# ID: svediakorp-gov409677
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-02-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 4,096
# sentences: 136
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Fru talman, ärade parlamentsledamöter!
Det är utan tvekan bra att vi en gång per år genomför en allmän debatt om läget i unionen.
Jag skulle vilja att denna diskussion med er också innebär ett steg framåt på den väg vi skall gå under 2001.
Den vägen är utan tvekan fylld av ett stort antal händelser och ett stort antal prioriteringar som kommer att beskrivas under diskussionens gång, men jag vill framför allt redan nu - eller kanske snarare definitivt - slå in på den väg som leder mot morgondagens Europa.
Den kommission som jag har äran att företräda har alltid begärt att bli bedömd utifrån fakta, och det är därför mycket viktigt för mig att samarbetet mellan kommissionen och parlamentet, samt de fruktbara relationerna mellan kommissionen och medlemsstaterna i rådet, leder till seriösa och konkreta resultat.
Det är därför jag hoppas att detta årliga sammanträffande skall förvandlas till ett viktigt tillfälle till gemensam, öppen och fri reflexion, där vi kan diskutera våra framgångar och våra problem i en konstruktiv anda för att komma fram till ett förverkligande av de projekt som är viktiga för de europeiska medborgarna.
Jag vet att protokollet föreskriver att ordföranden i detalj skall beskriva de politiska beslut som genomförts vid den här typen av tillfällen, men jag tror knappast att ni har något emot om jag avviker en smula från den traditionen och begränsar mig till de viktigaste prioriteringarna för år 2001 och den fråga som har den allra största betydelse för Europas framtid.
Om de senaste tolv månaderna kommer jag i själva verket att fatta mig kort.
När jag stod inför er för ett år sedan beskrev jag de fyra strategiska mål som min kommission ställt upp: för det första att skapa nya styrformer på Europanivå; för det andra att stabilisera Europa och att förstärka vår närvaro på global nivå; för det tredje att omdefiniera de ekonomiska och sociala prioriteringarna och, slutligen och för det fjärde, att förbättra livskvaliteten för alla.
För att förbättra livskvaliteten för de europeiska medborgarna har vi offentliggjort vår vitbok om livsmedelssäkerheten och ett förslag till förordning om grundläggande krav och principer när det gäller livsmedelsrätten.
Vi har dessutom föreslagit inrättandet av en europeisk livsmedelsmyndighet som kommer att börja fungera i år.
Vi har också föreslagit inrättandet av en europeisk myndighet för flygsäkerhet och utarbetat nya, stränga rättsliga instrument på sjösäkerhetens område efter Erika-katastrofen.
För att skapa en ny ekonomisk och social dagordning för Europa lade vi vid Europeiska rådet i Lissabon fram starka och detaljerade förslag, tack vare vilka Europeiska unionen i dag förfogar över en sammanhängande strategi som gör det möjligt att förvandla Europa till världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi.
Grundbulten i våra strävanden att stabilisera denna kontinent är vår strategi för utvidgning av Europeiska unionen.
Under hela 2000 drev kommissionen beslutsamt på anslutningsförhandlingarna med kandidatländerna, förutom att ha startat en offentlig debatt om en egen invandringspolitik.
(Applåder) För att få fram nya former för hur Europa skall styras i framtiden har vi dessutom startat ett intensivt arbete och vi kommer före sommaren att lägga fram en vitbok i frågan.
Om man ser till kärnan i det arbete som utförts, ärade parlamentsledamöter, så har kommissionen under år 2000 hållit sina löften och försökt hitta enkla och tydliga lösningar.
I dag, inför denna församling, vill jag säga att jag verkligen är stolt över kommissionens personal, för vilka år 2000 har varit ett år kännetecknat av radikala interna reformer.
Jag själva och kommissionskollegiets övriga ledamöter är medvetna om att vi har begärt mycket av våra kolleger, inte bara vad gäller arbetsbelastning, utan också och framför allt när det gäller anpassning till nya arbetsmetoder och en annan syn på det individuella ansvaret när det gäller deras verksamhet.
