# ID: svediakorp-gov409304
# author: Barnier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-31
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,097
# sentences: 89
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Innan jag tar upp den huvudsakliga punkt som jag i dag lägger fram för kommissionens räkning skulle jag vilja säga några ord, om ni tillåter.
Fru talman!
Som svar på den oro som uttrycktes nyss av Figueiredo, statssekreterare Torres Marques och minister Cunha, till följd av de mycket allvarliga naturkatastrofer som drabbat Norteregionen i Portugal, och eftersom jag har ansvar för dessa frågor, vill jag säga dem att vi naturligtvis kommer att utnyttja alla möjligheter att omfördela anslagen såsom vi gjort under andra förhållanden och vid andra naturkatastrofer i Europa, för att tillsammans med de portugisiska myndigheterna klara de exceptionella utgifterna för återuppbyggnad, reparation och förebyggande som dessa katastrofer orsakar.
Fru talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Europeiska kommissionen har denna förmiddag använt större delen av sina debatter till att godkänna rapporten, den andra sammanhållningsrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen i unionen, som jag har äran att lägga fram i samråd med mina kolleger Diamantopoulou och Fischler.
Jag lade fram denna rapport i enlighet med artikel 159 i fördraget, som ni känner väl till, såsom Monica Wulf-Mathies gjorde 1996 och det är till följd av denna rapport från 1996 som de första beståndsdelarna upprättats för att förbereda Agenda 2000.
I den rapport jag lägger fram för er, och av vilken det finns en sammanfattning på tre språk vid ingången till kammaren, upprättas för första gången i dess första del en bild av situationen i unionen ur sammanhållningens synvinkel för de 27 länderna i en utvidgad union.
I rapportens andra del granskas effekten av annan gemenskapspolitik för unionens målsättning.
I rapporten görs en sammanfattning av resultaten från strukturfonderna och Sammanhållningsfonden.
Slutligen skisseras ett antal vägar eller rekommendationer för framtiden i ett sammanfattande dokument som, jag upprepar det, för närvarande delas ut till var och en av er.
Hela rapporten, mina damer och herrar parlamentsledamöter, kommer att vara tillgänglig i kväll på Internet liksom alla kartor och siffror som lagts till.
Jag skulle vilja ta upp två punkter i detta inledande inlägg innan jag lyssnar till er: vad är det som stå på spel i sammanhållningen av denna utvidgade union och hur skall vi bemöta detta?
Det första jag vill ta upp är frågan om ett globalt sammanhang som snabbt och djupt utvecklas för vart och ett av våra länder och därmed för unionen: den världsomspännande utbredningen, de nya verksamheter som bygger på intelligens och kunskap, den nya ekonomin, informationssamhället och den demografiska strukturen.
Till detta kommer en förväntan, det vet ni mycket väl, som är allt starkare bland våra landsmän, på att vår politik skall bli synligare och man ställer större krav på att få vara delaktig, ett större krav på partnerskap.
Den andra punkten gäller utvidgningen.
En union med 27 länder och kanske 28 eller fler blir vår nya framtid och det som står klart, just när ni läser denna rapport, är att det i denna utvidgade union kommer att finnas större skillnader, större olikheter i en omfattning som inte förekommit vid någon av de tidigare utvidgningarna.
I det sammanhanget finns tre siffror som ni bör komma ihåg: med den utvidgning som planeras kommer unionens befolkning att öka med 30 procent, unionens yta kommer att öka med 30 procent och ändå kommer unionens BNI bara att öka med 5 procent.
Det är anledningen till att vi i denna rapport identifierat en tredje grupp länder som kommer att omfatta åtta av kandidatländerna, de åtta fattigaste kommer att företräda 16 procent av befolkningen i den utvidgade unionen, och deras inkomst per invånare kommer bara att ligga på 40 procent av genomsnittet i gemenskapen.
Det är vad den huvudsakliga utmaningen och den verkliga förändringen består i.
Och med utvidgningen kommer därför gravitationscentrum för sammanhållningspolitiken att flytta sig österut.
Av de 105 miljoner invånarna i kandidatländerna kommer 98 miljoner att leva i dessa regioner, vars BNI per invånare är lägre än 75 procent av genomsnittet i den utvidgade unionen.
