# ID: svediakorp-gov410033
# author: Herzog (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-02-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 622
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Vilken väg skall följas efter Lissabon?
Jag vill ge svar om innehållet, vårt ansvar och metoden.
I första hand, tror jag att vi inte kan anse att Europeiska unionens strategi för hållbar tillväxt, full sysselsättning och ökad social sammanhållning redan är fastställd.
Lissabonprocessen har stora förtjänster och mycket ambitiösa och välgrundade mål.
Den återspeglar en övergripande och öppen tillnärmning till samordning och ger uttryck för en tydlig medvetenhet om den utmaning som uppstått genom informationsrevolutionen.
Det finns dock fortfarande viktiga snedvridningar.
Den aktuella ramen för valuta-, budget- och finanspolitik främjar skattemässig och social konkurrens.
Möjligheterna att föra en offentlig politik är fortfarande begränsade på nationell nivå och rent ut hämmade på europeisk nivå.
Jag skulle säga att det är en negativ integration, i Tinbergens bemärkelse, och inte en integration som är till fullo positiv.
Dessa snedvridningar kan iakttas i den aktuella problematiken i fråga om indikatorer.
Det finns jämförbara nationella indikatorer, vilket är utmärkt, men det finns inte några europeiska indikatorer som gör det möjligt att placera Europa i världsekonomin och tillämpa gemensam politik.
Å andra sidan, undersöker man inte heller effekten av de val som görs av ett eller flera länder på de övriga länderna.
Varför kritiserar man Irland?
För dess samarbetsfientliga politik med sociala dumping eller för dess politik avseende tillväxtfrämjande offentliga utgifter?
Jag förstår att Bullmann säger att tillväxten finns där, men att vi inte får vila på lagrarna.
I det avseendet är det särskilt besvärande att rådet och kommissionen inte beräknar den samhälleliga och ekonomiska effekten av den stora integrerade finansmarknaden eller av införandet av euron.
Därför får vi inte anse att Lissabonprocessen är vunnen utan ta den som en början.
Vi måste arbeta för att lämna dessa motsägelser bakom oss och förr eller senare se över denna strategi för att gå ännu längre.
Det finns för övrigt ett utmärkt ändringsförslag från Goebbels och Bullmann i det avseendet.
För det andra måste Europaparlamentet vara i stånd att göra tydliga val.
Enligt min åsikt följer de två betänkanden som man röstade om enhälligt i utskottet motstridiga tankegångar.
Jag instämmer med Bullmann i hans betänkande, i vilket han rekommenderar offentliga investeringar och en sociallagstiftning.
Däremot kan jag inte godkänna betänkandet av Gasoliba I Böhm.
Han satsar bara på avreglering och flexibilitet.
Jag vill för övrigt betona att om målet för den inre marknaden inte genomförs i fråga om väsentliga tjänster såsom energi och transporter är det inte i brist på avreglering utan i avsaknad av infrastrukturer och gemensamma offentliga regleringar.
Jag vill också framföra min negativa åsikt om den ihållande sänkningen av sociala avgifter, fortfarande rekommenderat, som fråntar företagen ansvar och alstrar fattiga anställda.
För det tredje - och det kommer att vara min sista punkt - måste vi effektivt hjälpa samtliga europeiska sociala och medborgerliga aktörer att delta i valet av ekonomisk och social politik.
Folk känner emellertid inte till dessa samordningar.
Man vet absolut inte vad det handlar om.
Vi måste således granska vårt ansvar.
Låt mig i det avseendet påminna om att parlamentet i december 1996, till följd av ett betänkande som jag hade lagt fram, röstade för en resolution genom vilken det bekräftade sin avsikt att införa en årlig konferens i Europaparlamentet om grundläggande val för ekonomisk och social politik, föregången av en interaktiv diskussion mellan olika nationella myndigheter och av ett offentligt samråd med det civila samhällets aktörer.
Jag tror att vi skulle kunna återuppta förslaget för att vinna medborgarnas uppmärksamhet.