Den interna reformeringen, som naturligtvis inte i sig utgör ett politiskt mål, är ändå ett av de största oavslutade arbetena inför år 2001.
Alla organisationer, oavsett typ, har faktiskt en skyldighet att kontinuerligt anpassa sig efter förändringar i den värld som omger den.
Och det är precis vad vi försöker göra i detta ögonblick.
Men en organisation kan inte leva alltför länge under en så allvarlig stress som det innebär att försöka uppnå de uppsatta förändringsmålen.
Jag har därför beslutat att snabbt avsluta arbetet med den interna reformeringen i total respekt för alla våra löften och i ett klimat av enighet och öppenhet.
Kommissionens politiska val anges i arbetsprogrammet för 2001 som antogs i slutet av januari och som omedelbart lades fram för parlamentet.
De viktigaste valen har grupperats i ett par huvudpunkter.
Det handlar inte om en slumpvis gruppering av disparata element, utan den röda tråden är hela tiden densamma: att uppfylla medborgarnas konkreta behov och att tillvarata deras intressen.
Även debatten om unionens framtid, som jag återkommer till inom kort, passar in i detta mönster.
Men låt mig ändå i detalj redogöra för de viktigaste initiativen under innevarande år.
Fru talman, ärade parlamentsledamöter!
Allt vårt arbete efter Lissabon och inför Stockholm har ett enda mål som ledstjärna: att till våra barn överlämna ett Europa som utmärks av dynamik, jämlikhet och välstånd, ett Europa där medborgarna har modern kompetens, goda arbeten och spelar en aktiv roll i den gemenskap som de lever i.
På grundval av kommissionens bidrag utarbetade man vid toppmötet i Lissabon under förra året en strategi för att uppnå detta mål.
Under nästa månad, i Stockholm, kommer Europeiska rådet, utifrån kommissionens rapporter, att undersöka vilka framsteg som gjorts, de sektorer där vi går fram med stora steg, men också de sektorer där vi ligger efter.
Ett av huvudmålen för vår strategi är att återställa förhållanden som kan främja full sysselsättning.
Vi kan redan se att positiva framsteg har gjorts: under förra året skapades 2,5 miljoner nya arbeten, av vilka över två tredjedelar gick till kvinnor.
Siffran är verkligen mycket hög, men om vi skall lösa arbetslöshetsproblemen, så måste den siffran upprepas under flera år.
Men inom vissa sektorer, vilket vår rapport i Stockholm kommer att visa, har framstegen verkligen varit alltför långsamma.
Det är därför viktigt att de europeiska politiska ledarna visar större politisk vilja och den medvetenhet som krävs för att kunna hålla de löften som gavs i Lissabon, till exempel i fråga om gemenskapspatentet, Galileo-programmet och avregleringen av gas- och elmarknaden; detta är program som är av vital betydelse för vår framtid.
Dessutom förfogar vi fortfarande i dag inte över en sammanhängande strategi för livslångt lärande.
Det som krävs är med andra ord nya impulser för att intensifiera arbetet inom vissa nyckelsektorer.
I rapporten i Stockholm pekade vi på tio av dessa sektorer, framför allt - jag tänker inte här räkna upp samtliga - spetsteknik, integrerade finansmarknader, ny kompetens och rörlighet på de europeiska arbetsmarknaderna.
I Stockholm kommer jag att uppmana stats- och regeringscheferna att inte låta tillfället gå dem förbi och att inte slå sig till ro med de framgångar som hittills uppnåtts: vi måste gå fram med den största beslutsamhet på den reformväg som beslutades redan i Lissabon.
För att ni skall få en uppfattning om rapporten vill jag redogöra för tre rekommendationer som ingick: framför allt att avskaffa hindren för att komma in på arbetsmarknaden eller för de anställdas rörlighet.
Detta system kräver effektivare skattesystem, större investeringar i utbildning och livslångt lärande och, slutligen, specifika åtgärder för att täta kunskapsluckorna.
