# ID: svediakorp-gov409064
# author: Costa, Paolo (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 613
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman, fru kommissionär!
Jag har nöjet att presentera detta initiativbetänkande som har utarbetats av parlamentets utskott för regionalpolitik, transport och turism för att driva en fråga som jag hoppas kan verka litet mindre komplicerad efter detta arbete.
Betänkandet uppstod som ni vet ur en grönbok från kommissionen 1995, i vilken man begärde åtgärder för att räkna med externa kostnader för miljö, säkerhet, trafikstockningar i transportkostnaderna för att göra fördelningen av transporternas infrastrukturkostnader mer rättvis och effektiv för användarna.
I det ber vi i huvudsak kommissionen att ingripa genom att harmonisera definitionen av företagsinterna och -externa kostnader, harmonisera eller fastställa metoder för att beräkna, mäta dessa och sedan naturligtvis överlåta tillämpningen av dessa åtgärder till subsidiariteten och de beslut som medlemsstaterna fattar.
Huvudpunkten i betänkandet är enligt min mening att tillämpningen av principen " den som förorenar betalar " införlivas i den vidare principen om att användaren betalar.
Detta är det bidrag det ger, och det har två konsekvenser som jag vill understryka i denna presentation: den första är att vi, om vi tack vare den metodik vi hoppas få från kommissionen och kunna bifalla, lyckas få en tydligare definition och fördelning av de interna och externa kostnaderna på användarna, skapar förutsättningar för att kunna flytta frågan om finansieringen av infrastruktur från rena offentliga medel, allmän skattefinansierad verksamhet, till användarna som sådana.
Därigenom kan man alltså föreställa sig den stora insats som Europa - dagens och morgondagens Europa - står inför i processen att göra om infrastrukturen för sina medel, insatsen att använda också privat kapital för detta, vilket inte hade varit möjligt om vi inte hade lyckats identifiera denna situation.
Nästa steg som måste tas är att betänka att de kostnader som finns i dag, på de ställen där det inte längre är meningsfullt att fördela ut dem - jag tänker på de italienska motorvägarna som är amorterade flera gånger om - skulle kunna bilda fonder som kan användas för en tänkt korsvis subventionering, för att tillse att vissa kostnader som allokeras till dem som använder vägarna kan utnyttjas för att förbättra konkurrerande infrastruktur som är klart mer miljövänlig.
Jag påpekar än en gång att hela detta system, som förflyttar den finansiella bördan från staten till användarna, måste ha en säkerhetsventil.
Detta är den sist införda principen, enligt vilken de som har de svåraste omständigheterna, rörelsehindrade eller människor som bor i landsbygdområden eller randområden med svårigheter på något sätt kan undantas, och man kan då igen få en mängd ingrepp i denna riktning, också statliga.
Den ambition som vi har försökt att uppehålla med detta betänkande är att sätta samman några grundläggande principer, som jag redan har nämnt: den om att användaren betalar, det om att den som förorenar betalar, den om möjlighet till korsvisa subventioner och så vidare.
Hur uppnår vi detta?
Det förslag till metodik som ges här är att det numera finns en rad exempel på god praxis i Europa.
Dessa har vi försökt utforska och sammanställa till ett seminarium som vi fick hjälp av kommissionen att finansiera, och handlingarna därifrån kommer vi att tillhandahålla till var och en som vill fördjupa sig i frågan.
Nåväl, denna praxis kan i dag enligt min uppfattning generaliseras och göras tillgänglig för alla.
Härur skulle möjligheten uppstå att få operativa indikationer för hur den europeiska politiken skall gå fram konkret i denna riktning.
Jag tror att tiden är mogen för detta.
