# ID: svediakorp-gov410190
# author: Pronk (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-02-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 633
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill verkligen tacka Rocard för hans fråga och inspirerande anförande.
Om föredraganden vill jag egentligen säga att hon kanske hellre skulle tagit plats i rådet än hos oss när det gäller att försvara parlamentets intressen.
Den fria rörligheten för personer är nämligen fortfarande mycket dåligt ordnad i Europa.
Om man läser broschyren så verkar det väl fungera bra, men i verkligheten är det mycket dåligt ställt.
Människor som utnyttjar den fria rörligheten får fikon.
Journalister i Bryssel vet till exempel vad det rör sig om.
De omfattas nu av den belgiska sociala tryggheten men förlorar alla sina rättigheter på annat håll.
För dem återstår endast valet mellan att betala dubbelt eller ge sig av, om inte de belgiska myndigheterna visar överseende.
Journalister är naturligtvis en grupp som någorlunda kan sköta sig själva, andra befinner sig i mycket värre situationer.
Jag kan ta exemplet med en svensk kvinna som bor i Nederländerna, är försäkrad i Nederländerna, åker tillbaka till Sverige, men som inte kan få någon hjälp inom sjuk- och hälsovården där, eftersom Nederländerna vägrar anmäla så kallade privata patienter till förordningen.
Denna typ av frågor förekommer på löpande band.
Människor som råkar ut för sådant här hamnar i en sorts Kafka-situation.
Vilka är arkitekterna bakom det här systemet?
De sitter där i rådet och de vill behålla det som det är.
Det visar sig också av svaren.
Nu är frågan: skall vi förändra det här eller skall vi inte göra det?
Hittills har vi haft mycket få chanser att göra något eftersom den enda rättighet som parlamentet hade var en yttranderätt.
Det enda vi kunde göra om det var mycket dåliga förändringar på gång var att dra ut på yttrandet så länge att det inte kunde behandlas i rådet.
Nu har vi en annan rättighet: medbeslutanderätten.
Därför anser vår partigrupp att vi måste utnyttja den rätten för att äntligen tvinga fram en dialog med rådet.
Det är nu just det som föredraganden med all makt, med alla medel och med stöd från representationen från Förenade kungariket har försökt motsätta sig.
Det är fel, tycker jag.
Det handlar det om här i dag.
Det är därför som det uppstått en konflikt och inte i första hand med avseende på målsättningen.
Det finns naturligtvis alltid skillnader mellan hur det ena ändringsförslaget eller det andra ändringsförslaget skulle formuleras, men i slutändan betyder de ungefär samma sak.
Det är mycket underligt när vi har en fråga som rör lagstiftning att vi då samtidigt via en resolution vill framföra våra verkliga intressen.
Om vi skulle göra så med andra medbeslutandefrågor så skulle vi inte komma långt.
Vi har i dag på morgonen med framgång avslutat flera medbeslutandeärenden, och jag har ingenstans sett en medföljande resolution i vilken den egentliga meningen måste yttras.
Det bevisar väl hur underligt det här förfarandet i dag är.
Det bevisar också att vi är inne på fel spår.
Jag hör nu kanske att det är sista gången.
Jag hoppas att det verkligen är så.
Jag hoppas att det kommer att visa sig om ett år.
Om det är så, och nu riktar jag mig till rådet, så måste vi verkligen se upp för då kan den sköna tillvaro som ni haft hittills inte fortsätta.
Då blir ni tvungna att verkligen tänka på de vanliga människor som ständigt har besvär med era bestämmelser.
Då behöver ni inte ta något mindre hänsyn till byråkratins intressen som partierna till vänster hittills värderat högre än valkretsens och väljarkårens intressen.
(Applåder)