Vi måste dessutom vidta åtgärder som garanterar överförbarheten för yrkesmässiga kvalifikationer och pensioner mellan olika sektorer och olika länder.
För det andra, fortfarande som ett exempel, måste takten i de ekonomiska reformerna öka.
Tjänstesektorn svarar för tre fjärdedelar av vår totala nationalinkomst, och ändå saknas för denna sektor fortfarande en verklig inre marknad.
För det tredje måste Europa ligga längst fram när det gäller förnyelse för att vi skall kunna skapa ett europeiskt område för forskning.
Den punkten behöver knappast utvecklas ytterligare.
Fru talman, ärade parlamentsledamöter!
Vi måste finna en hållbar balans mellan våra olika politiska åtgärder i syfte att bevara alla Europas viktiga resurser, vårt ekonomiska arv men även vårt sociala kapital och vår miljö, även för kommande generationer.
För att kunna uppnå denna korrekta balans på lång sikt krävs en strategi för hållbar utveckling.
Det är just en sådan strategi som kommissionen är i färd med att utveckla och som kommer att diskuteras under det nuvarande ordförandeskapets höjdpunkt, dvs.
Europeiska rådets möte i Göteborg.
Vi siktar på att försöka översätta begreppet hållbar utveckling, som i sig är ganska abstrakt, i konkreta och begripliga termer och i konkreta, tydliga initiativ som har direkt effekt för den produktiva sektorn och på medborgarnas vanor.
Det kommer med andra ord att bli en strategi som är inriktad mot förnyelse och ökade investeringar i den riktningen, investeringar som även utnyttjar de möjligheter som den nya spetstekniken erbjuder: en strategi som kan bestämma priserna på en nivå som bättre återspeglar miljöförstörelsens kostnader.
Ett långsiktigt politiskt projekt av detta slag kräver naturligtvis ett effektivt preventivt samrådsförfarande.
För att främja en sådan diskussion har jag redan skrivit till er, fru talman, och föreslagit att man skall genomföra en stor diskussion i dessa frågor inom Europaparlamentet.
Åsikterna i denna församling utgör i själva verket en viktig hjälp för kommissionen när det gäller att bestämma de strategiska förslagen inför toppmötet i Göteborg, förslag som - jag upprepar - måste vara konkreta, för annars blir detta ett tandlöst toppmöte.
Vi tänker dessutom stimulera till en livlig diskussion, inte bara inom ramen för de europeiska institutionerna utan mer allmänt med våra medborgare genom offentliggörandet av ett samrådsdokument.
Syftet är att dra upp riktlinjerna för en allmän, sammanhängande och långsiktig politik för hur europeiska frågor skall hanteras.
Om vi så övergår till våra förbindelser med övriga världen, så kommer det hela tiden allt tydligare signaler från våra medborgare som innebär att om vi verkligen vill rikta in globaliseringens krafter så att de tjänar allas intresse, så måste vi vara beredda att fatta beslut även inom detta område.
På kort sikt innebär detta att prioriteringarna inför 2001 måste omfatta en ny förhandlingsrunda om handelsfrågor, även om inte allt beror på oss.
En ny förhandlingsrunda är i själva verket det bästa sättet att konsolidera det multilaterala systemet med ytterligare avreglering av handelsutbytet, åtföljt av nya regler som motsvarar det civila samhällets krav.
Vi måste dessutom ta initiativet till förhandlingar inom viktiga sektorer som konkurrens och investeringar med en verklig koncentration på utvecklingsländernas intressen.
Just utvecklingsländerna utgör det centrala inslaget i denna nya process.
Handelspolitiken kan inte begränsa sig till att enbart ta upp entreprenörernas intressen: vi måste se till att den blir till nytta för jordens fattigaste befolkningar.
Vi hoppas med andra ord att rådet och parlamentet under innevarande månad skall acceptera vårt förslag att låta de 48 fattigaste länderna i världen exportera vad som helst till Europeiska unionen, med undantag av vapen: alla typer av varor, utan kvoter och utan punktskatter.
