# ID: svediakorp-gov409685
# author: Bigliardo (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-02-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 624
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, herr kommissionsordförande, ärade kolleger!
Det var med viss bestörtning jag lyssnade på inlägget från Europeiska folkpartiets gruppordförande, där han pekade på rådets frånvaro, det institutionella sönderfall som man i viss mån kan konstatera i denna kammare, och som även kraftigt kritiserade den sektorsvisa politik som bedrivs av medlemsstaternas utrikesministrar.
Jag skulle tro att detta är symtomatiskt för det som ordförande Prodi beskrev i sitt program alldeles nyss: ett program som i viss mån påminner om en drömbok, men vars syfte - och här ligger skillnaden med alla andra - är att försöka starta en debatt, som ordförande Prodi beskrev i sitt inlägg.
Vi har hört talas om avreglering av marknader, privatiseringar och samtidigt en hållbar utveckling och miljöskydd, och vi noterar den uppenbara motsättningen när man talar om avreglering å ena sidan och en hållbar utveckling å den andra: motsättningar som bevisas av en kommission och ett Europa som hittills varit knutna till olika lobbygrupper vilkas enda intresse förmodligen inte är att skapa det Europa som det talades om, utan att alltmer skapa ett krämarnas Europa, ett Europa jag inte älskar och som jag tror att många av er inte heller älskar.
Problemet är alltså fortfarande detsamma i grunden, det problem som i allt högre grad animerar debatten om det moderna Europa, det som någon - med ett amerikanskt ord som jag inte tycker om - kallar Welfare State och som vi européer alltid har kallat det sociala samhället.
Grundproblemet är och kommer alltid att vara: trygghet eller liberalism?
Mera stat och mindre marknad eller mer marknad och mindre stat?
Vi har hört talas om 2,5 miljoner arbetstillfällen som skulle ha skapats under förra året och vi har hört från ordförande Prodi att två tredjedelar av dessa gick till kvinnorna: jag tycker det som Prodi beskrev för oss är ett ypperligt resultat, men ett resultat som även måste bedömas, kära herr ordförande, i förhållande till den territoriella fördelningen i Europa.
Jag har till exempel ingen aning om hur många av dessa 2,5 miljoner nya jobb som gick till Italien, och framför allt till Syditalien, där sysselsättningsproblemen är utomordentligt allvarliga och där, om vi vill, man skulle kunna - detta är bara ett förslag, men det skulle kunna undersökas grundligt - tänka sig att förena frågan om en hållbar utveckling med en lösning på problemet med sysselsättningen: jag tänker på möjligheten att stimulera de ungas inträde på arbetsmarknaden genom en låg ingångslön för att till exempel arbeta med hydrogeologisk återställning av olika områden.
Det finns gott om personer som går där utan att göra något och Europa skulle kunna ta fram en lösning av denna typ för att samtidigt lösa två olika problem.
Jag tänker också på det sätt på vilket ni talade, herr ordförande, om kommissionens interna reformering.
Jag vet att ni arbetar engagerat med detta, och det engagemang med vilket kommissionen arbetar börjar få återverkningar för det inre arbetet, till exempel på de personer som arbetar inom kommissionen, som är bekymrade över nedskärningar när det gäller karriärmöjligheter och en omorganisation som skulle kunna få återverkningar på arbetstillfällena och de anställda inom parlamentet.
Det finns en allmän oro i detta avseende: uppmaningen blir därför att starta en slutlig debatt, inte så mycket och inte längre om olika roller utan om det politiska innehåll man vill ge kommissionens och parlamentets initiativ: tydliga och kraftfulla val som resulterar i ett Europa i vilket minnet av gurkorna - som ordförande Prodi nämnde - blir allt blekare och avlägsnare.
