# ID: svediakorp-gov409720
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-02-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,164
# sentences: 77
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman, ärade parlamentsledamöter!
Under de få minuter som står till mitt förfogande tänker jag inte besvara samtliga de frågor som jag har noterat, utan kommentera ett par av dem för att ytterligare understryka de stora linjerna.
Framför allt har samtliga inlägg, från Cox resonemang och framåt, belyst problemet att hela tiden arbeta med prioriteringar, inte på ett analytiskt vis, utan på ett syntetiskt.
Det är uppenbart att det överdrivna antalet punkter, 495 stycken, i vårt detaljprogram, om man ser dem isolerade från sitt sammanhang, kan upplevas som en absurditet, men i vissa lägen måste vi vara analytiska för att uppfattas som konkreta och dessutom, som i morse, måste vi vara konkreta i våra prioriteringar för att man skall förstå de politiska idéerna.
Jag tror dessutom att en regering har behov av att i bland vara pedantisk, till och med tråkig: vi försöker vara det i minsta möjliga utsträckning, men det är en del av vårt jobb.
I dag och under de senaste sammanträdesperioderna har vi lagt fram ett strategiskt program.
Jag tror parlamentet uppskattar att jag anger de viktigaste prioriteringarna, men just när det gäller dessa viktiga prioriteringar måste det sedan följa detaljerade dokument som kommer att bli utomordentligt tråkiga.
Men detta är själva politikens väsen: först visioner och sedan konkret handling.
För det andra har alla - Hänsch och åtskilliga andra ledamöter - pekat på att relationerna mellan kommissionen och parlamentet är ett problem när det gäller unionens arbete.
Hänsch talade faktiskt om att skapa ett enda dokument.
Jag vet inte om det skulle vara bra; utan tvekan måste vi samarbeta intensivt för att komma fram till en gemensam vilja, ett gemensamt beslut.
Framtidsutsikterna när dessa beslut antas kan också vara olika eller de kan samsas i ett enda dokument; problemet är att vi - inom kommissionen, i vårt dagliga arbete - fortsätter att arbeta gemensamt med undersökningar och analyser i ett mödosamt arbete på att definiera problemen, något som vi gör just nu.
För tillfället måste detta arbete bedrivas utifrån en komplicerad agenda.
Detta är det tredje problem som framkom i morse, och som McMillan-Scott, Maij-Weggen och många andra pekat på.
Vi har verkligen en komplicerad agenda: vi talar alla om 2004, men år 2004 är verkligen ett övergångsår för både parlamentet och kommissionen.
Om vi verkligen vill att den processen skall genomföras på ett enhetligt och organiskt vis så är det uppenbart den måste avslutas i slutet av 2003.
Jag säger detta bara som ett problem som vi måste fundera över, men naturligtvis börjar valkampanjen under våren 2004, i juni äger valen rum och därefter skall den nya kommissionen utses som kommer att tillträda först i januari 2005.
Det är därför verkligen ett övergångsår, och jag tror att detta parlament kommer att vilja delta fullt ut i denna stora viktiga politiska förändring i Europa.
Jag ställer därför denna fråga, för jag tror att den inte längre kan undvikas.
Jag tror inte heller att man kan genomföra en sådan förändring med två parlament eller i en övergångsfas eller i ett ögonblick när kommissionen inte har någon makt eller åtminstone ser sina maktbefogenheter avta och ta slut.
Jag ställer denna fråga utan att ännu ha något svar, men jag tror det är vår skyldighet att fundera över detta, för vi har fått ett datum - 2004 - som vi måste ta hänsyn till; härur uppkommer konflikter och problem som vi måste ta hänsyn till om vi skall kunna närma oss en lösning.
Swoboda, Hänsch, Voggenhuber och Corbett lyfte fram en annan stor problemfamilj, där jag verkligen vill försöka undvika alla missförstånd när det gäller sätten att strukturera en meningsfull debatt om Europa.
I grunden är vi alla överens om Laeken: sen får vi se, om vi lyckas göra bra ifrån oss, om vi verkligen lyckas få med hela samhället i diskussionen, som vi lovade.
