# ID: svediakorp-gov409994
# author: Swoboda (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-02-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 945
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär!
Europeiska unionen, närmare bestämt rådet i Helsingfors, erkände efter många tillkännagivanden och löften officiellt Turkiet som kandidat för medlemskap i Europeiska unionen.
Nu handlar det i debatten och omröstningen i dag om att föra fram Turkiet till detta medlemskap, eller rättare sagt, till möjligheten att inleda förhandlingar.
När vi - som jag hoppas - här i dag antar mitt betänkande, och rådet i enlighet med detta också kommer till ett beslut, då ligger bollen helt och hållet på Turkiets planhalva.
Turkiet måste då agera.
Reagerandets tid - vilket är alltför vanligt när det gäller Turkiet - är då förbi, för då måste Turkiet ta viktiga steg.
För det måste stå klart, kära kolleger - även de från Turkiet som i dag kanske följer den här debatten - att de politiska kriterierna från Köpenhamn måste uppfyllas innan förhandlingarna tas upp.
Vi har inte förhandlat med någon kandidat innan de politiska kriterierna har varit uppfyllda.
I det avseendet ställer vi upp samma villkor för Turkiet som vi har ställt på alla andra kandidater.
Turkiet har varken en nackdel eller ett privilegium.
Detta är även innebörden i mitt betänkande och även innebörden i de artiklar - som man nu dock verkar tvivla på - som syftar till att jämställa Turkiet med alla andra kandidater.
För det tjänar lite till att tala om en likabehandling av Turkiet och kräva samma förpliktelser, om man inte också beviljar samma rättigheter.
Säkert kommer det att bli en mycket svår väg, i Turkiet och för Turkiet, att uppfylla kriterierna.
Det finns åtminstone tre huvudströmningar i Turkiet: De som kämpar för Europa, eftersom de också kämpar för demokrati, för öppenhet, och för respekt för de mänskliga rättigheterna och minoriteternas rättigheter; de som visserligen är för Europa, men som är mycket tveksamma inför att överta de europeiska värdena och grundläggande rättigheterna; och de som är emot Europa principiellt sett, framför allt eftersom de ställer sig skeptiska till att överta de grundläggande värden och rättigheter som vi på den här kontinenten uppskattar.
Det åligger emellertid Turkiet att fatta de inrikespolitiska besluten.
Vi, detta parlament, borde enligt min åsikt i vilket fall som helst entydigt signalera att de krafter i Turkiet som vill ta vägen till Europa och till en fullständig demokrati skall stödjas.
Detta är även innebörden i mitt betänkande.
Vi hoppas alltså att Turkiet kommer att göra stora framsteg de kommande åren.
Det finns en illusion om att man skulle kunna börja förhandla om ett eller två år.
Jag vill inte få någon att tappa modet eller göra någon besviken, men det kommer att dröja några år.
En sak måste vara helt klar som jag ser det: Om man inom en viss tidsfrist - enligt min personliga åsikt ungefär fem år - inte kan börja förhandla eftersom de politiska kriterierna inte har uppfyllts, måste Europeiska unionen och Turkiet fundera på en annan form av partnerskap.
För partner med Turkiet är vi en gång för alla, och vi måste vara goda partner.
För det första - det vill jag inte förneka - är Turkiet en viktig ekonomisk faktor.
Det skall man heller inte förneka.
För det andra måste Europa ha ett större intresse av att det i denna region, som är så skakad av kriser, finns ett stabilt stort land.
För det tredje har vi inget intresse av att Turkiet överlämnas till den islamiska fundamentalismen, eftersom vi principiellt är emot alla religiösa eller övriga fundamentalister.
För det fjärde finns det regionala problem att lösa: Förbättringen av förbindelserna med Grekland och i synnerhet Cypernfrågan.
Denna fråga skulle jag genast vilja återkomma till: Turkiet måste få veta att vi av alla kandidatländer kräver en absolut beredskap till god grannsämja.
Det är en ingrediens i förberedelserna inför förhandlingarna med Turkiet, att landet ordnar upp sina förbindelser med Grekland i gott samförstånd och kommer med viktiga bidrag till Cypernfrågans lösning.
Det är en svår fråga.
Alla sidor och alla berörda måste göra sitt för att lösa Cypernfrågan, och naturligtvis även företrädarna för den turkiska befolkningen, och i synnerhet Turkiet själv.
Låt mig avslutningsvis göra ytterligare två korta anmärkningar.
För det första om den kurdiska frågan: Naturligtvis står lösningen av problemet med den kurdiska befolkningen på dagordningen.
Vi har klart och tydligt sagt att användningen av det kurdiska språket - även i medierna - samt vården av och möjligheten att ge uttryck för den kurdiska identiteten, är en viktig faktor för att förändra de politiska förhållandena i Turkiet.
När det gäller den armeniska frågan är jag personligen emot att parlament från utlandet skall besluta om hur det som ägde rum för hundra år sedan skall bedömas.
Men lika mycket är jag emot att man slår nationalistiskt mynt av detta i Turkiet.
En mer sansad och framför allt mer aktiv roll i den armeniska frågan vore gynnsam.
Om Turkiet skulle vidta åtgärder för att bjuda in historiker från det egna landet, från Armenien och från tredje land för att avhandla denna fråga, vore detta också ett steg på vägen till en förnuftig behandling av denna fråga.
I det avseendet, kära kolleger, ber jag er att ni antar mitt yrkande om att ge Turkiet möjligheten att bevisa att landet vill gå vägen mot Europa.
(Applåder)