(Applåder) I går ringde FN: s generalsekreterare till mig efter resan till Mellanöstern, och i slutet av vårt samtal bad han mig uttryckligen att uppmana er och rådet att genomföra detta förslag, som kommissionär Lamy och hela kommissionen och ordförandeskapet stöder, ett förslag som innebär en förändring, med alla de problem det kommer att innebära för er och för era länder.
Vi är även beredda att samarbeta med den nya administrationen och den nya kongressen i USA när det gäller handelsfrågorna.
Naturligtvis har president Bush sina regionalt prioriterade frågor, men jag vet att han och hans medarbetare inte underskattar betydelsen av det multilaterala systemet.
Fru talman, ärade parlamentsledamöter!
En annan grundläggande fråga är naturligtvis införandet av euron i slutet av året.
Så snart euron tar form av klingande mynt i våra fickor kommer den nya valutan att bli en vardaglig och påtaglig verklighet för medborgarna.
Under de kommande tio och en halv månaderna kommer kommissionen att arbeta hårt tillsammans med det svenska och belgiska ordförandeskapet för att avsluta förberedelserna inför denna mycket viktiga händelse: en händelse som blir historisk och som för alltid kommer att förändra européernas liv.
Men arbetet kommer att kräva en enorm organisationsapparat, en apparat som framför allt saknar föregångare.
Men alla ser inte med blida ögon på idén att överge sin gamla valuta för den nya, och jag utesluter sannerligen inte att det kan bli problem i inledningen.
Vi måste därför anstränga oss helhjärtat för att se till att den europeiska allmänheten förstår att euron kommer att medföra fördelar för alla och att den kommer att bli synonymt med en vital och modern ekonomi.
Men den är redan symbol för ett rent europeiskt projekt, förverkligat i en takt och på ett sätt som bestämts av Europa och för Europa.
Fru talman, ärade parlamentsledamöter!
Låt mig avslutningsvis återkomma till den fråga som jag nämnde som hastigast tidigare: debatten om Europas framtid efter Nice.
Trots alla de begränsningar som vi redan har sett tillsammans i Nice-fördraget, ser jag en dubbel fördel: för det första det faktum att fördraget existerar, vilket inte är så litet; det finns med andra ord inga hinder från vår sida för att gå vidare mot utvidgningen.
Den andra fördelen är att fördraget tydligt visar att fasen efter Nice nu har inletts, vilket kommer att bli startskottet för en omfattande debatt om Europeiska unionens framtid.
I januari bekräftade jag inför er, och därvid följde jag för övrigt den förklaring som bilagts fördraget, att denna process bör inledas med en första fas av " öppen reflexion ".
Därefter skall Europeiska rådet i december inleda en andra fas, som jag föreslog att vi skulle kalla " strukturerad reflexion ", vilket med tiden skulle leda oss till en kort och effektiv regeringskonferens.
Jag är övertygad om att detta är den process som vi behöver och jag har ett intryck av att denna idé numera är allmänt accepterad.
Det jag skulle vilja ta upp i denna kammare är framför allt den första fasen, för den avser år 2001.
Denna fas av öppen reflexion, som vi just har inlett, är enligt min mening grundläggande av tre anledningar: för det första eftersom de europeiska medborgarna varje dag, genom sina handlingar och i sina ställningstaganden, visar det paradoxala i ett Europa som blir allt nödvändigare och, trots detta, uppfattas som allt mer avlägset.
Det krävs med andra ord en debatt som engagerar alla och på alla nivåer i samhället om vi åter skall lyckas lansera och verkligen genomföra det stora projekt som är Europeiska unionen.
För det andra, när det gäller den besvikelse som resultatet från Nice innebär: det som i första hand saknades i Nice var just denna fördjupade debatt om det som vi förväntar oss av Europa och för Europa.
Debatten höll på länge, men den kom aldrig fram till det viktigaste, och den här debatten kan vi inte rimligen skjuta upp längre.
För det tredje, slutligen, på grund av det allmänna intrycket, som för övrigt delas även av mig, att de underförstådda argumenten och tvetydigheterna nu har skjutit slut på ammunitionen.
