# ID: svediakorp-gov411050
# author: Vitorino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,078
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, mina damer och herrar ledamöter!
Dagens gemensamma diskussion handlar om fyra initiativ från olika medlemsstater som avser beslut om avvisning, genomförandebefogenheter när det gäller att utfärda viseringar, kontroll av Schengens yttre gränser samt rätten att resa fritt i det gränslösa Schengenområdet.
Jag skall börja med de aspekter som rör Schengenbestämmelserna.
Jag vill framför allt gratulera herr Deprez till hans noggranna och genomarbetade utredning, som främst rör de institutionella förbindelserna i fråga om befogenheter att verkställa bestämmelser fastställda av rådet.
Dessa befogenheter rör kommittéförfarandet i artikel 202 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Kommissionen är av uppfattningen att vissa bestämmelser i de gemensamma konsulära anvisningarna, den gemensamma handboken och de tekniska specifikationerna för Schengens rådfrågningssystem bör kunna ändras, anpassas eller moderniseras enligt en förenklad metod som gäller för kommittéförfarandet.
Vi kan därför skriva under på initiativen från Republiken Finland och Republiken Portugal, men vi kan inte skriva under på en betydande del av det föreslagna arrangemanget, eftersom rådet skulle få genomförandebefogenheter utan att man på ett utförligt sätt bevisar att det verkligen rör sig om ett särskilt undantagsfall i förhållande till den allmänna bestämmelse som anges i fördraget.
Kommissionen ansluter sig till analysen och argumentationen, som Deprez lägger fram i motiveringen.
De gemensamma konsulära anvisningarna, den gemensamma handboken och de tekniska specifikationerna för Schengens rådfrågningssystem har integrerats som en rättslig grund i artiklarna 62 och 67 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, dvs. i avdelning IV.
Men avdelning IV innehåller inget institutionellt undantag till artikel 202 i fördraget.
För övrigt har de flesta av de genomförandeåtgärder som hör samman med dessa instrument en renodlad teknisk karaktär.
De är endast en praktisk formulering av beslut av politisk karaktär som fattats av rådet i högre normativa akter, som i sin tur lyder under de tillämpliga bestämmelserna i avdelning IV.
Jag vill därför ge uttryck för kommissionens fulla belåtenhet med parlamentets ståndpunkt, en ståndpunkt som stämmer överens med Europeiska kommissionens.
Och för stunden ger kommissionen inte bara sitt samtycke, utan önskar också att rådet hörsammar och godtar föredragandens argument - som jag hoppas att parlamentet skriver under på - och kommissionens argument, som är desamma.
I händelse av en annorlunda tolkning får vi utan tvivel tänka oss andra åtgärder för att reagera ...
(Applåder)
... åtgärder som kommissionen och parlamentet för övrigt kan dela på.
Kommissionen kan skriva under på målet i det portugisiska förslaget om en förordning avseende den period då medborgare från tredje land som är undantagna från kravet att inneha visering får resa på medlemsstaternas territorium.
I artikel 62 i fördraget uppmanas rådet att inom fem år efter Amsterdamfördragets ikraftträdande att fastställa åtgärder som anger villkoren för att medborgare i tredje land skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium under en tid av högst tre månader.
Fördraget anger emellertid en tid av högst tre månader, vilket uppenbarligen står i strid med det portugisiska förslaget, och begränsas inte alls till de medborgare från tredje land som är undantagna från kravet att inneha visering.
Därför delar jag föredragande Frahms synpunkt att det inte är lämpligt att lösa situationen för en enda kategori, på samma sätt som det tycks uppenbart att man inte kan förlänga rätten att vistas på medlemsstaternas territorium utöver tre månader, till totalt sex månader, med ett avtal om ömsesidigt erkännande som enda stöd.
Kommissionen förstår - och man kan utan tvekan med lätthet ställa sig bakom det bakomliggande skälet till det portugisiska initiativet - att det främsta målet består i att rädda ett antal befintliga bilaterala avtal mellan medlemsstaterna och tredje länder som Förenta staterna, Kanada, Japan och Australien.
Men jag tror att jag har gjort det klart att metoden i det portugisiska initiativet inte verkar överensstämma med fördraget, och det verkar inte heller lämpligt att begränsa sig till en enda kategori av personer.
Vi kan för vår del bekräfta kommissionens avsikt att inom kort lägga fram ett övergripande förslag om rätten att resa inom Schengenområdet, i syfte att undvika en splittrad strategi som kan inverka skadligt på öppenheten, rättssäkerheten och medborgarnas möjlighet att förstå bestämmelserna.
Jag kommer slutligen fram till förslaget till direktiv om ömsesidigt erkännande av avvisningsbeslut, vilket lades fram av det franska ordförandeskapet i juli förra året.
På längre sikt framstår det önskvärt att en medlemsstats beslut om utvisning skall kunna verkställas i en annan medlemsstat, utan att denna medlemsstat skall behöva fatta ett nytt beslut om utvisning.
Republiken Frankrikes initiativ bör endast betraktas som ett allra första steg för att förverkliga ett sådant mål, som man måste medge är ett långtgående mål.
Gemenskapen har hittills inte haft något politik för återvändande inom ramen för asyl- och invandringspolitiken.
Därför tror jag att det vore mycket lämpligare om man i ett första skede fastställde gemensamma normer och principer, som gör att vi sedan kan inrätta en bindande rättslig grund för ömsesidigt erkännande av alla slags åtgärder som avslutar en vistelse, och särskilt beslut om utvisning.
För att utforma en sådan politik kommer kommissionen att utarbeta - det har vi skrivit in i vårt arbetsprogram för 2001 - ett meddelande om en gemensam politik i fråga om återvändande.
En sådan politik bör innefatta gemensamma principer samt gemensamma normer och åtgärder.
Den viktigaste gemensamma principen är prioriteringen av ett frivilligt återvändande framför ett påtvingat.
Europeiska flyktingfonden föreskriver stödåtgärder till medlemsstaternas insatser på det här området.
Diskussionerna som kommer att följa efter meddelandet - vilka kommer att handla om alla aspekter av politiken för återvändande - väntas utan tvivel bli mycket besvärliga, på grund av spänningarna mellan å ena sidan medlemsstaternas behov av att genomföra beslut och å andra sidan den uppenbara mänskliga dimensionen.
Enligt min mening bör de personer som inte uppfyller eller inte längre uppfyller de föreskrivna villkoren för att få en permanent eller tillfällig rättslig status i normala fall uppmanas att lämna Europeiska unionens territorium, om medlemsstaterna inte har en laglig skyldighet att godta dessa personers vistelse.
Om vi vill utforma en så fullständig gemensam invandringspolitik som möjligt, kan vi inte förbise frågan om återvändande, som - om jag får uttrycka mig så - är medaljens baksida.
