# ID: svediakorp-gov409390
# author: Miranda (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 863
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill först och främst tacka rådet och kommissionen för deras beredvillighet att i dag låta oss ta upp ett särskilt viktigt, lägligt och allvarligt problem, nämligen situationen i Colombia, som utskottet för utveckling och samarbete följer och kommer att fortsätta följa med största uppmärksamhet och oro.
Det är uppenbart att Europeiska unionen inte kan förhålla sig likgiltigt till landets situation, liksom vi inte får inta felaktiga ståndpunkter.
Situationen är välbekant.
Det saknas för övrigt inte dokument av de mest olika ursprung som visar på den dramatiska situationen i Colombia och de verkliga risker en förvärrad situation innebär, med allvarliga faror för att konflikten skall spridas i regionen.
Jag vill därför påminna om den oro som visades under mötet om denna fråga mellan företrädare på högsta nivå från olika länder i Latinamerika, som hölls i Rio de Janeiro i mitten på förra året.
Utan tvivel är den springande punkten i den nuvarande situationen den så kallade Colombiaplanen, som beslutades i september 1999 mellan president Clinton och president Pastrana, och det är nödvändigt att rådet och kommissionen tar ställning och tydligt distanserar sig från den.
Givetvis på grund av dess starka militära karaktär, men också för att den inte är ett resultat av någon som helst tidigare medlingsprocess, snarare väcker den ett allmänt motstånd både inom landet och utanför, eftersom den inte tar upp det allvarliga paramilitära fenomenet och därmed äventyrar den påbörjade förhandlingsprocessen.
Också för att denna plan, som är inriktad på utrotandet av odling och handel med narkotika (genom att angripa producenterna, särskilt genom kemisk och biologisk besprutning), inte bara hotar den rika biologiska mångfalden i Colombia utan också kommer att bidra till att förvärra situationen med hemlösa, vilka kan komma att bli flyktingar i grannländerna.
Vi känner till uttalandet från rådet (allmänna frågor) av den 9 oktober förra året.
Vi stöder givetvis inriktningen i stort av dessa formuleringar, och vi tolkar den som ett avståndstagande från Colombiaplanen.
Vi bedömer det också som att detta är den inställning den stora majoriteten av medlemsstaternas regeringar har.
Men det finns också de som försöker dra slutsatsen att detta rådets uttalande är i överensstämmelse med Colombiaplanen.
Därför anser vi att det är nödvändigt att klargöra gemenskapens ståndpunkt och förhindra att man gör en, som vi vill tro, oriktig tolkning, även om detta skulle gå emot inställningen hos vissa medlemsstaters regeringar, när det gäller den enda offentliga politiska och ekonomiska kommentar som har gjorts angående planen.
Vår åsikt är för övrigt att Europeiska unionen - och Europaparlamentet - inte kan stödja ett initiativ som är ett resultat av en bilateral överenskommelse mellan den colombianska regeringen och USA: s administration.
Detta också för att vi anser att det inte bör vara Europeiska unionens uppgift att läka de sår som uppstått på grund av andras verksamhet.
Vi tycker framför allt, och vi säger det i det resolutionsförslag som utskottet för utveckling och samarbete antagit, liksom parlamentet har sagt i en tidigare resolution, att Europeiska unionens agerande måste bygga på en egen, icke-militär strategi.
Detta är den anda vi hoppas kommer att vägleda de europeiska regeringarnas inställning gentemot den colombianska regeringen den 30 april i Bryssel.
Vi anser också att denna EU-strategi måste bygga på insikten att den väpnade konflikt som pågår i Colombia långt ifrån begränsar narkotikaproblemet.
Det sträcker sig dessutom mycket längre tillbaka och har främst sin grund i landets djupa och negativa politiska, ekonomiska och sociala situation.
Det är därför vi tycker att det är nödvändigt att prioritera en reform som garanterar en annan välfärdsfördelning och framför allt en annan jordfördelning genom förverkligandet av en jordbruksreform.
Vi inser också att problemet med narkotikaodling och handel kräver globala lösningar med delat ansvar och internationellt samarbete mellan producent- och konsumentländerna, vilket till en början måste ske genom att bekämpa narkotikahandelns penningtvätt.
I Europeiska unionens strategi måste också hänsyn tas till att det är nödvändigt att sätta stopp för de paramilitära gruppernas verksamhet och deras strafflöshet.
Dessa grupper agerar ofta tillsammans med den colombianska militären och bär huvudansvaret för stora massakrer av befolkningen, och det finns till och med europeiska medhjälpare.
Vi måste också ta itu med den chock som drabbat Colombia som ett resultat av förföljelsen och massakern av ett oräkneligt antal ledare och aktiva i Unión Patriótica, vilken inträffade precis efter deras deltagande i valen.
Sammanfattningsvis vill jag säga att det är nödvändigt för Europeiska unionen att satsa all sin energi på fredsprocessen, vilken inte får förväxlas med Colombiaplanen, då dessa står i direkt motsättning till varandra.
Det är nödvändigt att fortsätta samarbeta och förstärka samarbetet med Colombia, och detta måste främst betyda ett verkligt åtagande från den colombianska regeringens sida att genomföra de strukturella reformerna och att engagera befolkningen och dess organisationer i att lösa landets enorma problem.
Jag hoppas att detta också är vad kommissionen och rådet tänker sig.
