# ID: svediakorp-gov410729
# author: Piétrasanta (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-02-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 797
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, herr kommissionär, mina kära kolleger!
Bland de mest eftersökta fiskarterna i världen finns de som definieras som " långvandrande ", bl.a. tonfisk- och näbbgäddarterna (svärdfisk, segelfisk, spjutfisk), de kommersiellt mest betydande.
Stora bestånd av dessa arter har fångats in.
1997 fiskades 3,5 miljoner ton långvandrande arter i Atlanten, Stilla havet och Indiska oceanen.
Europeiska unionen deltar aktivt i fisket av dessa arter på alla världshaven, och fartyg under olika medlemsstaters flagg svarade för 400 000 ton 1997, med Japan som främsta konkurrent.
Flera regionala fiskeorganisationer har skapats för att reglera fångsterna av dessa arter: Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten, ICCAT, Interamerikanska kommissionen för tropisk tonfisk (IATTC, som täcker den östra delen av det tropiska Stilla havet), Tonfiskkommissionen för Indiska Oceanen (IOTC).
Europeiska unionen är medlem av ICCAT och IOTC, och har ansökt om medlemskap i IATTC.
Dessa internationella organisationer antar rekommendationer som framför allt rör tekniska åtgärder för minimimått och minimivikt, fridlysningstider och / eller fridlysta områden, restriktioner för vissa typer av fiskeredskap eller fiskemetoder samt begränsningar av vissa flottors kapacitet.
För närvarande är dessa åtgärder fördelade på ett antal förordningar.
Med sitt förslag är det kommissionens förnuftiga mål att sammanföra alla tekniska åtgärder för långvandrande bestånd i en enda förordning.
Vissa av dem har varit gällande i många år, andra är helt nya, då de antogs så sent som förra hösten, vilket vi har tagit hänsyn till i det betänkande vi har utarbetat.
Det enklaste sättet är att utvärdera effektiviteten hos dessa åtgärder, och det går ut på att undersöka tillståndet i de bestånd som åtgärderna var tänkta att förbättra.
I Atlanten är en stor del av, om inte alla, tonfisk- och näbbgäddbestånd i dåligt skick.
Enligt rapporten för 2000 från ICCAT: s ständiga kommitté för forskning och statistik har bestånden av lekmogen storögd tonfisk snabbt gått tillbaka under de senaste fem åren.
Fisket kan inte fortsätta som hittills, utan bör fortsätta att minska.
Bland de mest betydelsefulla bestånden är det endast bonitbeståndet som inte anses vara överfiskat.
Kort sagt, hushållningen med dessa långvandrande arter i Atlanten utmärks mer av misslyckanden än av framgångar, och i egenskap av den främsta fiskemakten i regionen måste Europeiska unionen ta sin del av ansvaret.
I varje hav uppstår identiska problem, vilket inte är förvånande på något sätt, med tanke på tonfiskens och näbbgäddans starka rörlighet, men också med tanke på att de flottor som fiskar dessa arter är mycket rörliga.
Fiskeansträngningarna är således alltför stora, och framför allt fångster av småfisk måste kontrolleras.
Ett sätt att komma till rätta med det alltför omfattande fisket består i att upprätta ett fartygsregister.
Det är en första åtgärd, och alldeles ny.
Den har inte bevisat sin effektivitet och gör det inte möjligt att på ett drastiskt sätt påverka fisket av vissa tonfiskarter.
När det gäller fångst av småfisk har den alltmer utbredda metoden att använda ringnot och anordningar som samlar fisken lett till ett kraftigt utnyttjande av ungfisk, framför allt vid fiske av fritt simmande tonfiskstim.
ICCAT har visat att man kan införa ett minimimått för landad fisk, men det är bara en utväg, och den är fortfarande föga effektiv.
Man kan agera genom att fastställa fridlysta områden, men det är svårare att tillämpa.
IATTC: s plan att kvarhålla vissa arter ombord är intressant.
Den åtgärden skulle kunna vara effektiv, men den är otillräcklig för andra fiskeområden än östra delen av Stilla havet.
I andra områden finns nämligen inga observatörer för större fartyg för notfiske.
Och till sist: om man inte anstränger sig för att få bort bekvämlighetsflaggningen kommer alla åtgärder som föreslås att tillintetgöras.
För att avsluta vill jag uppmärksamma er på två punkter: först och främst att också andra bifångster än ungfisk måste minskas, en typ av fångst som ofta är ett resultat av fiske med långrev och ringnot.
ICCAT ägnar sig åt detta.
Det skulle också de andra organisationerna behöva göra.
Det sista problemet handlar om att ge tillstånd till vissa länder, som just nu inte har fiskekvoter i sina exklusiva ekonomiska områden.
Detta förefaller vara i sin ordning, men det vore logiskt om Europeiska unionen då accepterade att minska sin andel av fångsterna, vilket den hittills vägrat att göra.
Det vore rimligt om Europeiska unionen intog en mer flexibel attityd i den här frågan.
