# ID: svediakorp-gov409434
# author: De Palacio (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,370
# sentences: 53
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade ledamöter!
I första hand vill jag uttrycka min tillfredsställelse, vilket alla eller nästan alla talare redan har gjort, över det slutliga resultatet av förlikningen.
Vårt mål med det här initiativet är, låt oss säga detta mycket klart, att rädda järnvägen, att modernisera den och anpassa den till de nya förhållandena.
Nu i början på det tjugonde århundradet vill vi åter göra järnvägen till vad den var i början på nittonhundratalet: ett pålitligt, effektivt, snabbt, och säkert transportsystem, som på den tiden var en drivkraft för utvecklingen och en garanti för välstånd och territoriell jämvikt.
Jag anser att vi tog ett viktigt steg i den riktningen den 22 november förra året.
Målet med de beslut vi antar i dag är att förbättra kvaliteten på servicen.
I motsats till vad några av er har sagt, måste jag säga er att problemet med järnvägen nuförtiden inte är om den är statlig eller privat, även om den normalt alltid är statlig.
Problemet är att den inte fungerar.
Låt oss enas om en sak.
Om vi talade om en fungerande järnväg, skulle vi kunna diskutera en del av de åtgärder som har förts fram här.
Men problemet är att i den nuvarande situationen med offentlig service som garanteras av statliga organ i ett monopolsystem inom ramen för staterna i unionen, inte fungerar.
I den nuvarande situationen med nationella järnvägsnät som är uppdelade, fungerar inte detta.
Och vad vi vill göra är att genomföra en förändring - jag skulle drista mig till att säga att det är en revolutionerande förändring - inom järnvägsområdet.
Ärade ledamöter, vad vi har uppnått i dag med denna debatt, eller vad jag hoppas vi kommer att uppnå i morgon - jag tvivlar inte ett ögonblick på att ni kommer att rösta för den överenskomna texten - är inte bara att öppna nätet, utan att skapa något nytt och annorlunda.
Vi är i färd med att skapa en europeisk järnväg, som fortfarande inte finns, i stället för de femton sammanbundna nationella järnvägarna.
Det är en revolutionerande förändring.
Och vi måste vara medvetna om att det är det vi är i färd med att göra.
Ärade ledamöter, det finns de som har beklagat sig över att vi har blivit mycket, eller lite, försenade.
Jag håller med om detta, och kanske skulle vi alla ha velat gå snabbare fram, men jag anser att under det dryga år som jag har haft detta ansvar, har vi gått framåt med stor beslutsamhet och hela processen har påskyndats.
Dessutom har medbeslutsförfarandet fungerat mycket bra och jag vill särskilt tacka hela parlamentet för det arbete parlamentet har utfört, inklusive Imbeni och de föredragande, Swoboda och Jarzembowski.
Jag vill även tacka det finländska ordförandeskapet för vad det gjorde på sin tid, och jag riktar ett särskilt tack till det franska ordförandeskapet.
Jag anser att det är just den franske transportministerns breda kunskap och varma intresse för järnvägen som har gjort det möjligt för oss att uppnå målet, trots att det fanns de som sade att detta skulle hindra oss från att komma fram till en bra lösning.
Ärade ledamöter, det finns de som är oroliga för utvidgningen, och den kommer naturligtvis att innebära att det europeiska järnvägsnät som vi i dag är i färd med att skapa kommer att utvidgas bortom unionens nuvarande gränser allteftersom gränserna utvidgas.
De grundläggande faktorerna är en öppning av hela nätet och att funktionerna hålls åtskilda, vilket Jarzembowski har uttryckt så väl, men uttaget av banavgifter är även den en nyckelfråga som kommer att bli utslagsgivande.
Många av er har nämnt den här frågan.
Frågan om uttag av avgifter för infrastrukturerna på ett icke-diskriminerande sätt kommer att tas upp i vitboken.
I det hänseendet kommer vi att införliva slutsatserna från Costa-betänkandet i vitboken, vilket är parlamentets förtjänst.
