# ID: svediakorp-gov409338
# author: Coûteaux (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 465
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Betänkandet från Muscardini om Medelhavspolitiken, eller det som passerar som sådan, är till att börja med anmärkningsvärt av en enkel anledning som fortfarande ignoreras här i kammaren.
Den placerar äntligen på nytt problemet med den gemensamma utrikespolitiken på vad som är dess naturliga grund, jag menar geografiskt, dvs. utrymme, dialekt hos mark och hav, fördelningen av nationer enligt egna sfärer, deras egna förbindelser, deras egen solidaritet, även om den är centrifugal jämfört med det mytiska Europa, denna vaga kontinent som är så vag att den inte har riktiga gränser.
Detta betänkande placerar därför på nytt utrikespolitiken på dess grunder.
Geografin är - som jag sade - det som är uppsamlingsplatsen, man skulle kunna säga tabernaklet, dvs. historien som gör det möjligt att läsa, förstå och därmed respektera de politiska konstanter som dikteras av geografin.
Det säger för övrigt hur svårt, för att inte säga omöjligt, det är med gemensam utrikespolitik bakom eländiga marionetter av typen Solana.
Men det politiska Europas nuvarande funktionssätt förbjuder mekaniskt ett geopolitiskt synsätt, eftersom man i avsaknad av varje form av definition av en gemensam tillgång för Europa - jag menar en europeisk res publica - efter de vanliga huggsexorna alltid gynnar den rådande djungelns lag, som får de övriga femton att gå i god för eller till och med svälja sina strategiska val.
Det är på så sätt som man i detta spel till slut ser norra Europas styrkeposition när det gäller Medelhavspolitiken - liksom för övrigt i en rad andra frågor.
Jag tänker på Förenade kungariket och Tyskland med sina uråldriga underhuggare, och det är på så sätt som man tydligt prioriterar utvidgningen norrut, österut och på Balkan där vi betalar priset för den tyska politiken, medan våra vänner i Medelhavsområdet får betala alla kostnader.
Föredraganden har därför rätt, liksom för övrigt min utmärkte vän Sami Naïr, när de båda kritiserar Europas demobilisering i Medelhavsområdet liksom i ärendena i Mellanöstern.
Jag vill bara tillägga att samtliga latinska nationer förr eller senare kan vägra, och till och med brutalt vägra, en framtidsutsikt som bara gör dem till perifera områden i en helhet som de inte längre har något grepp om.
Vi tror redan nu att det är en skyldighet för nationerna i södra Europa, eller snarare nationerna norr om Medelhavet, att organisera sig tillsammans med nationerna söder om Medelhavet och till att börja med de tre Maghrebländerna - Marocko, Algeriet och Tunisien - för att skapa detta område av solidaritet som finns inskrivet i historien och geografin, liksom annorstädes i våra intressen under det sekel som nu inleds.