I dag går vi in i en ny fas, där grundfrågorna finns framför ögonen på oss alla och inte kan förnekas.
Med början år 1981 har först gemenskapen och därefter unionen hela tiden varit engagerad i en process av omformning, omstrukturering, utvidgning och anpassning; under nästan en hel generation har vi levt med en konstant institutionell jordbävning, som har slitit upp de fasta punkterna för allmänheten i våra respektive länder med rötterna och kastat en skugga av tvivel över grunderna för våra val och den enhetliga linje som vi har följt.
Vi har gjort val av historisk betydelse som kommer att leda till kontinentens enande.
Det skulle vara absurt och riskabelt att låta den enheten utvecklas kring en pakt som blivit vag, åtaganden som bara är utkast eller kring defaitistiskt grubbel.
Vad är det för diskussion vi talar om?
Det handlar om en diskussion om att lägga en ny grund, om en diskussion av konstitutionell karaktär.
Jag litar på våra medborgares och deras valda ombuds omdömesförmåga, också därför att vi lägger diskussionen på rätt nivå, inte den diskussion som handlar om böjda gurkor eller frågor som är påhittade eller konstlade, utan diskussioner om verkliga frågor, frågor som gäller medborgarna, som för övrigt i allmänhet kräver inte mindre, men mer samarbete i Europa.
De frågor som européerna ställer sig handlar inte bara inte om gurkor utan, låt oss tillstå detta, de handlar inte ens huvudsakligen om den institutionella debatten som vi har engagerat oss i sedan Maastricht och som numera - detta går inte att förneka, framför allt inte efter Nice - går på tomgång.
Jag tror att det verkliga problemet är det faktum att i ett visst läge tappade vi bort samsynen i våra olika medlemsstater om den riktning vi skall följa.
De pedantiska protokollen, de komplicerade resonemangen lyckas allt sämre i sina försök att dölja våra skillnader: skillnader som enligt min mening till en del beror på en debatt som förts utifrån felaktiga utgångspunkter under de senaste åren, en debatt som ofta grundas på rena maktfrågor.
Vi måste äntligen försöka komma fram till kärnan.
Det är naturligt att det finns olika uppfattningar om Europeiska unionens slutmål, eftersom vi alla, tack och lov, är olika.
Men jag finner en viss tröst i det faktum att vi kan komma fram till gemensamma mål, om inte annat så åtminstone när det gäller projektets innersta väsen.
Detta leder fram till reella frågor, de frågor som jag förväntar mig att den offentliga debatten skall handla om.
Till exempel: är vi eller är vi inte alla överens om att vi har för avsikt att konstruera en enhet som kan spela en roll i internationella sammanhang, dvs. en politisk enhet, inte bara en kommersiell?
Är vi alla medvetna om de grundläggande förutsättningar som står på spel och på vilka framtiden för våra folk beror, med tanke på att våra länder, lämnade åt sig själva, skulle få det oerhört mycket svårare att hävda sin existens och sin identitet i världen?
Inte bara för att undvika valutachocker eller risken för en fragmentering av den inre marknaden, utan därför att vi anser att våra folk skall hjälpas åt inbördes och delta i detta gemensamma företag.
Och vidare: är vi även solidariska när det gäller vår inre och yttre säkerhet?
Och vidare: vilken miljö lämnar vi i arv åt kommande generationer?
Slutligen: vilka är de viktigaste instrumenten om de europeiska folken skall kunna skydda och hävda sina grundvärderingar demokrati, solidaritet och rättvisa?
Detta är, enligt min uppfattning, den typ av frågor som vi måste ställa oss i diskussionen under år 2001.
Det är klart politiska frågor, inte institutionella, och av svaret på dessa frågor beror det sätt på vilket vi väljer att leva och arbeta tillsammans.
När jag nu öppnar den stora diskussionen om dessa frågor skall ni inte tro att jag har för avsikt att inbjuda medborgarna och er själva att starta en diskussion utan fasta punkter, som börjar med en tabula rasa.