Förutom att tala om vad som redan har gjorts och om vad vi kommer att avsluta under dagens lopp och under morgondagen, kommer vi även att tala om vägtransporter och om hur vi skall agera inför framtiden.
Jag kan försäkra Swoboda om att de åtgärder han har nämnt för att en lojal konkurrens skall kunna uppnås inom själva vägtransporten och mellan vägtransporterna och andra transportmedel, antingen redan har lagts fram eller kommer att läggas fram.
Dessutom kan jag meddela er att vi ämnar lägga fram direktivet om säkerhet på järnvägarna, vilket några av er var oroade över, under loppet av innevarande år.
Jag hoppas kunna räkna med ert stöd för att anta direktivet om interoperabilitet, och vi kommer att utarbeta ett meddelande om att öppna marknaden för godstransporter och internationella passagerartransporter som vi till och med kommer att lägga fram innan årets slut, som jag sade under behandlingen av dessa två direktiv.
Men vi kommer inte bara att lägga fram det meddelandet, utan även ett nytt direktiv som ändrar direktiv 91 / 440 / EEG, för att öppna tillträdet till de nationella näten för godstransporter och de internationella passagerartransporterna.
Och dessutom en ändring av direktiv 96 / 48 / EG, om driftskompabiliteten hos det transeuropeiska järnvägssystemet för höghastighetståg.
Ärade ledamöter, vi kommer, som jag sade, att lägga fram ett andra åtgärdspaket för järnvägen innan årets slut, och jag hoppas att vi kommer att kunna påskynda behandlingen av detta.
Säkerhetsfrågan och miljöfrågan är nyckeln, det är ju problem som direkt påverkar medborgarna, men jag vill göra en sista reflektion om några av de frågor som har framförts här.
Det har talats om privatisering i och med att det kommer att ske en avreglering, och det har talats om att den offentliga servicen inte kommer kunna garanteras.
Ärade ledamöter, låt oss inte blanda ihop saker och ting.
Vad vi gör i dag är att öppna ett transeuropeiskt nät och en transeuropeisk järnväg för konkurrens, vilket medför att de europeiska operatörerna, med de nödvändiga tillstånden, kommer att vara offentliga eller privata.
I andra hand; ingen talar om privatisering.
Inte av något slag.
Varken av operatörerna och ännu mindre av infrastrukturerna.
Tvärtom, vi måste investera i infrastrukturerna.
Men faktum är att många länder inte har investerat alls i infrastrukturer under nästan trettio år, inte en enda euro.
Genom säkerhetskraven kräver vi just att länderna skall kunna garantera denna säkerhet, som inte bara omfattar tågtrafiken, utan även den fasta infrastrukturen.
Dessutom är det tyvärr så att den offentliga servicen, och jag vidhåller vad jag sade tidigare, inte kan garantera tillräcklig säkerhet i dagsläget.
Vad vi vill är att det görs bättre.
Ortuondo Larrea talade för en stund sedan om vi måste fästa avseende vid ytterligare två aspekter: den intermodala transporten och jämvikten mellan de olika transportmedlen och vägtransporten.
Nu på morgonen läste jag i en pressnotis att en av företrädarna för vägtransportsektorn beklagade sig över att vitboken är inriktad på järnvägssektorn i allt för hög grad.
Nåväl, sådana saker händer alltid.
Ärade ledamöter, vad vi ställs inför är något mycket konkret: en ökning på 40 procent av efterfrågan på godstransporter under de närmaste tio åren.
Vad som måste ske är att dessa 40 procent inte bara går till vägtransporten.
Vad som måste hända är främst att de går till andra transportmedel, inte till vägtransporten.
Och vad vi måste göra är att fortsätta att garantera tillväxten, livskvaliteten, sysselsättningen och medborgarnas välbefinnande i Europeiska unionen genom de konkreta åtgärder som denna, vilka naturligtvis måste kompletteras med en samlad studie av de olika transportmedlen, av konkurrensen mellan dessa, och av intermodaliteten, sammanlänkningen och interoperabiliteten, för att vi slutligen skall få ett system som är mycket mer effektivt för vår ekonomi och för våra medborgare.
