# ID: svediakorp-gov410172
# author: Katiforis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-02-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 627
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar kolleger!
Den ekonomiska politiken i Europa har uppvisat stor framgång och stort misslyckande.
Dess framgång gäller naturligtvis den gemensamma valutan och dess misslyckande gäller vår oförmåga hittills att avskaffa arbetslösheten och att uppnå full sysselsättning.
Eftersom vi har lyckats med det ena undrar vi varför vi inte kan lyckas på samma sätt med det andra.
Med avseende på detta skulle jag vilja gratulera vår föredragande Bullmann, både till det professionella arbete han utfört och till hans entusiasm över besluten från Europeiska rådets möte i Lissabon, där man försökt överföra framgången inom valutasektorn mot en liknande framgång inom den materiella, verkliga sektorn, det vill säga inom den reala ekonomin.
Om, herr talman, vi inte fastställer Europas gränser utifrån politiska kriterier utan med ekonomiska sammanhang som utgångspunkt, om vi alltså innefattar även Östeuropa, Ryssland och Nordafrika ser vi att vi förfogar över den största marknaden i världen, med den högsta inkomsten per person och det största antalet utbildad arbetskraft.
Varken i Latinamerika, Asien eller i hela Amerika finns dessa tre element samtidigt.
Med denna grund kan vi uträtta underverk och med avseende härpå motsvarar målen från Lissabon våra möjligheter.
Problemet är om politiken för att tillämpa målen befinner sig på samma höga nivå.
Jag har intryck av, herr talman, att vi när det gäller tillämpningen är överdrivet imponerade av att förfarandet rörande nominell konvergens lyckats så bra.
Jag är dock inte säker på att vi på rätt sätt för över erfarenheten till den reala ekonomin.
Den inbördes ömsesidiga tillsynen, det omtalade peer pressure som vi nu vill överföra till den reala ekonomin var inte det enda inslaget.
Vi bör inte glömma de andra inslagen, det vill säga det enkla och rent kvantitativt fastställda målet - minskningen av inflationen.
Vi bör inte glömma att när det gäller euron var det tidsmässigt tydligt då den infördes: antingen steg man på tåget eller så åkte tåget ifrån en.
Vi bör inte glömma att målet med minskad inflation hade fått absolut prioritet och verkade därför, naturligtvis enligt min personliga bedömning, på bekostnad till och med av sysselsättningen.
Om vi vill ha en verklig överföring av metoden till den reala ekonomin bör vi tillämpa klokheten i ett kvantitativt mål och klokheten hos ett enkelt verktyg.
Det behövs inte mycket klokhet för att fastställa dem.
Målet är den fulla sysselsättningen och medlet är den kvantitativa och kvalitativa ökningen av investeringarna.
Detta par har i tillägg den tillgången att det indirekt även kan lösa, en passant som schackspelarna säger, frågan med det andra stora målet, det vill säga de tekniska framstegen.
Vi bör emellertid vara beslutsamma när det gäller att ge dessa mål samma absoluta prioritet som vi gav även till valutastabiliteten.
Jag är inte säker på att vi är beredda att göra det.
Kvantifieringen av indikatorerna utgör givetvis ett visst framsteg men även rörande detta är det utmärkande att det inte finns detaljerade analytiska indikatorer, något som, herr kommissionär, inte föreslås av kommissionen, och sådana analytiska indikatorer skulle vara till för offentliga och privata investeringar, strukturella arbeten och mycket annat vi skulle vilja verka för.
Trots föredragandens hedervärda försök skulle jag vilja betona att mångdubblingen av de kvantitativa indikatorerna inte är någon utväg då vi kan komma att hamna i den situation som beskrivs i evangeliet och att någon kan komma att säga till kommissionen: Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda men ...
(Talmannen avbröt talaren)
