# ID: svediakorp-gov409997
# author: Katiforis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-02-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 651
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar kolleger!
Turkiet har erbjudits ett partnerskap och i enlighet med förfarandet är det riktigt att detta partnerskap nu ges en rättslig grundval trots att Turkiet ännu inte har lagt fram sitt nationella program, så att vi kan bedöma i vilken utsträckning landet ämnar följa de rekommendationer som partnerskapet för med sig.
I alla händelser är inte kollegan Swobodas betänkande ett vanligt betänkande angående ett anslutningsförfarande, eftersom det land som är föremål för betänkandet inte är ett vanligt kandidatland.
Det rör sig om ett stort land, men det är också ett land som är mycket olikt de andra kandidatländerna.
Turkiets olikhet framkallar vissa allmänna iakttagelser.
Den turkiska kandidaturen innebär en särskild prövning inte bara för Turkiet utan också för Europeiska unionen.
Det är inte bara Turkiet, mina damer och herrar kolleger, som genomgår prövning för att bli medlem.
I detta fall blir även Europeiska unionen utsatt för prov, och det inom många ämnesområden.
Först och främst när det gäller frågan om religionsfrihet.
Den åsikt, som jag tror är förhärskande bland de flesta europeiska medborgare, är att en annan religion inte kan utgöra ett hinder för anslutning av en ny medlem.
I det demokratiska Europa är vi stolta över vår religiösa tolerans, det har dock aldrig begärts av oss att som nu under lovtal bekräfta detta i praktiken.
Det är ett avgörande prov på ärligheten i våra förklaringar och vi får inte misslyckas.
Det andra ämnesområdet där vi ställs på prov gäller vår förmåga att övertyga om värdet av att verkligen införa våra demokratiska institutioner.
Jag betonar att verkligen införa därför att Turkiet inte motsätter sig att formellt införa demokratin, något som nästan ingen motsätter sig i dagens värld.
Det är emellertid många som tror att det demokratiska statsskicket börjar och slutar med flerpartisystem och genomförande av val med jämna mellanrum.
Naturligtvis är detta inte tillräckligt.
Just här, när det gäller att verkligen införa demokratin, ställer vi oss allvarligt frågande till Turkiets utveckling efter Helsingfors.
Efter Europeiska rådets gest i december 1999, vilken den turkiska nationen tog emot med glädje, ger Turkiet intryck av att avlägsna sig från en verklig tillämpning av demokratin i stället för att närma sig den.
I och med att lagen om amnesti antogs befriades många kriminella fångar, men inte människor som dömts för att de vågat uttrycka sin åsikt eller tala sitt språk.
Leila Zana befinner sig fortfarande i fängelse trots att hon av vårt parlament hedrats med Sacharovpriset.
Undantagstillstånd råder fortfarande i sydöstra Turkiet och personer i området som är ledande inom det lagliga kurdiska partiet HADEP försvinner och betecknas som saknade.
Den tragedi som säkerhetsstyrkorna förorsakade i fängelserna genom sitt beväpnade ingripande upprörde vår allmänhet.
Vi förväntar oss en utveckling som går framåt men ser bara en försämring.
Vi sätts också på prov när det gäller vår förmåga att övertyga om värdet av fredliga förbindelser mellan tidigare fientliga länder.
Även här uppvisar Turkiets beteende bakåtsträvande tendenser.
Vi väntar på att få höra försoningens röst på Cypern men det vi hör är vapenskrammel.
Mina damer och herrar kolleger!
Under medeltiden kom Turkiet med sin militärmakt till Wien och knackade på Europas dörr.
Då öppnades inte dörrarna.
I dag knackar Turkiet åter på vår dörr.
Det görs på ett fredligt sätt eftersom den verkliga makten under århundradena som förflutit inte har övergått till dem som är anhängare av militära herravälden utan till fredens, demokratins, rationalismens och vetenskapens krafter.
Det är det stora Europas styrka och den som vill dela Europas storhet måste uppriktigt dela dess värden, i annat fall kommer inte Europas dörr att öppnas.
