# ID: svediakorp-gov410034
# author: Nobilia (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-02-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 464
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det är svårt att i det här sammanhanget inte instämma i de krav som framförts av Bullmann och Gasòliba i Böhm, för om vi uppfyller dem, så kommer vi åtminstone att vinna i öppenhet.
Det som emellertid är svårt att förstå, å andra sidan, är inte det arbete som kollegerna utfört, utan snarare, om man instämmer i resultaten från rådet i Lissabon, varför unionen ibland hamnar i ett läge som strider mot de principer man uttalar.
Det finns - som vi alla vet - ingen gemensam ekonomisk politik för alla de femton medlemsstaterna, utan i stället ett antal riktlinjer, rättigheter och skyldigheter som gemenskapen bestämt.
Med tanke på globaliseringens utmaningar måste man därför uppskatta försöken att ge unionen gemensamma tillgångar och politiska program, och att utifrån den gemensamma historiska och kulturella bakgrunden utveckla varje enskilt lands flexibla konkurrenskraft, vilket för övrigt är vår skyldighet.
Och ändå är det inte ovanligt att man ser de två aspekterna utnyttjade enbart i syfte att skapa ekonomisk tillväxt och inte samtidigt skapa sociala framsteg.
Reformeringen av den offentliga förvaltningen är en nödvändighet i vissa fall, men det är också, i andra fall, ett botemedel för att skapa rikedom, något som de enskilda staterna måste ha när man skall reformera sina utvecklingsbara sektorer och förstärka dem, när man utarbetar grundkriterier, när man tar fram en politik för infrastrukturen samt när man skall fördela den gemensamma rikedom som skapats.
Och ändå, när man står inför ökande brist och tilltagande fattigdom, så verkar det inte finnas annat att göra på nationell och europeisk nivå än att återge denna brist och denna fattigdom statistiskt på bästa sätt.
Men om de offentliga räkenskapernas pålitlighet är av grundläggande betydelse, så kan denna pålitlighet, som köpts till priset av en tilltagande fattigdom och brist, inte bara få sitt uttryck i en sänkning av de sociala utgifterna.
Man måste också ta icke-statistiska hänsyn till den demografiska utvecklingen och ett ibland högljutt rättfärdigande av fortsatta krav på en sänkning av arbetskraftskostnaden utan någon konkret plan för samarbetet.
Även avregleringen är en faktor i sammanhanget, för även om man instämmer i teorin om att skapa ett välstånd för slutanvändaren, så hittar vi inte detta i praktiken när det gäller kvalitet, säkerhet eller möjligheten att utnyttja denna frihet.
Det är därför bra med en bättre samordning av gemenskapspolitiken och bättre indikatorer för att fastställa dess effektivitet.
Men det är fortfarande önskvärt att unionen inte bara snabbt bestämmer sina framtida tillgångar utan även ser till att de principer som vi hela tiden upprepar blir mer tillämpbara, bindande och enhetliga.
