# ID: svediakorp-gov409262
# author: Deprez (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-18
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 936
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Republiken Frankrikes initiativ, som är föremålet för mitt betänkande, berör medborgare från tredje land som är innehavare av vad man kallar en nationell visering för längre vistelse - dvs. ett visum vars giltighet inte sträcker sig längre än tre månader - utfärdad av en medlemsstat inom Schengenområdet.
Dessa medborgare väntar på att få uppehållstillstånd i den medlemsstat som tagit emot dem.
Enligt gällande gemenskapsrätt, framför allt artikel 18 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, kan en tredjelandsmedborgare endast resa igenom andra medlemsstaters territorier för att ta sig till det land som utfärdat viseringen för längre vistelse.
Efter ankomsten till detta land får medborgaren inte längre resa fritt i Schengenområdet så länge det som kallas ett definitivt uppehållstillstånd inte har utfärdats.
Men det är just däri problemet ligger: att få ett definitivt uppehållstillstånd kan ta flera veckor, om inte månader, framför allt på grund av trög administration, dålig samordning av administrativa tjänster i vissa medlemsstater samt svårigheten för den berörda att exakt veta vilket tillvägagångssätt som skall följas.
På grund av detta - och det berör varje år tusentals människor på unionens territorium - är den som innehar en visering för längre vistelse och som väntar på ett definitivt uppehållstillstånd den som befinner sig i den minst ogynnsamma ställningen i förhållande till andra tredjelandsmedborgare, när det gäller fri rörlighet i Schengenområdet.
Denna situation blir mer paradoxal, och jag skulle vilja säga mer skandalös, mot bakgrund av att en rad ytterst strikta villkor måste uppfyllas för att man skall få en nationell visering för längre vistelse, och det gäller alla EU-länder.
Bortsett från fallet med familjeåterförening blir de sökande föremål för en ingående föregående undersökning.
De måste visa att de förfogar över tillräckliga resurser och framlägga, alltefter fall, antingen ett intyg som bekräftar att den sökande har antagits vid en utbildnings- eller forskningsinrättning eller ett arbetskontrakt i vederbörlig ordning.
Det mål som eftersträvas av Republiken Frankrike redogörs enkelt och tydligt i motiveringen.
Det handlar om att möjliggöra en fri rörlighet i Schengenområdet för de personer som innehar en nationell visering för en längre vistelse och som väntar på att få ett definitivt uppehållstillstånd.
Vi ställer oss enhälligt bakom - åtminstone är det min förhoppning - detta mål, vilket syftar till att underlätta den fria rörligheten för dessa medborgare.
Problemet ligger således inte i det eftersträvade målet.
Problemet handlar däremot om vilka medel vi kan använda för att nå detta mål och vilka konsekvenser dessa medel medför med avseende på de oinskränkta befogenheter som anförtros medlemsstaterna i förhållande till medborgarnas rättigheter.
Ganska förvånande är att artiklarna 62.2 och 63.3 utgör den rättsliga grunden i Republiken Frankrikes initiativ.
Båda dessa artiklar rör förfarandet vid och villkoren för utfärdande av visering.
Om det verkliga målet består i att underlätta medborgarnas fria rörlighet, finns den erforderliga rättsliga grunden i artikel 62.3, som föreskriver att rådet skall fastställa - inom fem år efter det att Amsterdamfördraget har trätt i kraft - åtgärder som anger villkoren för att medborgare i tredje land skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium under en tid av högst tre månader.
Kära kolleger!
Valet av rättslig grund är aldrig ett oskyldigt val.
Den rättsliga grund som har valts i det franska initiativet visar i realiteten att det prioriterade målet med detta initiativ består i att harmonisera villkoren för utfärdande av viseringar för längre vistelse genom att likställa dem med enhetliga viseringar för kortare vistelse.
Om förslaget godtogs i sin nuvarande form, såsom det läggs fram av Republiken Frankrike, skulle alla de medlemsstater som tillämpar det förstärkta Schengensamarbetet, med hjälp av vad man kallar föregående samråd, få rätt att informeras om alla ansökningar om visering för längre vistelse i alla andra länder i Schengenområdet, och därigenom kunna hindra den fria rörligheten för de sökande som landet i fråga inte godtar.
Om detta system godtogs skulle det i praktiken innebära, att om Spanien i morgon beslutade att bevilja en algerisk medborgare visering för längre vistelse, med hjälp av förfarandet med föregående samråd, skulle den franska staten kunna begära att bli systematiskt underrättad.
Och Frankrike skulle ha rätt att motsätta sig ett beviljande utan att någon får veta det, eftersom ingen nu vet vilka länder som använder sig av förfarandet med föregående samråd, och rådet vägrar att lämna ut denna förteckning över länder.
För egen del har jag således valt att ändra initiativet från Republiken Frankrike för att få det att stämma överens med dess aviserade mål, dvs. det mål som tillkännages i motiveringen: att underlätta rörligheten inom Schengenområdet för innehavare av en nationell visering för vistelse som ännu inte fått uppehållstillstånd.
Jag skriver för övrigt under på målet att tillämpa en enhetlig visering för längre vistelse, vilket redan gäller viseringar för kortare vistelse.
Men jag önskar, och jag anser att vi alla borde önska, att ett sådant initiativ, som kommissionen borde ha tagit, skall gå inom ramen för ett tydligt, sammanhängande och övergripande förslag, och inte som i det här fallet: inom ramen för ett initiativ som är fragmentariskt i fråga om räckvidd och haltande när det gäller balansen i arrangemanget.
Därför ber jag kammaren att stödja de ändringsförslag som jag har lagt fram med ett enhälligt stöd från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
