# ID: svediakorp-gov409385
# author: Solana (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 970
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade ledamöter!
Jag vill försöka klargöra några frågor, men utan att gå in på en stor historisk debatt; jag tror nämligen inte att detta är det rätta tillfället att göra det, och det är inte heller tid för att vi attackerar varandra med berättelser om andras lidande.
Ärade ledamöter, några av er har besökt regionen för en kort tid sedan.
Jag kan säga er att jag har gjort återkommande besök i regionen sedan år 1991, praktiskt taget utan uppehåll.
Vi har sett mycket lidande.
Och vad vi som har sett så mycket lidande vill, är att försöka finna en fredlig och varaktig lösning på situationen.
Detta avtal är vad vi, som just nu är involverade i att försöka finna en lösning, vill nå.
Min åsikt är att det inte tjänar någonting till att hysa en stark optimism just nu.
Det skulle vara oförnuftigt att göra detta, men däremot anser jag, och det är jag fullständigt övertygad om, att vi har kommit till en punkt där problemets aspekter verkligen har konkretiserats, vilket innebär att vi kan närma oss en lösning på ett bättre sätt.
Varför säger jag detta?
Vi vet alla att om detta ytterst allvarliga problem skall få en lösning, måste territoriet definieras, och vi måste vara beredda att tala om detta, säkerhetsvillkoren måste fastställas och vi måste vara beredda att tala om dem, Jerusalems framtid måste fastställas och vi måste alla vara beredda att förhandla om den, och förhandlingar måste ske om flyktingarna, vilket vi måste vara beredda att göra.
För första gången har nu fyra eller fem av de viktigaste parametrarna fastställts och godtagits av de två parterna som varandes de viktiga parametrar som skall fastställas och godtas, och de har börjat föra allvarliga och djupgående förhandlingar om dessa.
Det är ett historiskt steg.
Problemet är, vilket gör att jag tyvärr hyser misströstan och inte hopp, att tiden olyckligtvis har disponerats illa.
Om vi skulle ha haft en lite längre period av politiskt lugn, anser jag uppriktigt sagt att vi skulle kunna ha varit mer optimistiska.
Men nu är jag inte så optimistisk, eftersom tiden olyckligtvis styrs av valkalendariet och politiken, och detta kan vi inte göra så mycket åt.
Men alla som vill förhandla, i det här fallet med Europeiska unionen, måste ha viljan att nå ett avtal på grundval av att de måste godta att det finns två stater i området, och de måste vara redo att fastställa de fyra parametrar som jag har nämnt: territorier, säkerhet, kapital och flyktingfrågan.
Europeiska unionen har föreslagit möjliga lösningar till de fyra frågor som jag har nämnt.
Tro inte, ärade ledamöter, att de personer som ingår i de olika ordförandeskapen, i det här fallet det svenska ordförandeskapet, inte har kommit med uppslag och idéer för ett avancemang vid förhandlingsbordet.
Tyvärr är det inte alltid så att man kommer med den exakt rätta lösningen i rätt ögonblick.
Men om Jerusalemfrågan, herr Morillon, kan jag säga er att ni kan vara säker på att många förslag har lagts fram på förhandlingsbordet.
Förslagen kan dock inte vara mirakulösa, och de kan inte gå utanför en viss ram som vi alla känner till, och ni har klart och tydligt talat om vad denna bör vara.
Jag kan också säga er att Europeiska unionen har haft en mycket positiv och generös ståndpunkt.
En ståndpunkt som markerar att den nuvarande bosättningspolitiken inte kan godtas.
Vi har sagt detta; vi kommer att fortsätta att säga detsamma, och jag kan försäkra er om att jag personligen alltid kommer att ge uttryck för samma fördömande.
En definitiv lösning kan inte uppnås utan att även bosättningsfrågan får en lösning.
Vi är medvetna om detta, och alla som har varit involverade i den här fruktansvärda konflikten vet detta.
Vad som oroar mig och anledningen till den djupa sorg jag också känner är, som någon av er har sagt, att Osloprocessen håller på att förlora det politiska stöd den hade från båda parter för några år sedan.
Det är sant att Osloprocessen, inte freden, i dag inte har alla parter bakom sig på det innerliga sätt som den hade för några år sedan.
För några har den inte erbjudit den säkerhet de önskade, och för andra har den inte medfört de förändringar i det dagliga livet som de väntade och önskade sig.
Av den anledningen känner några frustration och andra känner osäkerhet.
Och det är en av de viktigaste anledningarna till de stora svårigheter som vi diskuterar i dag.
Jag vill säga er att från Europeiska unionens sida kommer vi att med ert stöd och med stöd från regeringarna och parlamenten, att göra allt som står i vår makt för att föra processen framåt, men det är sant att våra möjligheter att driva på processen har sina begränsningar.
Det är de parter som är direkt inblandade som måste nå ett avtal; vi andra kan bara försöka skapa de ekonomiska, sociala och politiska förutsättningarna för att ett sådant avtal skall kunna komma till stånd.
De personliga erfarenheter jag fått under de senaste månaderna säger mig att parterna aldrig förut hade talat med varandra med sådant engagemang och sådan generositet, och de kom närmare en lösning på problemen.
Det var detta som gav mig hopp.
Tyvärr kanske ni har rätt i att mitt hopp varit förgäves.
Det skulle smärta mig djupt.
