# ID: svediakorp-gov409419
# author: Swoboda (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,181
# sentences: 52
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(DE) Herr talman, fru kommissionär, mina kära kolleger!
Ja, det var en svår födsel, men det var till syvende och sist en framgångsrik födsel.
Som vid varje födsel fanns det de som hjälpte till.
Ibland finns de också de som hindrar födseln, men i det här fallet skulle jag bara vilja nämna de som hjälpte till vid födseln, framför allt kommissionär de Palacio, som i egenskap av transportkommissionär i stor utsträckning hjälpte oss att komma fram till en bra lösning.
Det skulle jag uttryckligen vilja understryka och erkänna, eftersom hon har åstadkommit ett fantastiskt arbete!
Även den franska transportministern, som i början kanske försökte att skrämma oss lite grand, vilket han inte lyckades med, fick till sist till stånd en mycket bra kompromiss med oss.
Jag skulle framför allt vilja tacka vice ordförande Imbeni, som ledde parlamentsdelegationen försiktigt och mycket exakt, och även vår utskottsordförande, Hatzidakis, som stödde oss med råd och dåd och med förtroende för föredraganden.
Jag nämner också att det var en svår födsel, eftersom den dröjde länge, längre än det hade behövts.
Eftersom det alltid går rykten om att parlamentet är så långsamt och tvekande och att vi skulle behöva fast track-förfaranden och andra förfaranden skulle jag vilja påpeka att vi den 10 mars 1999 genomförde den första behandlingen, men fick den gemensamma ståndpunkten först den 13 april, alltså mer än ett år senare, och detta trots att min kollega Jarzembowski och jag själv skyndade på förloppet i utskotten.
Den gemensamma ståndpunkten behandlade vi också snabbt den 5 juli, och beslutade, fortfarande den 5 juli, om ändringar.
Därefter tog rådet relativt lång tid på sig för att komma fram till sitt ställningstagande.
Jag skulle vilja konstatera att parlament arbetar snabbt när det är nödvändigt, i synnerhet också genom det goda samarbetet som jag har haft med kollega Jarzembowski.
Det är rådet som alltid har svårt att komma fram till en gemensam ståndpunkt.
Vad innehåller nu detta järnvägspaket?
Jag anser att det är mycket viktiga steg, nämligen de steg i sig som är fastlagda, men även den blick in i framtiden som är kopplad till detta.
För det första, något som jag skulle kalla en skräddarsydd avreglering, som helt enkelt inte skär rakt över hela linjen, som inte går utöver det som insiktsfulla experter anser, utan som är målinriktad.
Jag hade också, ärade kollega Jarzembowski och några till, kunnat tänka mig något mer.
Man hade kunnat vara modigare.
Men nu är det så, de första stegen har tagits, och de skall också uppfyllas, för jag anser också att det som står här i texten kan genomföras redan tidigare, måste till och med, än det vi har kommit överens om, vilket för mig är ett minimum.
För det andra, vad gäller kostnadsstrukturen.
Det stämmer att vi å ena sidan sade att kortsiktigt - vi följde kommissionens exempel - kan man bara kräva gränskostnaderna, alltså det som ett ytterligare tåg på en viss sträcka kostar.
Men långsiktigt måste målet vara att vi här uppnår full kostnadstäckning.
Visserligen betyder det att denna kostnadstäckning inte bara kan uppnås på järnvägen, utan också på vägarna.
Därför måste även miljökostnaderna beaktas i motsvarande grad, vilka - även om Jarzembowski fortfarande inte riktigt tror det, men halvt om halvt är han redan övertygad -otvetydigt är högre på vägarna än på järnvägen.
För det tredje: Vi har inte avskaffat undantaget för enskilda medlemsländer.
Det smärtar, men det är en smärta vi kan stå ut med.
Jag tror även att tidens tåg läker alla sår.
Jag har även lyckats, och jag tackar också för stödet, att införa eller återinföra en viss princip, nämligen den om att i begränsad utsträckning, och på goda grunder, skall offentliga tjänster kunna ha företräde, naturligtvis inte för att förhindra de viktigaste delarna av trafiken, nämligen transporterna för näringslivet, godstransporterna, den viktigaste delen i det avseendet, eftersom vi i synnerhet vill få bort den från vägarna och till järnvägarna.
Vi har också uppnått att perioderna för ramavtalen, som järnvägarna får för att använda infrastrukturen, är så utformade att de investeringar som görs av järnvägsföretagen verkligen betalar sig och genomförs.
Sammantaget är detta, anser jag, ett runt paket med bra bestämmelser.
Man skulle kunna säga att vi går nöjda hem efter omröstningen i morgon.
Var och en har gjort sin del.
Men så är det utan tvivel inte.
Två saker är mycket viktiga.
För det första, kommissionären har även hjälpt oss i och med att hon mycket tydligt har meddelat att ytterligare steg kommer att föreslås av kommissionen.
Som sagt, jag hoppas också att de är skräddarsydda och målinriktade, men det är viktigt.
Den andra punkten som också är viktig: Jag har redan nämnt att vi stegvis måste komma till ett system med internalisering av de externa kostnaderna, det vill säga de måste beaktas parallellt för vägarna och järnvägarna.
Då kommer en del av den snedvridning som finns sedan tidigare att försvinna, nämligen den orättvisa behandlingen av järnvägarna, jämfört med vägarna.
Det kommer inte bli några allvarliga förändringar från i dag till i morgon.
Fraktarna behöver alltså inte vara rädda.
Men järnvägarna måste steg för steg också få rättvisa och därmed ett indirekt stöd, vilket egentligen bara är ett upprättande av rättvisa förhållanden.
Viktig är emellertid även frågan om arbetsrätt och arbetstid.
Även här är behandlingen orättvis.
Även här har kommissionären lovat och rådet redan i grund och botten beslutat att hjälpa oss, så att det orättvisa förfarandet med avgifter och priser i Europeiska unionens medlemsländer upphör - detta praktiseras särskilt ofta av företaget Willi Betz -, så att det just här blir ett mer rättvist system med avseende på arbetsrätt och arbetstid, för även här är järnvägarna förfördelade i förhållande till de rättsliga, med framför allt de faktiska, förhållandena på vägarna.
Naturligtvis måste det göras investeringar i järnvägarna.
Det räcker inte att säga att OK, nu har vi ett bra system - men ingen investerar.
Dessa investeringar är nödvändiga.
Jag säger det i synnerhet som vi står inför utvidgningen.
Om utvidgningen är kopplad till att vi faktiskt får ytterligare massiv lastbilstrafik på våra vägar, då kommer det att bli motstånd mot den.
Om utvidgningen är kopplad till att vi får mer rättvisa och därmed även mer miljövänliga transporter, då kommer den att accepteras mer.
Så uppfattar jag vårt järnvägspaket - att vi får lite mer miljövänliga transporter och därmed lite mer rättvisa i transportsystemet!
