# ID: svediakorp-gov410725
# author: Nielson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-02-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,188
# sentences: 83
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Jag skulle kunna frestas att starta en informationskampanj här och nu mot bakgrund av att Imbeni säger att det bara är Sverige som ligger på 0,7 procent, eller över det offentliga utvecklingsbiståndet (ODA).
Det finns i själva verket en grupp länder som ligger över 0,7 procent.
Sverige ligger på omkring 0,8 procent, liksom Nederländerna.
Luxemburg har just kommit över 0,7 procent.
Danmark ligger på 1,0 procent; Norge är inte är medlem, men är likväl Danmarks närmaste konkurrent.
Norge ligger på omkring 0,9 procent.
Så det är bra att G7 finns.
Som tur är för utvecklingssamarbetet finns också G0,7.
Irland har beslutat att nå 0,7 senast 2007, så saker och ting rör på sig, och även några av de större länderna försöker faktiskt öka procentsatsen.
En sak till om denna kvantitativa aspekt: vi bör i vårt arbete på europeisk nivå erkänna det faktum att medlemsstaterna har godtagit att kommissionen kan fortsätta arbeta på den ambitionsnivå som har fastställts.
När det gäller AVS-länder har vi utlovats pengarna för den nionde Europeiska utvecklingsfonden, och även när det gäller resten av världen har vi, som del av budgetplanen, klarhet och visshet vad avser budgetnivån för utvecklingssamarbetet.
Detta är ganska viktigt, när vi ser oss omkring i världen, att vi har tillgång på resurser.
En viktig faktor i den invecklade ekvationen för vad vi gör är att vi anses vara stabila.
Medlemsstaterna har sagt att de hellre friar än fäller kommissionen, för att se om vi kan utföra detta bättre än tidigare, och de pressar oss inte i fråga om finansieringen.
Vi måste vara ganska ödmjuka mot den bakgrunden, och det är en utmaning att leva upp till detta.
Jag skulle vilja informera Sauquillo om att vi den 9 februari hade ett mycket givande möte med en lång rad olika utvecklingsnätverk för icke-statliga organisationer i Europa och att man på det mötet frågade oss om de framtida diskussionernas uppläggning.
Jag kan tala om för parlamentet att jag omedelbart godtog idén om regelbundna möten om sakfrågor med de olika icke-statliga organisationerna på utvecklingsområdet, vilket kommer att vara mycket användbart.
Jag anser emellertid att det är viktigare att föra en sakdebatt - en fortgående diskussion - med parlamentet än med någon annan.
Det ena utesluter inte det andra, men man bör i varje diskussion om de icke-statliga organisationernas roll komma ihåg att denna kammare har den legitimitet och de företrädare som ger varje åsikt härifrån större tyngd än åsikter från något annat håll.
Detta är också en del av mitt synsätt när det gäller dessa frågor.
Rod pekade på problemet om huruvida vi eller våra partner bestämmer vad vi antas göra.
Detta är i alla händelser en komplicerad fråga.
Vi kan bara erbjuda oss att göra de saker i utvecklingsländerna som vi vet hur de skall göras.
Vi har varit tvungna att begränsa oss själva i viss utsträckning, eftersom det finns många saker som vi inte vet tillräckligt om för att kunna ge bra hjälp på de områdena.
Det finns vissa gränser för vad vi kan ta på oss, och vi måste också se till att det vi gör passar ihop med det som andra givare kan erbjuda.
Det är inte riktigt att säga att vi, när vi har utformat våra prioriteringar, har tänkt på hur vi skulle kunna hjälpa oss själva genom att göra dessa saker i utvecklingsländerna.
Det är helt enkelt inte rättvist, särskilt inte när vi ser på den nya politiken och den mycket starka inriktningen på fattigdom.
Rod nämnde även tillgången till mediciner.
Det bör noteras att kommissionen nyligen har vidtagit ett antal åtgärder i uppföljningen av sitt meddelande om påskyndade insatser mot de viktigaste överförbara sjukdomarna som ett led i fattigdomsbekämpningen.
Vi i kommissionen beslutade för två veckor sedan om ett handlingsprogram som följer upp vårt arbete från i höstas.