Vi diskuterar i ljuset av allt det som har förverkligats av stort och användbart under de femtio år som gemenskapen och unionen har existerat; vi talar om ett Europa som har erövrat fred, välstånd och, nu sist, även en gemensam valuta.
Fru talman, ärade parlamentsledamöter!
Med hjälp från er alla, från era nationella parlamentsledamöter, era regeringar, måste vi få upp dessa frågor på bordet och stimulera till svar.
Genom att göra det - låt oss vara tydliga på den punkten - blandar jag inte ihop den offentliga, öppna debatten i dess vidaste bemärkelse i samhället i stort, med den representativa demokratin.
Det är parlamentsledamöterna, de europeiska och de nationella, som har en speciell legitimitet i egenskap av valda representanter.
Detta måste vi alltså ha i åtanke när vi skall strukturera hela denna debatt och omsätta den i konkreta resultat.
Låt oss med andra ord gå in i den andra fasen, efter Laeken, och ingen skall någonsin mer kunna föreställa sig den utan en stark närvaro av Europaparlamentet och även av de nationella parlamenten: för det första eftersom Europa inte längre, sedan länge, enbart är en samverkan mellan enskilda stater, utan framför allt en samverkan mellan olika folk, men även eftersom jag inte längre ser vare sig den inspiration eller fantasi som krävs för en återuppbyggnad i konflikten mellan de olika nationella positionerna.
Efter Laeken och efter en grundlig förberedelse skall den strukturerade diskussionen baseras på en formel som förenar alla parter - Europaparlamentet, de nationella parlamenten, regeringarna och kommissionen - en formel som gradvis kommer att konkretiseras, först i Laeken och därefter i de följande Europeiska råden under år 2002.
Det är genom denna interaktiva process som består av en dialog mellan Europeiska rådet och konventet, eller konferensen, församlingen eller forumet - jag vågar mig inte ut på terminologins hala is - som vi skulle kunna precisera frågeställningarna och slutligen dra alla de konstitutionella slutsatserna.
Som ni säkert har förstått kan vi inte begränsa dessa företag till att enbart omfatta de fyra frågor som beslutades i Nice.
Michel Barnier har mitt fulla stöd när han säger, vilket han hävdade inför ert utskott för konstitutionella frågor, att det handlar om att utarbeta ett sammanhängande och realistiskt förslag för er utvidgade union.
Missförstå mig inte, kommissionen kommer att göra sitt och ta olika initiativ: det har kommissionen redan gjort, framför allt när den föreslog en omstrukturering av fördragen, ett förslag som redan ligger på bordet; den kommer att göra det igen genom att ge sitt stöd till parlamentet och de olika ordförandeskapen som kommer att organisera den omfattande och djupgående diskussion som förutsätts i förklaringen från Nice; den kommer att göra det även genom vitboken om de olika styrelseformerna.
Men ni skall inte förvänta er att det framkommer ett redan färdigt förslag till begränsningar av unionens och de enskilda staternas behörigheter ur denna vitbok.
Det är inte på denna konstitutionella mark som vitboken placeras, utan den kommer att bidra genom att försöka definiera instrumenten för en verklig administrativ decentralisering, samt sätten att tillämpa gemensamma politiska program på den lämpligaste nivån, dvs. på den nivå som ligger så nära medborgarna som möjligt.
Fru talman, mina damer och herrar!
Ibland brukar man säga - och även jag tänker så - att det europeiska konstruktionsarbetet är den viktigaste händelsen under det tjugonde århundradets andra hälft.
Regelbundet, vid varje steg i dess utveckling, har det arbetet hamnat på villospår som har gjort att det beskrivits som en utopi som inte kan förverkligas, eller till och med som något löjligt.
Men i stället ser vi nu, i slutet av 2001, mynt och sedlar om vilka man sade saker, när själva projektet startades, som jag här inte har hjärta att upprepa.
Och likväl har vi kommit dit vi har kommit, och det bör vi alla vara stolta över.
(Livliga och ihållande applåder)