Men, mina damer och herrar parlamentsledamöter, det är inte genom att vi släpper in mycket fattiga östregioner i unionen som de nuvarande fattiga regionerna i söder, norr och mitten, jag tänker också på regionerna i gemenskapens periferi och i den yttersta periferin, genom en förtrollning eller ett trollslag, plötsligt kommer att bli välmående och rika.
Dessa regioner som för närvarande ligger inom mål 1 har fortfarande problem, även om vi noterat framsteg.
Det har skett framsteg.
Inkomsten per invånare i dessa regioner har närmat sig genomsnittet i gemenskapen.
Den ökade med 63 procent under 1988 och 69 procent under 1997.
Delvis tack vare strukturfonderna och sammanhållningsfonderna har sammanhållningsländerna upplevt en större ekonomisk tillväxt än genomsnittet i gemenskapen.
Ändå går i ett stort antal medlemsstater inte tendensen mot att minska skillnaderna.
Det återstår orättvisor som finns kvar och till och med förvärras.
Arbetslösheten, som i vissa regioner är högre än 20 procent, regioner som sedan länge inte får del av framstegen på grund av att de är belägna i gemenskapens periferi, på grund av landsbygdens avbefolkning och kvinnors sysselsättning som ligger på 19 procentenheter under männens.
Det är vad ni kan läsa, mina damer och herrar, i denna rapport, samtidigt som vi beskriver territoriella orättvisor, fattiga områden, och till och med stor fattigdom i städer eller vissa landsbygdsområden.
Hur skall vi bemöta detta?
Mina damer och herrar!
Sammanhållningspolitiken måste ur vår synvinkel förbli den centrala beståndsdelen i Europeiska unionens samhällsmodell.
Vi befinner oss i en europeisk union som vill organisera sin solidaritet.
Det innebär att ställa tre frågor om sammanhållningspolitiken: varför, för vem och hur?
Varför?
Jag hör ibland sägas " Man kan inte göra allt ifrån Bryssel, det krävs mer subsidiaritet ".
Jag håller med om att det behövs mer subsidiaritet.
Men jag instämmer inte i, och kommer inte att instämma i, att sammanhållningspolitiken blir en enkel politik för ekonomisk överföring.
Vi kan inte nöja oss med att skicka checkar, vi kan inte acceptera någon som helst åternationalisering av sammanhållningspolitiken.
För vi har fortfarande gemensamma prioriteringar, verkliga gemenskapsprioriteringar och det ligger i vårt gemensamma intresse att på ett hållbart och jämlikt sätt utveckla en referensram för sammanhållningspolitiken.
Debatten har bara börjat.
Jag har inget beslut att ge er.
Kanske bara funderingar.
En av dem bygger på den erfarenhet som förvärvats sedan tio år inom ramen för sammanhållningspolitiken och som får mig att tänka att det finns mer avgörande frågor, mer allvarliga än andra för utvecklingen av våra territorier.
Exempelvis tog jag upp frågan om staden, uppkopplingen till nätet, eller särskilda frågor som gäller områden som drabbas av geografiska handikapp, på grund av att de är avlägsna eller högt belägna eller har en oländig natur.
Vi måste också tänka på de mänskliga resurserna eftersom det berör sysselsättningen.
Vår rapport gäller bl.a. riktlinjer för mer sysselsättning av högre kvalitet, för bättre socialt införlivande och lika möjligheter.
Slutligen, med beaktande av denna debatt, mina damer och herrar parlamentsledamöter, skulle kommissionen kunna vara beredd att så småningom föreslå de övriga gemenskapsinstitutionerna ett mer strategiskt och mer sammanhållet synsätt för utveckling av unionens territorier.
Liksom målsättningen med ekonomisk och social sammanhållning, som vi fortfarande har, skulle den få en dimension och ett anseende som är mer territoriella.
En sammanhållningspolitik för vem?
I den frågan har jag två övertygelser, som kommissionen fullständigt instämt i.
Den första är att vi måste bevara prioriteringen till förmån för de regioner som har den mest eftersatta utvecklingen i de framtida medlemsländerna, men också för unionens nuvarande länder.
I denna problematik med prioriterat stöd till de mest eftersatta regionerna ingår naturligtvis frågan om vid vilken nivå dessa regioner med försenad utveckling kan vara berättigade till bidrag.
Min andra övertygelse är att regioner med försenad utveckling inte är de enda som möter svårigheter som vi måste hitta en lösning på, på samma sätt som för övriga regioner i en utvidgad union.