Det innehåller i själva verket några mycket starka idéer som går ut på att öppna upp för ökad uppmärksamhet på differentierad prissättning liksom att öppna upp för anbud och möjligheter att bli leverantörer i det geografiska området för företag i länder som inte är med i OECD, som Brasilien, Indien, Sydafrika, Kina, vilka skulle kunna inkomma med anbud på alla våra program som avser malaria, tuberkulos och aids.
Fru Sandbaek!
Jag förmodar att alla vid det här laget är väl bekanta med frågan om att öppna upp för export från de minst utvecklade länderna.
Jag lyssnade noga till de olika bedömningarna av medlemsstaternas slutliga beslut i måndags.
Det fanns mycket lite tvekan i fråga om kommissionens åsikter och dess ursprungliga förslag.
Medlemsstaterna har nu beslutat.
Det gläder mig att man i kommentarerna från länder utanför EU, liksom i kommentarer från tredje världens företrädare, säger att man nu uppriktigt hoppas att andra stora handelspartner och aktörer i de globala handelspolitiska diskussionerna nu kommer att göra någonting som är lika bra eller jämförbart med det som Europa har gjort.
Det råder absolut ingen tvekan om att Europa nu har en bättre ställning än före konferensen om de minst utvecklade länderna och är på väg att skapa en grund för en ny global runda inom ramen för WTO.
Vi kan alltid diskutera huruvida vi har dragit vårt strå till stacken och huruvida det räcker.
Men det som vi har gjort är någonting som de andra nu måste mäta sig med.
Detta är, relativt sett, mycket bra för stunden.
Sandbaek frågade också vad Europa kommer att göra med tanke på president Bushs tillkännagivande om att USA kommer att skära ned på stödet till organisationer som bedriver verksamheter som har samband med familjeplanering.
Detta är ett område som intresserar oss mycket, och förhållandet mellan fattigdom, konflikt, aids och jämställdhet är så starkt att vi inte hyser några som helst tvivel om behovet av att reagera starkt och omedelbart mot det hot som kommer från USA-administrationen på detta område.
I januari tillkännagav jag i FN i New York att Europa kan och är villigt att fylla detta anständighetsgap och att vi kommer att göra det.
Det finns en missuppfattning - och jag noterade Belders anmärkningar i fråga om detta - om att detta handlar om abortprogram.
Verkligheten är att det arbete som bedrivs av FN: s befolkningsfond (UNFPA) och av International Planned Parenthood Federation (den internationella familjeplaneringsorganisationen, IPPF) - även sett i ett mycket inskränkt " ja eller nej " perspektiv - helt klart är en del av lösningen och inte en del av problemet.
De minskar det antal farliga och olagliga aborter som genomförs i världen och inte tvärtom.
Till fru Maes vill jag säga att ni har rätt i fråga om att kampen mot fattigdomen inte är över och inte har vunnits.
Ett av skälen till att utvecklingsbiståndet inte har fungerat är, helt enkelt, att det inte har funnits tillräckligt av det.
En del av det har inte varit bra, och dessutom finns problemen med vansinniga konflikter, korruption med mera.
Men vi befinner oss i en situation i vilken det, för en gångs skull, är rimligt att säga att mer av samma vara är en del av svaret.
Vi vet vad bra utvecklingssamarbete är, och den lättnadens suck, den känsla av att nu få ordning på saker och ting för EU, speglar det faktum att det finns en global samstämmighet att luta sig mot.
Annars skulle vi ha uppfunnit någonting mycket nytt och spännande, som vi skulle kunna välja att kalla hjul eller någonting annat, men det intressanta är att det egentligen inte finns mycket nytt i det som vi har gjort.
Vi har blivit traditionella.
Vi använder oss av de prioriteringar och arbetssätt som anses vara bästa praxis bland givare och partnerländer i söder.
Det är anledningen till att jag känner mig så säker på att de prioriteringar som vi har angett, policydokumentet och det stöd som det har fått är ett starkt och äkta material som vi kan använda.
Att genomföra det kommer att vara en stor utmaning, men vi kommer att anta den.