Men vi har i alla fall denna idé, att parlamentet och kommissionen borde hjälpa oss att föra denna debatt.
Närt det gäller Laeken vill jag verkligen försöka undvika alla missförstånd: jag tycker det har blivit dags att ta ett helhetsgrepp när det gäller att strukturera debatten om Europas framtid.
Jag understryker det jag sagt tidigare och låt mig göra ytterligare preciseringar: vi måste skapa ett organ av samma typ som konventet vi använde oss av när det gäller Stadgan om grundläggande rättigheter.
Jag upprepar: av samma typ; men sen måste den naturligtvis vara annorlunda utformad, förmodligen mer begränsad, mer operativ.
Jag talar nu bara om utformningen.
Men vi måste gå vidare jämfört med den modell vi tillämpat.
Jag gör Michel Barniers och utskottets för konstitutionella frågor förslag till mitt eget.
Detta organ måste lägga fram förslag som inte nödvändigtvis är enhetliga, för det kommer att komma ett ögonblick när vi måste lägga fram så skarpa förslag att enhällighet blir nästan omöjlig att uppnå.
Vi måste därför försöka föreställa oss en annan typ av organ men med samma målsättning.
Det finns - och detta måste vi arbeta med - vissa nödvändiga punkter.
Jag upprepar: att Europaparlamentet är med, att de nationella parlamenten, regeringarna och kommissionen deltar.
Detta är fortfarande Europas essens och styrka.
Naturligtvis instämmer jag i de invändningar jag hört - att det under alla omständigheter inte får vara ett organ av alltför stora dimensioner - och därmed kommer det att bli svårigheter när vi, med våra fyra strukturer, skall minska antalet komponenter i denna institutionella struktur, detta beslutande organ.
Men jag tror att detta är den stora uppgift som vi står inför: en komplett representation för alla dessa fyra strukturer och ett tillräckligt smidigt antal för att man skall kunna fatta beslut; och dessutom skall besluten fatts med majoritet, inte enhällighet, för annars kommer vi att bli handlingsförlamade.
Längs dessa linjer tror jag att vi måste arbeta tillsammans och komma fram till mer konkreta förslag.
Låt mig så göra ett annat påpekande.
Vi har arbetat med två saker: att associera - även detta ord är ganska vagt, men förmodligen kommer det att ske utan rösträtt, det vet vi inte ännu - kandidatländerna.
Detta måste vi göra, och för övrigt tänka ut olika sätt att göra detta på.
Slutligen är vi överens om att gå vidare utöver de fyra punkterna från Nice.
Låt oss med andra ord hålla oss till innehållet, och först därefter hitta ett namn: för mig duger församling, råd, kommitté, det spelar ingen roll.
Jag tror för övrigt att det blir det operativa innehållet som får vägleda oss.
En annan serie problem har framkommit när det gäller subsidiariteten och proportionaliteten.
Jag försäkrar att detta är vår kommissions fasta punkt och det är inte oförenligt med det faktum att någon gång kan vi behöva ge analytiska indikationer.
Ett intressant exempel har nämnts: låt oss för all del inte harmonisera blanketterna för att upprätta ett curriculum vitae, men ofta är detta en hjälp som vi måste ge våra unga arbetare som byter från land till land i tjänsten.
Det kan vara frivilligt, men det är utan tvekan ett instrument som kan hjälpa dem att lättare flytta mellan olika länder på ett enklare sätt.
Det gäller med andra ord att ha det sunda förnuft som krävs för att inse att det finns vissa saker, som vi reglerar, som kan verka absurda, men som görs för att underlätta de beslut vi fattar.
Sedan finns det andra, många andra, som inte har någon mening alls.
Slutligen framhöll Fiori och Sakellariou - och detta gläder mig mycket - Medelhavets betydelse.
Detta har vi diskuterat ganska lite i år, och det kan jag förstå, för vi har - med alla rätt - varit upptagna av utvidgningen och Balkan.
Men det finns faktiskt ett detaljerat program för Medelhavet: förra året var jag i Israel och Palestina; förra månaden i Algeriet, Marocko och Tunisien; förra veckan i Jordanien, Syrien och Libanon.