Eftersom vi har gemenskapsprioriteringar måste vi tänka oss åtgärderna på hela unionens territorium, för ofta finns det inom en och samma stat regioner som är rikare än andra, och till och med inom samma region finns det utslagna regioner vid sidan av dynamiska regioner - det vill säga det som framgick av stadsutfrågningen som jag publicerade för några månader sedan.
Mina damer och herrar!
När det gäller genomförandet tror jag att det är mer möjligt att delegera till medlemsstaterna genom att bättre än tidigare tillämpa subsidiaritetsprincipen, på villkor att man är säker på att man respekterar gemenskapsprioriteringarna, på villkor att man fortsätter att koncentrera den europeiska ansträngningen mot dem som har störst behov av det.
Hur kan man fortsätta denna sammanhållningspolitik?
Jag har bara två kommentarer: större effektivitet, bättre förvaltning - jag skall förklara mig inför utskottet för regionalpolitik, transport och turism, och jag skall förklara mig inför budgetkontrollutskottet - med ännu en trovärdig politik, med ambitioner - jag har just tagit upp dem - och med medel.
Vi har inte velat göra någon bedömning eller budgetplanering.
Det skulle vara alltför tidigt och det skulle innebära att vi spänner vagnen framför oxen.
Låt oss först tala om målsättningar, om sakfrågan och europeiska prioriteringar.
Sedan måste vi hitta medel för dessa prioriteringar.
Det enda jag noterar, och som jag vill säga inför er kammare, är att 1999 fattades ett antal beslut i Berlin.
Det som bl.a. beslutades var att år 2006, i slutet av denna programplaneringsperiod, när ni lägger till medel som tilldelats strukturfonderna, Sammanhållningsfonden, anslagen inför föranslutningen - bl.a.
ISPA - och anslagen som placerats i reserven för att bemöta de första anslutningarna före 2006, kommer man till en total ansträngning, när man lägger till allt det jag just nämnt, som motsvarar 0,45 procent av gemenskapens BNI.
Denna siffra är en referenspunkt för mig.
Det är en viktig siffra i finansdebatterna som vi och medlemsstaterna kommer att ha tillsammans så småningom.
Mina damer och herrar!
Oavsett utgiftsnivån jämfört med ökningen av skillnader tror jag mig kunna säga att en sammanhållningspolitik bara är trovärdig om den förfogar över tillräckliga medel.
Oavsett nivån på strukturutgifterna är det viktigt att innehållet i övrig gemenskapspolitik också är positivt till sammanhållningen såsom rekommenderas i fördraget.
När man analyserar vad den övriga gemenskapspolitiken bidrar med återstår framsteg att göra, särskilt för att åstadkomma bättre synergi.
Jag tänker på den gemensamma jordbrukspolitiken.
Mina damer och herrar!
Jag vill tacka er för er uppmärksamhet och innan jag besvarar era frågor skulle jag vilja säga att denna rapport inte innehåller några bestämda och definitiva riktlinjer.
Den erbjuder inga beslut.
Den inleder en debatt.
Den är ett verktyg för information och utvärdering, en bild av unionen med 27 medlemmar för första gången, och slutligen ställer vi frågor och lämnar några rekommendationer.
Vi kommer att vara mycket mer precisa i den tredje rapporten, år 2004, som kommer alldeles före besluten om den nya agendan.
Jag tror bara att denna debatt om sammanhållningspolitiken och denna rapport visar att sammanhållningspolitiken varit effektiv och användbar i enlighet med fördragets målsättningar.
Större europeisk enighet, större solidaritet mellan de europeiska folken, respekt för mångfalden på de europeiska territorierna.
Det är vad som förblir vår målsättning.
Denna debatt om sammanhållningen ingår i den stora debatten om Europeiska unionens framtid såsom den inleddes i Nice, såsom vi kommer att delta i den.
Räkna med oss under de kommande tre åren, före den nya regeringskonferensen 2004, när det gäller denna stora debatt och den särskilda debatten om vår uppfattning om Europeiska unionen, dvs. uppfattningen om solidaritetsnivån mellan folken och territorierna.
Jag tackar er och försäkrar er att Europeiska kommissionen kommer att engagera sig i kammarens delaktighet i dessa debatter. (Applåder)
