# ID: svediakorp-gov410799
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-03-01
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 509
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Jag har just röstat för denna första ändringsbudget för Europeiska unionen för budgetåret 2001, som bl.a. innehåller 971 miljoner euro i extra utgifter för att bemöta konsekvenserna av galna ko ­ sjukan.
Men jag vill betona att denna siffra, som togs fram av kommissionen i januari, redan förefaller fullständigt inaktuell med tanke på händelseutvecklingen.
Framför allt sedan i måndags befinner vi oss i en paradoxal situation: Europeiska unionen kan inte, eller vill inte, finansiera extra stöd till de franska uppfödarna, och låter Frankrike klara sig självt genom att tillåta landet att undantagsvis bevilja nationellt stöd.
Det är alltså just när krisen slår som hårdast, och man skulle behöva en europeisk solidaritet, som unionen smiter undan utan heder.
Jag är förvisso den första att säga att vi inte skall öka den europeiska budgeten i sin helhet, den kostar oss redan ganska mycket, och vi måste respektera budgetplanen för 2000-2006, som fastställdes av Europeiska rådet i Berlin 1999.
Men det betyder ändå inte att det inte finns något att göra: budgetplanen ger oss nu omedelbart en marginal om 506 miljoner euro för 2001, när det gäller jordbruksrubrikerna, som det inte finns någon anledning att inte utnyttja på kort och medellång sikt, även om de planerade jordbruksanslagen utnyttjats fullt ut.
Det återstår en annan lösning, snarare än att öka unionens totala budget: att till budgetens jordbruksdel låta föra över utgifter som förts upp under rubriken för strukturfonderna - vilka aldrig utnyttjats i sin helhet de senaste åren - och som i vilket fall som helst inte motsvarar lika brådskande behov (med undantag naturligtvis för stödet till kandidatländerna).
Det skulle för övrigt inte vara någon förskingring, eftersom strukturfonderna också har som prioriterad uppgift att upprätthålla verksamheten på alla territorier, vilket just skulle vara fallet om de bidrog till att kämpa mot de förödande konsekvenserna av BSE.
Den tragedi vi upplever skulle motivera denna ovanliga åtgärd.
På längre sikt blir det uppenbart för alla att den europeiska jordbrukspolitiken, som kanske har förtjänsten att den bidragit till att utveckla vårt jordbruk under 1960-talet, nu leder till abnorma effekter - ekonomiskt stöd, byråkrati, inflation i kostnaderna, intensifiering som är farlig för hälsan, etc., - till den grad att en fördjupad reform blir oundviklig.
Precis som vi i flera år sagt måste vi införa mycket strängare regler än i dag för att respektera naturen och hälsan, men utan att öka kostnaderna för skattebetalarna: det är konsumenten som logiskt sett borde betala skillnaden genom att köpa produkten till dess verkliga pris, eller till ett pris som ligger närmare verkligheten.
Samtidigt måste vi, om vi vill bevara vårt oberoende när det gäller livsmedel, dels ställa samma säkerhetskrav på importen, naturligtvis, dels i vissa fall kräva uttag som gör det möjligt att behålla produktionen i Europas länder.
