
Detta sägs också uttryckligen och på ett intelligent sätt i Amsterdamfördraget och har sedan upprepats flera gånger fram till rådets möte i Tammerfors, där det uttryckligen föreslogs att det internationella samarbetet om brottsförebyggande åtgärder skulle utökas genom att ett nätverk mellan de nationella myndigheterna skapas för att förebygga brottslighet.
Detta förslag har sedermera tagits upp av de franska och svenska ordförandeskapen, i syfte att upprätta detta nätverk för information och utbyte av erfarenheter och god praxis för att förhindra brottslighet via ett förslag till lagstiftningsinitiativ.
Meningen är bland annat att information och nyheter skall utväxlas så snabbt som möjligt så att brottsligheten kan studeras i sin linda, på samma sätt som Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk i Lissabon följer förändringar i narkotikautbredningen.
Det gäller alltså att studera brottsligheten från ursprunget och följa den förvandling och de veritabla metamorfoser som man inom denna har förmåga till, när den anpassas till de former brottsbekämpningen tar och finner nya vägar att göra sig gällande.
Sammanfattningsvis handlar det om ett nät för utbyte av information och god praxis, verkligen inte om att sätta sig i medlemsstaternas ställe när det gäller grundläggande trygghetspolitiska beslut, vilka självfallet tillkommer de enskilda staterna och därmed de enskilda nationella parlamenten och regeringarna.
Jag anser att det endast handlar om att visa för medborgarna att Europa arbetar för att genomföra ett verkligt område med frihet, säkerhet och rättvisa.
Jag tackar alla kolleger för gott samarbete och särskilt ledamot Terrón för det ändringsförslag som gjorde arbetet bättre och mer komplett.