Till herr Howitt och herr Van den Berg vill jag säga, när det gäller frågan om prioriteringar, att det är ganska väl fastställt att vi instämmer i målen om att i själva verket kunna leverera någonting som mer än lever upp till 20-20-principerna från det sociala toppmötet i Köpenhamn, till exempel.
Att prioritera överenskomna åtgärder avseende hälsa och utbildning och så vidare.
Men vårt problem - och även detta leder tillbaka till det som Imbeni sade - är konstigt nog det faktum att vi inte vet vad vi gör.
I viss utsträckning vet vi vad vi gör, men vi har ingen uppteckning om de olika verksamheternas sammansättning.
Vi kan inte säga hur mycket vi gör på miljöområdet, eftersom våra olika projekt aldrig märktes på ett sådant sätt att vi kan ta fram filerna och säga: " Ja, här har vi det. "
Vi kan inte, per i dag, säga hur många kilometer väg vi byggde förra året.
Detta är någonting som jag desperat försöker få fram: tydlig, påtaglig, reell, jordnära statistik som visar folk vad det är vi gör.
Men allt fördunklas av åtaganden och långsiktiga program etc., och det finns ingen länk mellan utgiften och åtagandet.
Det är här vi befinner oss i dag.
Så att leverera, tekniskt, på det sätt som parlamentet skulle vilja kräver mer hemarbete än vi skulle klara av på en mycket kort tid.
Detta är kärnan i den diskussion som ännu är oavslutad, inte en fråga om oenighet i sak.
Uppriktigt sagt hade jag till en början själv vissa tvivel om vikten av att sammanställa den övergripande policyförklaringen för utvecklingssamarbetet, eftersom den, i mina ögon, egentligen inte var särskilt ny.
I dag, nästan ett år efter att vi gjorde det, är jag av en annan mening, eftersom, för det första, den faktiska processen med att sammanställa förklaringen och få den godtagen visade att det utan tvekan var värt besväret och att en debatt var nödvändig för att skapa en verklig äganderätt i kommissionen, i alla de olika tjänsteenheterna, med avseende på dessa principer.
Nästa sak var att medlemsstaterna var mycket mer entusiastiska över att ha ett dokument som omfattar hela det geografiska området och som klargör vår politik.
Det har vi aldrig haft förut.
Så, även om förklaringen inte är revolutionerande, så ser jag ett starkt och meningsfullt värde i att den finns, och vi har helt säkert, vilket jag har känt i våra diskussioner under månaderna mellan kommissionen och parlamentet på detta område, ett verkligt värde av att denna delade ram om vad det är vi tänker på när vi talar om policydokumentet för utvecklingspolitiken finns.
Så förklaringen är värdefull.
Nästa steg nu är att vi skall använda det, och tidpunkten är viktig, för i och med lanseringen av Cotonouavtalet och utarbetandet av strategidokument för vart och ett av de 77 AVS-länderna är vi i gång, och vi kommer att använda dessa principer.
När det gäller det geografiska området i övrigt kommer vi att gå från land till land och tillämpa samma regler.
Det är här vi kommer att syna icke-AVS-länder med medelhög BNI för att se i vilken grad de egentligen godtar inriktningen på fattigdom och börja se på den verkliga fördelningen av våra utgifter i dessa länder.
Vi kommer följaktligen att belastas med tonvis med arbete och ställas inför en mängd politiska utmaningar för att korrigera kursen för vår verksamhet under de kommande månaderna och åren på det här området.
Ett annat stort drama kommer att vara själva leveransen.
Jag kommer att fortsätta att vara mycket öppen och uppriktig gentemot parlamentet, inte för att minska vårt eget ansvar för budgetens verkställande utan snarare för att se till att det inte uppstår några missförstånd vad avser utmaningens storlek och beskaffenhet.
Vi har nu en bra politik, som lyckligtvis har kammarens stöd.
Nästa steg är att gå framåt hand i hand och genomföra den och se till, som jag har sagt förut i detta parlament, att vi ändrar situationen från vad den är i dag, och liksom vi i dag kan säga att vi som européer är stolta över att vi gör detta, bör vi om några år även vara stolta över hur vi har gjort det.
