# ID: svediakorp-gov409337
# author: Boudjenah (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 454
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Om Barcelona orsakade förhoppningar och förväntningar kan man i dag konstatera besvikelser.
Kravet på ett område med delat välstånd, andan med en ny balans mellan norr och söder, viljan till större fred och stabilitet, som alla var lovvärda ambitioner i går, är i dag brådskande.
Men även om alla åberopar behovet av att ge ny fart åt partnerskapet skiljer sig möjligheterna åt.
Framtiden för själva idén med ett partnerskap består inte i en anpassning av dessa folks behov till marknadslagarna i norr och våra egna ambitioner, utan i deras utveckling, i att tillfredsställa deras brådskande behov.
Det är alltså enligt min uppfattning en helt annan väg än att bara följa med till ett frihandelsområde som Europa borde inleda.
Inrättandet av samarbete, bl.a. via offentlig service, strävan efter andra ekonomiska resurser, exempelvis tack vare en skatt av Tobintyp och minskning eller till och med avskaffande av skulden skulle ge ett verkligt innehåll till ett rättvist och användbart partnerskap.
Denna åtgärd verkar för förhållanden mellan norr och söder som är befriade från varje form av dominans.
Detsamma gäller de mänskliga rättigheterna.
Våra förbindelser i Medelhavet kan bara bygga på förtroende, och det är just för att de undertecknade avtalen innebär åtaganden för båda parter att respektera dem, som vi är mycket oroade över de angrepp som sker i exempelvis Tunisien.
Det gäller också Europas respekt för allas rättigheter.
Jag tänker här på behovet av en mer solidarisk och generös uppfattning om migrationerna.
En fri rörlighet för varor och kapital men inte för människor, det är inhumant och ineffektivt.
Erfarenheter visar att stängningen av gränser bara kastar män och kvinnor utan papper och utan rättigheter i armarna på människosmugglare och andra chefer utan skrupler.
Hur skall vi kunna tala om en mer mänsklig förvaltning, hur skall vi kunna önska oss större integration utan att ifrågasätta dess grunder?
Den fria rörligheten för människor, lika sociala, ekonomiska, kulturella och politiska rättigheter måste garanteras.
Slutligen kräver inrättandet av en fredszon en mycket mer uppriktig och stark åtgärd från Europeiska unionen i Mellanöstern.
En fullständig och total tillämpning av Förenta nationernas resolutioner, Israels respekt för sina åtaganden, erkännandet av palestiniernas berättigade rätt att förfoga över en stat är nu oundvikliga.
Samma fråga - och jag skall sluta här - uppstår i Västsahara, där den väpnade konflikten hotar att blossa upp på nytt.
För allt detta har Europa allt att vinna på att förena sig med dem som redan bygger ett annat partnerskap, såsom föreningar, lokala myndigheter och fackföreningar.
