# ID: svediakorp-gov411019
# author: Nassauer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-03-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 549
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


(PPE-DE).
(DE) Herr talman, mina damer och herrar!
Den otroligt komplicerade rubriken på detta direktivförslag döljer ett förhållandevis enkelt problem.
Det rör sig här om en ansvarsfördelning vid mottagandet av flyktingar från inbördeskrig.
Samtidigt är det som om redan den omständliga rubriken visade hur olustig européerna finner den bakomliggande frågan.
För hur lösningen i form av burden sharing hittills har hanterats av européerna kan betecknas som en verklig tragedi.
Problemet har varit känt i många år.
Vi har smärtsamt fått erfara vad som händer när inbördeskrig bryter ut i det forna Jugoslavien, när människor flyr i tiotusentals och hundratusentals - naturligtvis tar de sig dit där de garanteras skydd mot förföljelse och krig.
Tidigare har det i synnerhet varit Österrike, Italien, Nederländerna och Tyskland.
I mitt land tog vi till exempel under Bosnienkriget emot mer än dubbelt så många flyktingar som alla andra länder sammanlagt.
Därför har de drabbade i många år krävt en lösning på frågan.
Men i rådet räckte det inte längre än till uttalanden om solidaritet i flyktingmottagandet.
Jag kan påminna om de högst olyckliga försök som gjordes av kommissionär Vitorinos föregångare Gradin.
Den som är intresserad kan titta närmare på den frågan.
Därför är jag er tacksam, herr Vitorino, för att ni efter Tammerfors så engagerat har tagit er an dessa problem.
Jag vill tillägga att det till skillnad från föregående punkt på föredragningslistan inte handlar om ett initiativ från en medlemsstat, utan om ett initiativ från kommissionen och den ansvariga kommissionären.
Därför har ni även ansvar för detta.
Även om jag välkomnar ert tillvägagångssätt så har jag mina invändningar på vissa punkter.
Frågan om ansvarsfördelningen visar ett enda problem.
Skall beslut fattas om att alla medlemsstater måste ta emot flyktingar eller skall det inte?
Om ni herr Vitorino håller fast vid principen om det så kallade ömsesidiga samtycket, som innebär att flyktingarna själva får avgöra vilken medlemsstat de skall till och medlemsstaten endast frivilligt skall ta emot flyktingar, då fortsätter allt som hittills och ingen förändring sker.
Ansvaret för mottagandet kan nämligen inte kompenseras med ekonomisk ersättning.
Det första kravet skulle vara att medlemsstaterna inte slipper undan med en ekonomisk ersättning, utan att alla är skyldiga att ta emot flyktingar enligt en viss plan, som givetvis beaktar mottagningsmöjligheterna i respektive land samt andra aspekter, ser till att familjer inte splittras och inom vissa gränser även tar hänsyn till flyktingarnas individuella önskemål.
Men det bör fastslås att varje medlemsstat är skyldig att bidra med personal till flyktingmottagandet.
Det är den första svagheten i ert förslag.
Den har utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor lyckligtvis rättat till och jag hoppas att plenumet kommer att stödja utskottets uppfattning.
Den andra punkten, herr Vitorino, är familjeåterföreningen.
Det gränslösa familjebegrepp som ni använder kan inte påtvingas alla medlemsstater.
Den som vill ta emot alla underhållsberättigade släktingar utanför kärnfamiljen skall även göra det.
Det kan man däremot inte tvinga medlemsstaterna att göra utan det bör vara frivilligt.
Det är vår andra kraftiga invändning.
(Applåder)