Jag kan försäkra er att det finns en längtan, ett starkt behov av Europa, inte bara på grund av dessa länders ekonomiska problem, utan också med en viss tacksamhet för det stöd som vi ger dessa folk.
Men det finns två nya, viktiga faktorer, något som ställer krav på oss alla: den första är övergången från bilaterala insatser till något mer, multilaterala; att med andra ord hjälpa fram ett regionalt samarbete, som emellertid inte kan utsträckas till hela området utan som måste fungera gruppvis, till exempel Maghreb å ena sidan, Mashrak å den andra.
Det som är tydligt är en stark längtan efter ett Europa som anses - just därför att det är Europa - ha lämnat allt sitt koloniala förflutna, allt det som kan skapa spänningar, bakom sig, och som betraktas som en ny idé och framför allt som ett exempel för deras eget samarbete.
För det andra: en längtan efter Europa även när det gäller fredsförhandlingarna.
Det är uppenbart att de internationella problemen kommer att säga oss om man kan lösa detta problem eller inte.
Jag lägger fram det här, inför parlamentet, för det är något som slagit mig: denna längtan efter Europa var tydlig, stark och motiverad med det faktum att vi känner till deras problem, att vi dagligen möter dem.
Jag är mycket engagerad i Medelhavsfrågorna, inte bara för att jag föddes i dessa områden, utan för att jag vill påminna om att samlevnad, fred, krig, möjligheterna för olika regioner och kulturer att samarbeta till största delen förmodligen avgörs där.
Detta vill jag påminna alla om, även därför att det finns en riktlinje som redan har utarbetats och det spanska ordförandeskapet har redan börjat arbeta för - detta diskuterades länge med statsministern - mot ett toppmöte om Medelhavet under det spanska ordförandeskapet nästa år.
Förberedelserna i år är med andra ord verkligen väl lämpade för en organisk förberedelse av denna politik.
När det gäller den hållbara utvecklingen håller jag med om det som sagts.
Men jag vill än en gång understryka att detta är ett utomordentligt viktigt, men extremt svårt, kapitel.
Många gånger vill vi bara med sådana formuleringar rädda vårt samvete, men i stället innebär en hållbar utveckling att vi måste fatta beslut som är fruktansvärt komplicerade och svåra, beslut som gäller industrin, vårt vardagsliv, bostäderna, energiförbrukningen.
Detta är en mycket viktig fråga som vi inte kan smita från, men en mycket tung och ansvarsfull fråga om vi inte - jag upprepar - bara vill rädda vårt samvete, något som man även kan göra på andra sätt.
På samma sätt känner jag inför invandringen och den inre och yttre säkerheten.
Låt mig slutligen säga att jag varmt instämmer i uppmaningen, som vissa riktat till mig, att inte förhala utvidgningen.
Låt mig säga detta: vi förhalar inte utvidgningen.
Det svenska ordförandeskapet har gett en impuls, även en energisk och personlig impuls, i denna fråga; kommissionär Verheugen har organiserat förhandlingsgrupper med enorma ansträngningar; kapitel efter kapitel tröskas igenom.
Just nu är man faktiskt framme vid den avgörande punkt där man skall fatta de stora politiska besluten - jordbruket, miljön, strukturfonderna - vilket kommer att bli ett ohyggligt svårt moment, ett moment där den politiska klokskapen måste ta över kommandot, för det är den som kommer att bli avgörande för den stora process som pågår.
Nyligen citerade jag Kofi Annan, men just utvidgningsprocessen betraktas av Förenta nationerna och av alla andra som ett kraftfullt budskap om fred och kultur till hela världen.
Vi måste lösa de konkreta problemen, så att detta verkligen blir möjligt.
Låt mig sluta med den uppmaning jag fick från en av er, nämligen Goebbels.
Jag måste säga att när det gäller dessa frågor är kommissionen inte enbart här för att redovisa sina synpunkter, utan för att komma med förslag och om möjligt även för att ta emot uppmaningen från parlamentsledamoten själv att bli arkitekten till denna nya byggnad: naturligtvis med er hjälp, med ert samarbete och även med er kontroll.
(Applåder)
